Nedsatt sikt

I dimma, snödrev eller mörker är behovet av noggrann orientering uppenbart. Sikten blir ofta obefintlig och osäkerheten om position och färdriktning stor. GPS-hjälpmedel underlättar, men även utan sådan utrustning finns metoder att minska osäkerheten. Några synpunkter:

• Hållpunkter. Lägg in täta hållpunkter, identifierbara i dimma och nedsatt sikt och helst så att färdvägen mellan punkterna blir lätt att följa. Lämpliga "ledstänger" kan vara bergryggar, bäckraviner, dalsidor och liknande formationer. Nackdelen är att färdvägen i regel blir något längre. I brist på ledstänger får man hålla till godo med ren kompassgång.

• Bäringar. En god hjälp kan erhållas av i förväg tagna bäringar, det vill säga kompassriktningar för olika terrängavsnitt: "180 grader till bäckravinen, därefter 150 grader till dalslutet och slutligen 220 grader till bergsidan". Ett glaciärreplag kan räkna replängder vid siktproblem: "75 replängder i 180 grader, 50 replängder i 150 grader" etc. Försteman gör ett märke i underlaget, sisteman signalerar när han når märket, försteman sätter nytt märke etc. När etappmålet uppnåtts vrids kompasshuset så att det nya gradtalet ligger i kurspilens riktning. Kompassen avläses sedan på vanligt sätt (kompassnålen mot norrpilen, färdriktningen enligt kurspilen), och kartan behöver då inte tas fram vid varje ny riktningsändring.

• "Missa målet". Vid ren kompassgång kan det vara bättre att gå mot klart avgränsade och uppfångande formationer (bäckar, renstängsel, bergsidor etc) än att sikta direkt mot målet och riskera att hamna vid sidan om. Man vet då inte åt vilket håll målet ligger.

• Höjdkurvor. En höjdmätare (kalibrerad) kan användas för att hålla en viss nivå i terrängen, något som kan tjänstgöra som "ledstång" mot målet.

• Whiteout. Eftersom ljusets brytning genom moln på det hela taget motsvarar reflektionen mot snön, kan snöytan komma att suddas ut och flyta ihop med moln eller dis i ett vitt töcken. All djupverkan försvinner, alla ojämnheter flyter ut, sprickor eller stup blir mycket svåra att upptäcka och orienteringsmöjligheterna blir i det närmaste obefintliga. Snöbollar kastade i åkriktningen kan ge viss vägledning om lutningen, liksom naturligtvis kartan för grovorienteringen. Huvudregeln är dock att helt undvika att färdas under dessa förhållanden. Minsta lilla svacka kommer som en överraskning och riskerna för fall är stora, liksom villo- och skaderiskerna.

• Riktningsavvikelser. De flesta drar till höger eller vänster, vilket innebär kraftiga riktningsavvikelser utan sikt eller hållpunkter. Håll kursen med hjälp av riktmärken om terrängformationer kan skönjas och ta omgående ut kompassriktningen vid tillfälliga siktförbättringar. I flermannalag kan förstemannen (förstemännen) styras i rätt riktning med hjälp av kompassen.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]