Lavinrisker
Laviner utlöses när
tillkommande tyngd från nyfallen eller vindtransporterad snö eller från
en skidåkare övervinner hållfastheten mellan olika snöskikt i en
snösluttning. Lavinfaran påverkas framför allt av:
•
terrängens utseende – dess
lutning och sluttningens orientering i förhållande till
vindriktningen
•
snöns utseende –
skiktning, hållfasthet och konsistens
•
väder i form av
snönederbörd samt vind- och temperaturförhållanden.
Riskerna är störst på
läsluttningar över 30 graders lutning efter kraftiga snöfall i
kombination med snödrev. Tilltagande mildväder och skiktade snölager
ökar riskerna ytterligare.
De olika faktorerna utvecklas
här nedan med början i terrängen.
Terräng
Förmågan att kunna identifiera
lavinfarlig terräng är grundläggande för den fortsatta värderingen
(mindre vikt kan fästas vid övriga faktorer – snötäcke och väder
– om lavinfarlig terräng inte beträds). Den viktigaste riskfaktorn är
sluttningens lutning, men dess läge och utseende har också betydelse.
Lutning
Lavinfaran varierar med lutningen
(figur 4.1). Sluttningar under 25 grader är vanligen säkra, men vid våt
snö med vatten i något lager kan lavinfara finnas i betydligt flackare
sluttningar. I 25–35 graders lutning kan flaklaviner utlösas vid mindre
stabila förhållanden. 35–45 grader är den lavinfarligaste sluttningen
med flest utlösta laviner. 45–60 graders lutning är lavinfarlig, men
rasen är frekventa och snömängden mindre. Risken är liten att farliga
snöskikt byggs upp. Över 60-gradiga
lutningar rensas i regel
kontinuerligt från lavinfarlig snö via gravitationen.
Lutningen kan uppskattas med
hjälp av stavar (isyxor). Håll den ena staven vertikalt med spetsen
nuddande snön och den andra horisontellt mellan den vertikala staven och
sluttningen. Möts de vid den vertikala stavens topp är lutningen 45
grader, vid dess mitt cirka 25 grader (figur 4.2).
En säkrare metod att mäta
lutningen med hjälp av stavarna visas i figur 4.3. Lägg ett avtryck i
snön med en stav i fallinjen, handtaget nedåt. Vinkla upp staven med
spetsen kvar i snöytan. För samman handtaget med den andra stavens
handtag och låt den senare staven pendla fritt. Sänk stavarna så att
den pendlande staven når snöytan. Om denna punkt överensstämmer med
handtagets avtryck (vid stavslutet) är lutningen 30 grader. Varje
avvikelse om tio centimeter motsvarar en förändring i lutningen med tre
grader. Om spetsen når snöytan tio centimeter längre upp är lutningen
27 grader, tjugo centimeter längre ned 36 grader.
Kompassen kan utnyttjas för att
snabbt bestämma lutningen (figur 4.4). Rikta in kompassen efter
sluttningen, vrid kompasshuset så att norrpilen ligger horisontellt och
pekar mot dalsidan och avläs lutningen.
Läge
Av betydelse är främst
sluttningens orientering i förhållande till solstrålningen och aktuell
vindriktning. Lavinfarlig terräng byggs i första hand upp där
vindtransporterad snö avlagras, det vill säga i läsluttningar.
Solstrålningen kan påverka ett snötäcke på olika sätt beroende på
temperatur och intensitet. Se avsnitt Väder.
Utseende
Påfrestningen är större på
konvexa än konkava ytor med ökad lavinrisk som följd. Bristningar
uppkommer lättast i det konvexa partiets nedre del, där påfrestningen
är störst. Laviner kan dock gå i vilken snösluttning som helst med
tillräcklig lutning. Större träd och buskar kan ha en sammanhållande
effekt, liksom stenar och klippblock som sticker upp över snöytan eller
går upp genom svagare snöskikt. Översnöade buskar och stenar ger
snarare större lavinrisk, eftersom snöns omvandling här går snabbare.
För att träd och stenar ska ge en nämnvärd effekt måste de stå så
tätt att en överfart eller nedfart med skidor blir vansklig (däremot
blir sådana områden lämpliga vid bestigning). Uppskjutande träd och
stenar kan också verka som terrängfällor och orsaka lavinoffer skador
vid en sammanstötning.
Snötäcke
Snötäcket byggs successivt upp
i olika lager genom nederbörd och vind, och lagren genomgår en ständig
omvandling under vintersäsongen. Denna process ger ofta svårbedömda
förhållanden med olika struktur i och sammanhållning mellan skikten.
Uppbyggnad
Snöns omvandling påverkar
hållfastheten och förekommer i fyra huvudformer:
•
Nedbrytande
omvandling. Vatten avdunstar från
snökristallernas spetsar och kondenserar till isbryggor mellan
kristallerna (sintring). Snöskiktets hållfasthet minskar i
avdunstningsfasen och ger en lavinfarlig mellanform (flaklavin) några
dagar innan sintringsfasen tar över med allt fler och starkare isbryggor.
