Skydd

Improviserade skydd kan behöva anläggas vid skada eller efter omslag till hårt väder. Ovanför trädgränsen består sommarskyddet av det medhavda tältet (material för improviserade skydd finns sällan), medan vinterskyddet även kan ordnas av snön. Skydd under trädgränsen kan byggas av grenar och slanor i någon tältform eller som skärmskydd, med inflätning av granris, lövruskor och liknande. Naturliga skydd utnyttjas i första hand. Mer omfattande kojbyggen innebär i regel fällning av ungträd, är tidskrävande och kommer inte att behandlas här.

Sommartältning

Den ideala lägerplatsen ligger på en skyddad plats med ett torrt, jämnt och dränerande underlag. Den bör ha nära till vatten och eldmaterial, även om det senare i allmänhet saknas på högfjället. Höglägen kan vara blåsiga, låglägen och stränder fuktiga och kyliga. Kondensproblem är vanliga, särskilt i fuktiga förhållanden. Håll ventilerna öppna, torka bort kvarvarande kondens och ha en värmekälla (ljusstump) inne i tältet vid behov. Problem under sommartältningen har annars främst med vindförhållandena att göra. Det viktigaste rådet, förutom att anskaffa ett vindtåligt tält och söka vindskyddade lägen, är att staga upp och sträcka tältet ordentligt med tillgängliga linor, samt att förse pinnfästena med linslingor och lägga stenar över linorna för att ge bättre förankring. Lämpligt är också att sätta upp tältet med kortsidan mot vinden. Linor kan spännas med rullstek, som läggs stramt och kan dras efter linan men ger låsning vid belastning (figur 5.1). Tälttekniken i övrigt torde knappast innebära problem under sommarhalvåret.

Vintertältning

Tältet anläggs snabbare men är kallare och ger sämre skydd än en snöbivack och används företrädesvis vid enstaka övernattning, på vårvintern eller när snöförhållandena omöjliggör snöbostad. I hård vind är snöbivacken att föredra. Förankra tältet direkt i ett linfäste vid hård vind – innan det vecklas ut och vinden får tag i tältduken. Gräv ned till hårdare lager vid lössnö eller trampa till med skidorna och låt snön frysa ihop. Snökristallerna binds samman och bär efter en halvtimme om bivackplatsen trampas samman.

Sök i första hand naturliga vindskydd vid val av tältplats – men drivsnö kan ansamlas under lädrivor. Ett alternativ är att gräva ned tältet en halvmeter, ordna ett vindskydd av snön och hoppas att gropen inte fylls av snödrevet. Eller blocka ett drygt meterhögt vindskydd, lika långt från tältet som skyddet är högt för att ge utrymme för snöavlagringen på läsidan (figur 5.2). Anlägg helst skyddet i v-form med spetsen mot vinden. Skotta upp lite snö efter tältsidorna, även efter ingångsabsiden om den kan öppnas uppifrån, för att förhindra att snödrevet yr in mellan ytter- och innertältet. Gräv ned halva linan och tältpinnen, som är av vintertyp och läggs på tvären. Snösäkringsmedel kan också utnyttjas, liksom isyxor, skidor och stavar. Använd 30–50 cm långa linslingor till pinnfästena. Trampa till och spänn linorna. En eventuell tältstång ställs på ett underlag av typen hajkbricka. Kondensproblem är vanliga även vintertid. Isfrusen kondens bör skrapas och skakas av så gott det går. Förankra och sträck upp tältet i alla linfästen vid hårt väder.

Snöbivacker

En rätt anlagd snöbivack är en förhållandevis varm – strax under nollstrecket oavsett utetemperatur – och bekväm bostad. Lämpliga grävplatser kan sökas i lädrivor under fem meter (lavinfaran), bäckraviner eller bakom åsar som går tvärs dominerande vindriktning. Normalt finns de bästa platserna i ostliga eller sydostliga branter – västvind dominerar. Utrustningen består av en större spade för skyffling av snömassor, en mindre spade för användning inne i bivacken och en snösåg om en större mängd snöblock ska skäras ut. En lavinsond för mätning av snödjupet kan vara praktisk. Staven får annars användas.

