Skidutrustning

Skidor i plast med stålkanter i storlek 55–65 mm × egen längd + 20–25 cm är en god utgångspunkt och en hygglig kompromiss mellan vikt och bärighet. Vallningsfria skidor, i regel med urfrästa mönster i fästzonen, är praktiska i växlande fören. De fungerar bäst i svårvallade nollfören men kan i rätt utförande vara acceptabla även i andra fören (om man uthärdar räfflornas "vissling" på hårda underlag). Midja och avpassat slutspann ger en lättsvängd och stabil skida med bra glid. Spannet ska rätteligen vara anpassat så att fästytan endast kommer i kontakt med underlaget vid frånskjut, kanske en egenskap av mindre vikt i turåkningens lunk. Ett för hårt spann ger dock dåligt fäste, ett för mjukt sliter snabbare bort fästvallan och ger sämre glid.

För icke vallningsfria skidor måste en vallningssats med en skidskrapa och några fästvallor för förväntat temperaturområde medföras. Välj bland grön, blå och röd valla och komplettera med ett universalklister. Glidytorna kan förbehandlas med paraffin (något som dock kan ifrågasättas för skidor med moderna belag enligt tester) och fästzonen med ett grundvax för att ytvallan ska fästa bättre. Eller förenkla tillvaron och lägg vallningstejp under skidornas fästzon. Tejpen klarar 20 mil och temperaturer från +5 till –20 grader, men den fungerar mindre bra i nysnö, då snön kan börja bygga under skidorna, och i klisterföre. Komplettera med ett universalklister och ett rengöringsmedel.

Stighudar, remsor av nylon eller mohair som fästs under skidorna med lim och en bygel i brättet, är väl värda sin vikt vid forcering av långa eller branta motlut – egentligen vid alla långa motlut där fästvallan inte biter. De bör vara någon centimeter smalare än skidan och av skidans längd (eller sluta 20–30 cm från bakkanten). Nylonhudar är mer slitstarka och snabbtorkande än mohairhudar, som dock ger ett något bättre glid (kanske av mindre betydelse i motlut). Gecko stighudar har ett häftmedel som bara fäster mot släta ytor, inte mot ojämna eller mot sig själv. De har hittills inte motsvarat förväntningarna, men fördelarna är uppenbara och huden kan komma att få ett genombrott sedan den väl färdigutvecklats.

Traditionella bindningar av kabel- eller bygeltyp börjar alltmer ersättas av bindningar av back country-typ (BC-bindningar). Kabelbindningar passar de flesta skor men försämrar skons rörelsefrihet och kan ge kabelbrott. Bygelbindningar av Nordic Norm-typ med fästpunkt på skons framkant förbättrar rörligheten men kräver liksom kabelbindningar vridstyva och kraftiga sulor. BC-bindningar (till exempel Rottefellas NNN BC eller Salomons SNS BC) med fästpunkt under skons framparti ger bra rörelsefrihet och stabilitet genom styrspår i bindning och sula. Skon kan därmed förses med en något mjukare sula, som dock måste vara helt anpassad till bindningen.

Stavarna bör vara av aluminium eller ett kompositmaterial, ha stor truga, ställbara handremmar, handgrepp i läder eller kork (inte plast) och nå till knapp axelhöjd. Teleskopstavar med reglerbar längd är praktiska i utförsåkningen och packningen, men de blir något tyngre och omständligare. Rörliga delar innebär också en extra felkälla (låsmekanismen).

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]