Processen pågår i snömassor med jämn temperatur genom hela skiktet och
går långsammare i kall snö.
•
Uppbyggande omvandling. Temperaturskillnader i olika
snöskikt medför att vattenånga i ett varmare skikt avdunstar och
kondenserar på kristallerna i ett övre, kallare skikt till bägarformade
kristaller. Ett poröst rinnsnöskikt bildas med låg sammanhållning
under lång tid och med risk för kollaps i en rinnsnölavin.
•
Smält-frysomvandling.
Is- eller skarlager uppkommer när snön
omväxlande smälter och fryser. Under dessa lager kan svaga snöskikt
bildas. Smältvatten kan också tränga ned och sprida sig ovanpå
islagret och snabbt försvaga ovanliggande snöskikt med risk för
utlösning av en blöt snöflaklavin. Smältvattnet kan tränga ned i
stora mängder och absorberas i snön, som slutligen brister i en
snösörja och långsamt men kraftfullt glider utför sluttningen i en
slasklavin.
•
Ytskiktsomvandling.
Isskikt kan bildas på ytan eller strax
därunder vid starkt solsken och efterföljande avkylning. Snöskiktet
under islagret försvagas av solstrålning och kan omvandlas till ett
lavinfarligt skikt. Solstrålning kan också försvaga ytsnöns
hållfasthet genom avdunstning och ge lavinfara efter ett snöfall eller
snödrev. Fuktig luft kan kondensera till iskristaller under klara, kalla
nätter och avsätta ett tunt rimfrostlager på snöytan. Om lagret täcks
av nysnö kan det ge vika och fungera som en glidyta för lavinen.
Stabilitetstester
En låg hållfasthet mellan olika
snölager ger lavinfara. Hållfastheten och snöprofilen kan undersökas
på ett säkert ställe med samma lutning och orientering som aktuellt
område. Det
torde dock kräva stor erfarenhet att avgöra en lavinfara enbart med hjälp av
profilprover, och värdet måste vägas mot uppoffringen i tid och arbete.
Svaga snöskikt kan också vara mycket tunna och svårupptäckta. Test av
snöprofiler har i alla händelser ett värde där lavinfaran bedöms vara
stor och där alternativa rutter inte finns eller vid bivackering i ett
område där lavinfara inte kan uteslutas. Flera metoder finns för att bedöma lavinriskerna; här beskrivs
tre. Alla har dock begränsat prognosvärde och måste kombineras med
andra observationer för att lavinrisken ska kunna bedömas någorlunda
säkert.
1.
Kompressionstest.
Skär ut en 30×30 cm pelare som omfattar potentiella svaga lager, dock
knappast djupare än en dryg meter. Lägg spadbladet på pelaren och slå
med handen med successivt hårdare slag för att avslöja svaga snöskikt
och indikera stabiliteten, egentligen bara för de övre lagren (figur
4.5). Slå först 10 lätta slag enbart med fingertopparna från
handleden, därefter 10 slag med fingertopparna från underarmen och
slutligen 10 slag med handflatan och hela armen från axeln. Notera i
vilket skede ett lager brister och gradera stabiliteten enligt tabellen.
En utökad kompressionstest
utvecklades i mitten av 00-talet och utgår från en 30×90 cm pelare (djup×bredd).
Lägg spadbladet på ena kanten, slå tre serier om 10 slag på samma
sätt som det traditionella kompressionstestet och notera i vilket skede
ett lager ger vika och glider av. Testet har många förespråkare men har
begränsningar och är för närvarande svårvärderat.
2.
Spadtest.
Gräv fram ett vertikalt schakt i sluttningens övre del, åtminstone ned
till fastare skikt och åtminstone omfattande misstänkta svagare lager,
dock knappast djupare än 1,5 meter (figur 4.6). Frilägg sedan en tunga på 30×30 cm (eller
spadbredden) med spaden,
skidan eller snösågen. Stick
försiktigt ned spaden i den bakre delen och bryt framåt. Fortsätt
nedåt. Snöskikt som lossnar lätt i jämna brottytor innebär dålig
sammanbindning och lavinfara. Lavinfaran varierar från mycket stor om
skikten direkt glider, kanske redan innan spaden trycks framåt, till
liten om tungan är fast och snarare bryts loss med kraft än glider i
skiktade lager. Generellt bör snöskikt med markerade skillnader i
struktur, hårdhet, kornstorlek eller vätskeinnehåll föranleda större
försiktighet än enhetliga eller gradvis förändrade snöskikt.
3. Rutschblocktest.
En lite tillförlitligare metod är att gräva fram en stor tunga i snön,
fortfarande på ett representativt men säkert ställe (figur 4.7). Tungan
ska vara cirka 2 meter bred och 1,5 meter lång efter fallinjen (eller
skidlängden×stavlängden). Djupet bör minst vara 1 meter, gärna 1,5
meter, och åtminstone omfatta de lager där bristningar misstänks. Skär
ut en vertikal skåra genom blockets bakstycke med en skida eller en
snösåg. Blocket kan också skäras ut med ett långt repsnöre (gärna
med knutar). Stick ned två sonder eller stavar i de övre hörnen och
såga fram blocket genom att låta två personer växelvis dra i var sin
ände. Låt en skidåkare belasta blockets överdel tvärs fallinjen.
