Karta och kompass
Kartan och kompassen har knappast
spelat ut sin roll som orienteringshjälpmedel, trots de tekniskt
avancerade möjligheter vi i dag har till lägesbestämning och
riktningsangivelse via satellitnavigering. Systemen är utmärkta men har
fortfarande begränsningar i driftsäkerhet och mottagning. De är snarare
ett komplement än en ersättning, och det torde dröja ännu några år
innan kapitlet blir inaktuellt.
Kartläsning, relatering av
kartan till terrängen och vice versa, är grundläggande för vägval och
positionsbestämning, åtminstone om de rösade lederna överges. I
fjällregionen är Lantmäteriets Fjällkarta, med information om leder,
stugor, nödtelefoner med mera, den förhärskande. Skalan är 1:100000
och ekvidistansen 20 meter, vilket innebär att 1 kartcentimeter motsvarar
1 terrängkilometer och att avståndet mellan höjdkurvorna är 20 meter.
Det finns också varianter i skala 1:50000 med ekvidistansen 5 meter för
de södra fjälltrakterna. Fjällkartan revideras med tre till fem års
intervall och får betraktas som färskvara.
Höjdkurvorna ger kanske den mest
väsentliga informationen för tolkning av kartan. Kurvorna återges på
kartan som linjer som binder samman punkter på samma höjd. Med
ekvidistansen 20 meter kan kurvorna liknas vid snitt genom terrängen var
tjugonde meter, där skivornas kant bildar höjdkurvorna. Denna
ekvidistans innebär att höjdskillnader inom tjugometersnivån,
exempelvis stup, inte syns på kartan. I flack terräng ligger kurvorna
glest, för att bli allt tätare ju brantare terrängen är och slutligen
gå samman i en linje vid en lodrät bergvägg. Lutningens utseende kan
också avgöras via linjernas mellanrum (figur 3.1).
Höjden över havet markeras på
kurvorna med vissa intervall (i regel 100 meter) med siffrorna orienterade
efter stigningen, det vill säga rättvända med stigande höjd.
Terrängens utseende kan således utläsas via höjdkurvorna och
höjdangivelserna, se figur 3.2.
I fjällen kan färdriktning och
läge i regel avläsas direkt i terrängen, och kompassen kommer till
användning enbart när sikten försämras av dimma eller nederbörd.
Kompassen kan också behövas vid färd över stora öppna hedar,
högplatåer eller stora glaciärer med få hållpunkter, liksom vintertid
då snön kan täcka terrängavsnitt som på sommaren ger vägledning,
till exempel sjöar eller bäckar. Observera att glaciärer, som ständigt
förändras, kan avvika från kartbilden i fråga om utbredning och
utseende. Kompassnålen pekar mot den magnetiska nordpolen med en i
Sverige försumbar missvisning gentemot den geografiska. Dock kan
metallföremål påverka kompassen. Håll alltså järnhaltiga föremål
– stavar, isyxor etc – på avstånd från kompassen.
Kompassindelningen är i regel i 360 grader (tidigare fanns också
kompasser med 400 grader), och kompassen kan användas dels för syftning
(riktningsangivelse), dels för pejling (lägesbestämning).
Syftning för
riktningsangivelse. Lägg kompassen på kartan med kurspilen i
riktning mot målet, vrid kompasshuset så att dess linjer ligger
parallellt med kartans meridianer (se till att norrpilen verkligen pekar
mot kartans norr; riktningen blir annars rakt motsatt den önskade), lyft
slutligen kompassen och vrid den så att kompassnålens norr sammanfaller
med kompasshusets norrpil. Riktningen anges nu av kurspilen (figur 3.3).
Pejling för identifiering av
en viss formation. Låt kompassens kurspil peka mot formationen, vrid
kompasshuset så att norrpilen sammanfaller med kompassnålens norr, lägg
kompassen på kartan med norrpilen parallellt med meridianerna och med
kompassens sida intill eget läge, som måste vara känt. Avläs
formationen i kurspilens förlängning.
Pejling för fastställande av eget läge.
Utgå från två identifierade formationer (så vinkelrätt som möjligt
från varandra i förhållande till eget läge), pejla in dem enligt
principen ovan men låt kompassens sida utgå från formationerna i
stället för egen position, dra linjer på kartan längs kompassens sida.
Egen position bör vara i linjernas skärningspunkt.