Karta och kompass
Kartläsning, relatering av kartan till terrängen och vice versa, är grundläggande för vägval och positionsbestämning, åtminstone om de rösade lederna överges. I fjällregionen är Lantmäteriets Fjällkarta, med information om leder, stugor, nödtelefoner med mera, den förhärskande. Skalan är 1:100 000 och ekvidistansen 20 meter, vilket innebär att 1 kartcentimeter motsvarar 1 terrängkilometer och att avståndet mellan höjdkurvorna är 20 meter. Det finns också varianter i skala 1:50 000 med ekvidistansen 5 meter för de södra fjälltrakterna. Fjällkartan revideras med två till fem års intervall och får betraktas som färskvara.
Höjdkurvorna ger kanske den mest väsentliga informationen för tolkning av kartan. Kurvorna återges på kartan som linjer som binder samman punkter på samma höjd. Med ekvidistansen 20 meter kan kurvorna liknas vid snitt genom terrängen var tjugonde meter, där skivornas kant bildar höjdkurvorna. Denna ekvidistans innebär att höjdskillnader inom tjugometersnivån, exempelvis stup, inte syns på kartan. I flack terräng ligger kurvorna glest, för att bli allt tätare ju brantare terrängen är och slutligen gå samman i en linje vid en lodrät bergvägg. Lutningens utseende kan också avgöras via linjernas mellanrum (figur 3.1).
Höjden över havet markeras på kurvorna med vissa intervall (i regel 100 meter) med siffrorna orienterade efter stigningen, det vill säga rättvända med stigande höjd. Terrängens utseende kan således utläsas via höjdkurvorna och höjdangivelserna, se figur 3.2.
I fjällen kan färdriktning och läge i regel avläsas direkt i terrängen, och kompassen kommer till användning enbart när sikten försämras av dimma eller nederbörd. Kompassen kan också behövas vid färd över stora öppna hedar, högplatåer eller stora glaciärer med få hållpunkter, liksom vintertid då snön kan täcka terrängavsnitt som på sommaren ger vägledning, till exempel sjöar eller bäckar. Kompassnålen pekar mot den magnetiska nordpolen med en i Sverige försumbar missvisning gentemot den geografiska. Kompassen finns med indelning i 360 eller 400 grader (där en rät vinkel blir 90 respektive 100 grader) och kan användas dels för syftning, riktningsangivelse, dels för pejling, lägesbestämning.
Syftning för riktningsangivelse. Lägg kompassen på kartan med kurspilen i riktning mot målet, vrid kompasshuset så att dess linjer ligger parallellt med kartans meridianer (se till att norrpilen verkligen pekar mot kartans norr; riktningen blir annars rakt motsatt den önskade), lyft slutligen kompassen och vrid den så att kompassnålens norr sammanfaller med kompasshusets norrpil. Riktningen anges nu av kurspilen (figur 3.3).
Vid god sikt kan en terrängformation i färdriktningen visa vägen, medan ren kompassgång kan krävas vid siktförsämringar. Det kan i dessa lägen vara bättre att gå mot klart avgränsade och uppfångande formationer (bäckar, renstängsel etc) än att sikta direkt mot målet och riskera att hamna vid sidan om. Man vet då inte åt vilket håll målet ligger. Vid obefintlig sikt kan riktningen lättare hållas om en riktkarl åker framför – så långt som möjligt med hänsyn till sikten – och styrs av kompassen.
Pejling för identifiering av en viss formation. Låt kompassens kurspil peka mot formationen, vrid kompasshuset så att norrpilen sammanfaller med kompassnålens norr, lägg kompassen på kartan med norrpilen parallellt med meridianerna och med kompassens sida intill eget läge, som måste vara känt. Avläs formationen i kurspilens förlängning.
Pejling för fastställande av eget läge. Utgå från två identifierade formationer (så vinkelrätt som möjligt från varandra i förhållande till eget läge), pejla in dem enligt principen ovan men låt kompassens sida utgå från formationerna i stället för egen position, dra linjer på kartan längs kompassens sida. Egen position bör vara i linjernas skärningspunkt.