Kamraträddning
Syfta omgående in och markera
den tagnes utgångspunkt respektive platsen för försvinnandet och
uppskatta sökområdet via dessa punkters förlängningslinje och
eventuella synliga persedlar. Försök att lokalisera slutpunkten för det
ytlager där den tagne försvann. Ytsök snabbt med 3–4 meters lucka med
start i botten av sökområdet. En ensam person får söka av området i
något sicksackmönster. Ropa, lyssna, leta. Sök eller snabbsondera bakom
träd, uppskjutande stenar eller andra hinder, liksom i utkanten av
områden där lavinen ändrat riktning och i snömassorna i lavinslutet.
Låt föremål ligga kvar där de påträffats. Gräv fram skidor eller
stavar; de kan fortfarande vara fästade vid offret. Håll i övrigt
sökområdet fritt från föremål och nedskräpning i den händelse att
lavinhund måste sättas in senare. Arbeta så tyst som möjligt för att
kunna fånga upp eventuella nödrop från den tagne. Fördelarna med att
skicka personer att larma måste vägas mot kvarvarande räddningsstyrkas
storlek och möjligheterna till assistans inom rimlig tid. Eftersom
tidsaspekten ofta är avgörande blir bedömningen i regel att alla
resurser krävs i sökandet – endast ett fåtal överlever längre tid
än två timmar.
Transceiversök
Sökproceduren förenklas avsevärt om alla deltagare bär transceivers
(lavinsändare och mottagare för radiosignaler på frekvens 457 kHz, som
nu är standard) och kan använda utrustningen, vilket fordrar träning
och kunnande. Transceivern ska normalt vara i sändningsläge och ställs
om till mottagning med full volym eller maximalt avstånd i samband med
sökning. Alla bör dock vara beredda på att snabbt ställa om till
sändning igen om en ny lavin skulle utlösas. Transceivern pejlar in den
fallna via styrkan på sändarens signal. Digitala enheter (gärna med tre
antenner och avflaggningsfunktion) är lättare att hantera än analoga,
de anger såväl riktning som avstånd (efter söklinjen) till offret och
är vanligast.
Signalsök. Sök först av
området efter en signal från den drabbades sändare. Uppmärksamma
också eventuella synliga föremål eller andra tecken efter den
försvunne. En sökare går i sicksack över sökområdet med cirka 30
meter mellan slagen, flera går i linje med högst 30 meters lucka (figur
4.16). Övergå till grovsök när en signal hörs.
Grovsök. Sökningen kan
göras på olika sätt, här beskrivs två: induktionssök för digitala
transceivers med flera antenner och korssök för analoga.
Induktionsmetoden fungerar även för analoga mottagare men blir lite
omständligare. Sökmetoderna kan variera för olika modeller – utgå
från aktuell bruksanvisning.
•
Induktionssök.
Sökningen görs efter de signaler transceivern sänder ut i elliptiska
vågor (fältlinjer). Håll mottagaren vågrätt och gå i pilens riktning
(figur 4.17). Sökning efter fältlinjer innebär att man närmar sig
sändaren i en båge. Ju närmare man kommer, desto noggrannare sökning.
Övergå till finsök när signalstyrkan börjar avta eller när
avståndet indikeras till någon meter.
•
Korssök.
Metoden innebär sökning efter den starkaste signalen längs en tänkt
linje (figur 4.18). Orientera transceivern i den riktning och i den höjd
som ger bäst signal och behåll den i detta läge. Fortsätt framåt
efter linjen tills signalen avtar. Vänd och gå tillbaka till den punkt
där signalen hörs starkast. Sänk volymen, gå vinkelrätt mot första
söklinjen och finn den starkaste signalen på den nya linjen. Fortsätt
att kryssa fram mot sändaren och övergå till finsök när signalen inte
blir starkare.
Finsök. Finsök slutligen
med hjälp av signalstyrkan genom att föra transceivern korsvis fram och
tillbaka över misstänkt område nära snöytan. Håll transceivern i
samma position hela tiden. Lokalisera försiktigt den tagna med sond
vinkelrätt mot sluttningen. Notera djupet och gräv snabbt men
försiktigt fram henne från sluttningens dalsida (se nedan).
Sondering
I avsaknad av transceivers får eftersöket göras med sond. Ställ upp
söklinjen på rad med armlängds lucka i lavinkäglans eller
sökområdets nedre del – kamratens axel ska kunna nås med sträckt
arm. Avståndet mellan sökpunkterna blir cirka 60 cm (figur 4.19).
