Lavintyper
De båda huvudtyperna av laviner
– flaklavin och lössnölavin (figur 4.10) – kan förekomma i olika
varianter, till exempel som våta eller torra, land- eller luftburna.
Luftburna, torra lössnölaviner
kan leda till drunkning när inandat snödamm smälter i lungorna. Våta
lössnölaviner är långsammare men kraftfulla och kan utlösas efter
regn eller varm solstrålning vilket orsakar smältning, vanligen på
våren.
Flaklaviner förekommer i fyra
huvudformer:
1. Nysnölaviner kan utlösas av snömassans
tyngd efter kraftiga snöfall, vanligen under vackert väder, och omfattas
enbart av nysnölagret.
2. Snödrevlaviner omfattar såväl den vindpackade nysnön som lagren
därunder av äldre snö och utlöses av svagare isskikt, exempelvis
rimfrost, nere i snötäcket.
3. Våta flaklaviner och slasklaviner uppträder även i förhållandevis
flacka sluttningar och kan utlösas efter kraftigt regn eller under varma
vårdagar när
smältvatten försvagat snöskikt ovanför ett 
islager eller underminerat
snötäcket. De är långsamma men kraftfulla och kan röra sig långa
sträckor, ofta ned till dalbotten och ofta längs bäckfåror.
4. Rinnsnölaviner utlöses när snöskikt av äldre rinnsnö brister, i
regel vid lutning över 35 grader.
Figur 4.11 indikerar de förutsättningar som krävs för att en
flaklaviner ska kunna utlösas.
Hängdrivor kan kollapsa och utlösa laviner, och
de kan också vara förrädiska
på kammar eller invid branter. 
De bildas av vinddriven snö på kantens
läsida och kan vara svårupptäckta. Ofta underskattas också avståndet
till en möjlig brottkant, som kan ligga i vinkel från klippkanten, se
figur 4.12. Ett överhäng kan därför kollapsa en bra bit innanför
klippkanten och uppemot 10–15 meter från drivans ytterkant. Rutten bör
därför läggas på vindsidan med god marginal till kanten.