Här kommer två bivacktyper att behandlas: grotta och igloo. Snöbivacker i form av en grop eller en snöhög kan också anläggas om tillräckliga drivor för ett grottbygge saknas, men de har sina nackdelar. Gropen kräver ordentlig ventilation, är tung att bygga och driver snabbt igen vid snödrev. En egentillverkad, sammanfrusen och utgrävd snöhög fungerar bra som bivack men kräver ett snödjup på minst en halv meter, tar lång tid och är jobbig att bygga, särskilt i hård blåst. Bivacker med helt tak, av typen grotta, är alltid att föredra vid hårt väder och ger ett visst lä redan under arbetet, samtidigt som snödrevet i gropen undviks (men lämpliga lädrivor kan vara svåra att hitta i ett snödrev). Tryck fast en skida invid ingången och knyt en halsduk runt skidan eller runt närmaste kryssmarkering vid ett nödläge. En snöbivack kräver normalt en byggtid på 2–3 timmar.

Grotta. Övernattningsgrottor kräver ett horisontellt snödjup på 2,5 meter och en höjd på cirka 2 meter i drivan. Lämplig bivacksnö är fast och relativt hårt packad. Blocken, som behövs för att täcka ingångsöppningen, skärs ut tidigt och ställs på högkant för att frysa till och hårdna. Gör ingången cirka 50cm bred och 1,5 meter hög och i T-form så att snön lätt kan hivas ut. Ta upp ingångshålet och utvidga åt alla håll till rätt storlek. En tvåmansgrotta illustreras i figur 5.3 med britsarna lagda längs med drivan. Om de läggs rakt in i drivan på ömse sidor mittgången krävs ett något större horisontellt snödjup. Ett snölager på 30–50 cm beroende på snöns hållfasthet (lössnön oräknad) ger bärande väggar och tak och tillräcklig isolering. Sovbritsarna bör vara så långa och breda att kontakt med snöväggen undviks. Bygg med ståhöjd i gången och sitthöjd över britsarna. Ingången blockas igen med undantag av ett litet ingångshål, som kan slutas till med ett separat snöblock eller en ryggsäck. Ta in all utrustning före igenblockning – inte minst spaden.

Försök att hålla temperaturen strax under nollstrecket för att få en torrare bivack. Håll eventuella ventiler öppna med hjälp av en stav. En nackdel är att hålet kan bli en passage för vind eller drivsnö. Väggarna kan ge tillräcklig genomluftning, åtminstone första natten innan de isar igen. Skrapa i så fall av isskiktet på kvällen. Syretillgången är tillräcklig så länge lågan brinner normalt. Ställ ljuset högst i britshöjd; koloxid och koldioxid är tunga gaser som söker sig till låglägen, och de kan rinna ut om ingången får en vädringsöppning i nederkanten. Vid syrebrist vaknar man i allmänhet flämtande och med lätt huvudvärk.

Igloo. En igloo kan anläggas i brist på lämpliga drivor och kräver någon timmes längre byggtid än en grotta av motsvarande storlek. Snösåg, spade, minst två personer, en viss snökonsistens av gammal, hårt vindpackad snö och minst 60cm snödjup krävs. Sök lämplig grävplats i sänkor och bakom åsar.

1. Såga ut och res blocken, 30–35 stycken i storlek 20×60×80 cm. Gräv fram en "blockbänk" för att underlätta utskärningen. Såga fram en del av blocken ur den blivande mittgången. Låt dem frysa samman.

2. Igloons storlek mäts ut med en stav till högst 1,5 meters radie, gärna några decimeter mindre (figur 5.4a). Gräv ur för golvet. En igloo för tre personer anläggs med plant golv utan britsar.

3. Första radens block ställs lätt inåtlutade, innanför den uppmätta cirkeln vid en tvåmans igloo, utanför vid en tremans. Avfasa blocken med snösågen så att de bildar en kontinuerligt stigande gänga med full blockhöjd efter fullbordat varv (figur 5.4b). Fasa blockens överkant så att de i förlängningen pekar mot igloons mittpunkt (tryck fast staven som riktmärke).

4. Fortsätt att bygga med hela block, stigande gänga och en successiv ökning av inåtlutningen (figur 5.4c). Placera blocken i "halvstensförband", det vill säga murförband där skarvarna alltid ligger mitt över underliggande blocks mittpunkt. Topplocket läggs på plats och skärs till inifrån för att få rätt passform. Den som bygger står hela tiden inne i igloon och gräver sig ut när igloon är färdig. Se till att blocken ovanför ingångshålet fortfarande bär.

5.Öppningen läggs snett från vindriktningen och vindskyddas. Lössnö över igloon ger en tät bivack. Dörrblock och ventilationshål ordnas vid ingången. Sänk golvet och fasa av igloons väggar snett utåt när igloon är halvfärdig om en större igloo önskas.