Lavinfaran varierar från mycket stor om lagren direkt börjar glida till
liten om blocket förblir intakt trots ett flertal hopp med skidorna, se
tabellen.
Alla metoderna begränsas av att
de endast omfattar en liten snöyta, och stora variationer i stabilitet
förekommer i regel i en snösluttning. Testerna är därför egentligen
av värde endast om instabilitet avslöjas – ett motsvarande test på
annan plats kan ge ett annat resultat och ett flertal tester krävs för
någorlunda säkra utfall. De bör då vägas samman med andra
observationer.
Yttre spår
Vid sidan om tecken som
överhäng, läsluttning med snöackumulering och liknande kan olika yttre
spår ge signaler om lavinfara:
•
Sprickor
kan utvecklas i sammanhållna snötäcken. De är en uppenbar varning för
instabilitet i snölagren, ju längre sprickbildning, desto instabilare
snötäcke.
•
Suckande
ljud ("whumph") uppstår när ett svagt lager kollapsar, ett
"ihåligt" ljud indikerar instabila lager – båda typerna är
alarmerande.
•
Nyligen
utlösta laviner ger den tydligaste signalen om lavinbetingelserna. Undvik
sluttningar av motsvarande lutning, orientering och höjd.
Väder
Vädrets påverkan på
lavinbenägenheten ligger främst i mängden nysnö (och dess tyngd) i
kombination med kraftig vind och snödrev.
Nederbörd
Faran ökar generellt sett med
hastigheten och mängden i snötillväxten, speciellt vid mer än 2–3 cm
per timme eller över 20–30 cm total påbyggnad beroende på
förutsättningarna i övrigt. Vid normala förhållanden kan en total
påbyggnad på 20–30 cm vara kritisk, medan 10–20 cm kan räcka vid
mindre gynnsamma förhållanden med snödrev och skare/is eller instabila
lager i snömassan. Intensiteten i snöfallet har betydelse under och
närmast efter snöfallet, men detta saknar betydelse efter några dygn.
Temperaturen under snöfallet spelar också in; varm snö är tyngre och
ger större belastning på snötäcket än kall snö. Regn tenderar att ge
tyngre lager och försämrad sammanhållning och stabilitet i snömassan.
Vind
Hård blåst med snödrev inom en
vecka efter snöfallet ökar risken för laviner. Snötransporten ökar
med vindstyrkan; varje fördubbling av vindhastigheten åttafaldigar
transporterad snömängd. Snön avlagras i lä till ett tungt, kompakt
snölager med spröda skikt. Rester av gammal nysnö under den vindpackade
snön utgör en lavinfarlig mellanform mellan nysnö och gammal snö. De
flesta laviner går under blåsten eller inom de närmaste dygnen
därefter.
Temperatur
Risken är större vid
tilltagande mildväder då snön blir tyngre och hållfastheten mellan
lagren försämras, men faran kvarstår under längre tid vid kyla (upp
till några veckor) eftersom omvandling av den lavinfarliga mellanformen
går snabbare vid varmt väder. Detta innebär också att olika
förhållanden kan förekomma på nordsluttningar och sydsluttningar, som
utsätts för kraftigare soluppvärmning. En köldperiod efter en kort,
kraftig uppvärmning ger de säkraste förhållandena. Omväxlande
avkylning och uppvärmning av snötäcket ger efterhand stabilare
förhållanden (mer uttalat i avkylnings- än i uppvärmningsfasen).
Sammanfattning
Lavinbetingelserna vid olika
terrängtyper indikeras i figur 4.8 och illustreras schematiskt i figur
4.9.
Sammanfattningsvis kan
följande beaktas vid turplaneringen.
Undvik:
läsluttningar med vindtransporterad snö över 25 graders lutning,
vanligen ostsluttningar (gäller alla läsluttningar över fem meters
höjd om hållfastheten mellan snöskikten är oklar); rännor, raviner,
hängdrivor och överhäng, liksom sluttningen nedanför;
sluttningar som övergår i stup eller raviner; konvexa sluttningar. Tag
varning av sättningar eller kollapser i snölagren, sprickor i
snötäcket eller spår av gamla laviner i sluttningen eller dess botten.
Utlösta laviner i angränsande områden är akuta varningssignaler.
Observera att kraftfulla laviner kan nå långt ned i dalbotten och även
fortsätta upp efter motsatt sida i trånga dalgångar. En tumregel säger
att den horisontella utbredningen kan bli tre gånger fallhöjden.
Uppsök:
områden där vinden får tag i snön, som avblåsta kammar och åsar;
vindsidan av ryggar, väl innanför en tänkbar brottkant i snötungan;
hyllor; flack terräng med lutning under 25 grader (om ovanliggande parti
är lavinsäkert); områden med öar av träddungar eller större
klippblock; botten av breda dalgångar.