Avancera planerat och med bibehållen linje. En ledare bör utses att
styra sökproceduren ("sök vänster – sök höger – framåt –
sök vänster …") under upprätthållande av maximal hastighet. Om
endast ett fåtal sökpersoner finns kan dessa ställas upp med större
lucka: fingertopp mot fingertopp. Detta ger tre sökpunkter med cirka 60
cm avstånd ("sök vänster – sök mitt – sök höger – framåt
– sök vänster …"). Grovsök med lavinsond längs söklinjen
(stavar utan truga eller skidor i brist på sonder). Sonden bör vara 2,5–3
meter lång och sticks ned vinkelrätt mot underlaget högst 2 meter, dels
för att spara tid och dels eftersom en tagen som ligger djupare har små
chanser att överleva. Markera vid misstänkta träffpunkter med elastiskt
motstånd. En speciellt avsatt person gräver snabbt men försiktigt för
att klargöra om den drabbade påträffats, medan övriga fortsätter
sonderingen. Träffsäkerheten är 90 procent vid 60 cm avstånd mellan
sökpunkterna. Vid utebliven framgång, upprepa grovsonderingen med viss
förskjutning av sökpunkterna i sid- och höjdled om allt talar för
detta område, utvidga annars sökningen till angränsande område.
Om upprepade grovsonderingar
misslyckats kan en finsökning genomföras med tätare avstånd mellan
sökpunkterna. Träffsäkerheten är nära 100 procent med 25 cm avstånd,
men tidsåtgången blir femfaldigad. Det kan därför vara klokt att helt
inrikta sökningen mot grovsondering. En finsondering tillgrips i regel
endast vid slutsök när allt hopp är ute.
Om sonderingen blir resultatlös
– den tagna kan ligga djupare än sondens räckvidd – återstår
endast att inkalla förstärkning med möjlighet till effektivare
sondering eller hundsök. Larmet kan läggas efter förslagsvis en timmes
resultatlös sökning, då överlevandemöjligheterna ändå är
begränsade (men sökningen fortsätter naturligtvis med kvarvarande
personer). Sänd helst två personer med skriftlig information om läge,
olyckstidpunkt, antal tagna, kvarvarande personer, skadeläge, utrustning,
kunnande, utförda åtgärder och annat av vikt.
Omhändertagande
Hela sökproceduren genomförs snabbt och med full insats, dock under
beaktande av den egna säkerheten (utmattning, nedkylning etc) och
riskerna för ytterligare laviner i området. Mörker bör inte hindra ett
fortsatt sökande.
Framgrävning.
Låt
sonden sitta kvar som riktmärke när den begravde lokaliserats och gräv
ett schakt mot dalsidan. Märk först ut utgrävningsområdet, som bör
vara tillräckligt brett för att ge arbetsutrymme för utgrävningen,
normalt 1–1,5 meter. Utsträckningen nedåt i sluttningen bör börja
vid sonden (eller något ovanför om den står i vinkel) och vara 1,5
gånger djupet till den begravde. Gräv successivt djupare och skyffla
först snön åt sidorna och efter ett tag nedåt i sluttningen. Smalna
inte av gropen nedåt. Fortsätt att fördjupa schaktet nedåt enbart på
den övre halvan när djupet är en meter (eller i midjehöjd) till en
terassform (figur 4.20). Två grävare kan arbeta sida vid sida i ett två
meter brett schakt och hiva snön åt vardera sidan. Två ytterligare
grävare kan arbeta i schaktets nedre del. All snö slängs åt sidorna.
Extragrävarna avbryter när gropen är en meter djup, och grävningen
fortsätter enbart i den övre delen. De kan sedan hjälpa till att forsla
bort snön från dalsidan eller förbereda en första hjälpen-insats.
Beskriven metod utvecklades i USA i mitten av 00-talet ("Strategic
shovelling"). Ytterligare en metod togs fram i Schweiz under samma
period ("V-shaped conveyor-belt approach"). Metoden går ut på
en utgrävning i v-form, där snön skyfflas successivt bakåt-nedåt. Den
kräver fler grävare och kommer inte att utvecklas här.
Första hjälp. Första hjälp ges
omgående så snart den drabbade påträffas. Avlägsna eventuell snö ur
munhålan och utvidga ett område för bröstkorgen direkt vid
påträffandet. Ge konstgjord andning, kvalificerad
hjärt-lungräddning och behandla mot köldskador, chock och övriga
skador vid behov (se Laviner
i del 3). Var speciellt aktsam vid befarad nack-ryggskada. Utför primär-
och sekundärundersökningar. Statistiskt sett överlever 90 procent av de
som begravts 15 minuter, 50 procent överlever 30 minuter, 25 procent 45
minuter och 10 procent två timmar (siffrorna varierar något mellan olika
studier). De flesta dör av syrebrist, några av trauma och ett fåtal av
nedkylning. Möjligheterna att ordna en luftficka i snömassan har stor
betydelse för utgången.