Seriösa iglooanvändare har god nytta av ett hjälpmedel utvecklat i USA, Icebox, som klarar av ett igloobygge i de mest skiftande snöförhållanden. Snön skyfflas i en box, som formar blocken på plats i en stigande gänga i rätt lutning till en förnämlig igloo i olika storlekar. Igloon byggs av minst två personer och byggtiden närmast halveras i förhållande till ett traditionellt bygge. Icebox klarar igloostorlekar för upp till fem personer men väger en hel del – drygt två kilo.

Rast- och nödskydd

Tillfälliga skydd kan behövas vid raster eller enstaka övernattningar eller i nödlägen, exempelvis vid sjukdom, skada, mörker eller oväder. Utgå i första hand från naturliga skydd som vindfällen, klippblock, sänkor, lädrivor och liknande. Vindsäcken eller ett blockskydd är andra och lite mer ambitiösa alternativ.

Vindsäck. Spänn upp säcken på skidor i de yttre öglorna och sitt med ryggen mot vinden. En uppstagning med linor ger en vindtåligare och rymligare säck. Dra säcken över huvudet utan skidstöd (kan skada säcken) vid hård vind. Sitt på säcken eller vik ut flikarna och skotta över snö. Gräv först en fotgrop. Ordna ett blockskydd lika långt från säcken som höjden på skyddet eller gräv ned säcken mest möjligt vid hård vind. Ordna så bekväma förhållanden som möjligt med liggunderlag, extrakläder, ryggsäck etc. Vindsäcken är även användbar vid reparation, omplåstring, upptining och liknande, särskilt vid blåst eller snödrev. I ett nödläge med längre vistelse eller övernattning i säcken kan fotgropen utvidgas till två meter i längdriktningen. Se till att komma minst en halv meter under snöytan, gärna uppemot en meter, och kryp i vind- och sovsäcken på liggunderlaget. Reglera klädseln på sedvanligt sätt. Det hela motsvarar en kompakt tältning, lite obekvämare och med ryggsäckarna ute i det fria. Snö kan driva ned i gropen och behöva rensas bort om den blir alltför packad och sätter ned luftväxling och rörelsefrihet.

Blockskydd. Blocken tas förslagsvis från fotgropen och ställs på högkant. Täta vindsidan med lössnö. Ofta finns bra byggsnö vid små lädrivor. Ett vinkelbyggt blockskydd bryter vinden och hindrar lävirveln inne i skyddet. Skyddets övre kant anpassas till lägst en halvmeter över hjässan.

Bivackregler

Håll utrustning och kläder så torra som möjligt och håll snöfritt inne i tältet. Byt till torra kläder vid behov. Torka fuktiga kläder så gott det går – skjortan blir utanpåskjorta och strumporna magvärmare.

Fuktiga kläder och skor kan tas med i sovsäcken under natten. Skorna förvaras i tygpåsar på naturligaste stället med hänsyn till sovställning: mellan benen, i knävecket, i maggropen, i armhålorna. Resultatet av allt detta blir en fuktigare sovsäck, särskilt oönskat i en dunsäck. Effekten kan motverkas om persedlarna förvaras i täta påsar – ineffektivare torkning men torrare säck. Vattentätt sovsäcksöverdrag och dito innerpåse ger både yttre och inre fuktspärr och en torr sovsäck. Detta kan fungera tillfredsställande trots att ventilationen försämras; kroppen upphör enligt teorin att svettas när kroppsfukten nått en viss nivå.

Liggunderlag, ryggsäck, vindsäck, sovsäcksöverdrag, reservkläder eller vad som finns kan fördelas efter behag för att klara kalla nätter. Mössan bevarar en stor värmemängd, liksom sockor och vantar. Överskottsluften i sovsäcken kan fyllas ut med reservkläder. Några stearinljus i bivacken ger en behaglig och torr luft. Observera eldrisken i tält.

Matlagning i snöbivacken sköts vid ingången. Ställ köket på ett underlag, till exempel hajkbricka, för att undvika nedsmältning i snön. Tag ut ett ventilationshål med 10 cm i diameter rakt ovanför matplatsen, men koka minst möjligt inomhus och då med öppna ventiler och öppen ingång under hela matlagningen och 20 minuter därefter (på grund av koloxidrisken). Håll kastrullens utsida snöfri, eftersom koloxid bildas när lågorna avkyls mot det kalla kokkärlet.

Vid tältning lagas mat i absiden på ett stabilt underlag, aldrig i innertältet på grund av koloxid- och eldrisken. Ordna god ventilation och håll vattenångan undan från innertältet. Koloxid binds till de röda blodkropparna som då inte kan transportera syret i blodet, vilket resulterar i inre kvävning.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]