Vinterskydd

Tält

Tältet anläggs snabbare men är kallare och ger sämre skydd än en snöbivack och används företrädesvis vid enstaka övernattning, på vårvintern eller när snöförhållandena omöjliggör snöbostad. I hård vind är snöbivacken att föredra, liksom i områden där laviner inte kan uteslutas (snöbivacken står bättre emot en lavin än tältet). Gräv ned till hårdare lager vid lössnö eller trampa till med skidorna och låt snön frysa ihop. Snökristallerna binds samman och bär efter en halvtimme om bivackplatsen trampas samman.

Sök i första hand naturliga vindskydd – men tänk på att drivsnö kan ansamlas under lädrivor. Ett alternativ är att gräva ned tältet en halvmeter, ordna ett vindskydd av snön och hoppas att gropen inte fylls av snödrevet. Eller blocka ett 1–1,5 meter högt vindskydd, lika långt från tältet som skyddet är högt för att ge utrymme för snöavlagringen på läsidan. Anlägg helst skyddet i v-form med spetsen mot vinden. Skotta upp lite snö efter tältsidorna, även efter ingångsabsiden om den kan öppnas uppifrån, för att förhindra att snödrevet yr in mellan ytter- och innertältet. Gräv ned halva linan och tältpinnen, som är av vintertyp och läggs på tvären. Snösäkringsmedel kan också utnyttjas, liksom isyxor, skidor och stavar. På fruset underlag kan sextumsspiken eller isskruven vara användbar. Använd 30–50 cm långa linslingor till pinnfästena. Trampa till och spänn linorna. En eventuell tältstång ställs på ett underlag, exempelvis hajkbricka. Kondensproblem är vanliga även vintertid (se sommartältning). Isfrusen kondens bör skrapas och skakas av bäst möjligt. Förankra och sträck upp tältet i alla linfästen vid hårt väder.

Snöbivacker

En rätt anlagd snöbivack är en förhållandevis varm – strax under nollstrecket oavsett utetemperatur – och bekväm bostad. Lämpliga grävplatser kan sökas i lädrivor under fem meter (lavinfaran), bäckraviner eller bakom åsar som går tvärs dominerande vindriktning. Normalt finns de bästa platserna i ostliga eller sydostliga branter – västvind dominerar. Snö upp till en ledmarkerings kryss motsvarar två meters snödjup. Gräv högt i drivan. Eventuella överhäng skärs bort (från sidan). Utrustningen består av en större spade för skyffling av snömassor, en mindre spade för användning inne i bivacken och en snösåg om en större mängd snöblock kommer att skäras ut. En lavinsond för mätning av snödjupet kan vara praktisk och arbetsbesparande. Liggunderlag av cellplasttyp eller vindsäckar kan med fördel användas för att forsla ut snömassor ur bivacken.

Lämplig bivacksnö är fast och relativt hårt packad. Blocken, som behövs för att täcka ingångsöppningen, skärs ut tidigt och ställs på högkant för att frysa till och hårdna. Gör ingången högst 50 cm bred och 1,5 meter hög. Ett snölager på 30–50 cm beroende på snöns hållfasthet (lössnön oräknad) ger bärande väggar och tak och tillräcklig isolering. Sovbritsarna bör vara så långa och breda att kontakt med snöväggen undviks. Skär ut en kokplats nära öppningen med ventilationshål ovanför samt nischer för värmeljus eller liknande. Håll ventilerna öppna med hjälp av en stav. Bygg med ståhöjd i gången och sitthöjd över britsarna. Ingångshålet görs så litet som möjligt och hålls alltid fritt från igendrivning. Slut till öppningen med ett snöblock eller en ryggsäck, men lämna utrymme för en vädringsöppning. Ta in all utrustning före igenblockning – inte minst spaden.

Anlägg bivacken med så liten takyta som möjligt och med tak i valvform för att minska takdroppet. Vid flera nätters användning isar tak och väggar igen med minskad genomluftning och eventuellt syrebrist som följd. Skrapa av isskiktet på kvällen. Syretillgången är tillräcklig så länge lågan brinner. Ställ ljuset högst i britshöjd; koloxid och koldioxid är tunga gaser som söker sig till låglägen. Vid syrebrist vaknar man i allmänhet flämtande och med lätt huvudvärk. Byt ut luften (svårt i grop). Försök att hålla temperaturen strax under nollstrecket för att få en torrare bivack. Ett varmluftlås erhålls om öppningens överkant läggs lägre än britsen. Tunga gaser rinner ut om ingången lämnas öppen. Låt också gången slutta något utåt för att underlätta för gaserna att rinna ut. 

Synpunkterna ovan gäller i de flesta fall; anpassa efter bivacktyp. Bivacker med helt tak, av typen grotta, är alltid att föredra vid hårt väder och ger ett visst lä redan under arbetet, samtidigt som snödrevet i gropen undviks. Tryck fast en skida invid ingången knyt en halsduk runt skidan eller runt närmaste kryssmarkering vid ett nödläge. En snöbivack kräver normalt en byggtid på 2–3 timmar.

• Grotta. Övernattningsgrottor kräver ett horisontellt snödjup på två till fyra meter beroende på typ och en höjd på minst två meter i drivan för att ge en bekväm bivack (figur 5.3). Den har flera fördelar framför gropen, inte minst i anläggningsstadiet. Ta upp ingångshålet och utvidga åt alla håll till rätt storlek.

• Grop. Gropen läggs i svackor och takläggs med snöblock, utskurna ur gropen (figur 5.4). Skotta lössnö över blocken. Inga britsar anläggs om gästerna är fler än två. Avlopp saknas för tunga gaser. Gropen kräver ordentlig ventilation, är jobbig att bygga och knappast den bästa lösningen, åtminstone inte vid snödrev. Ett provisoriskt vindskydd får då ordnas av snöblock eller skidor och ryggsäckar. Ett snabbare vindskydd erhålls vid grävning snett ned. Satsa på grop endast när tillräckliga drivor för grottbygge saknas, men var medveten om att det kan vara svårt att alls hitta lämpliga lädrivor i ett snödrev.

• Snöka (snökantgrop) är ett mellanting mellan grotta och grop och byggs som en grotta men högt i drivan med ett takgenombrott för mittgången (figur 5.5). Öppningen blockas enligt beskrivningen i figur 5.3. Snökan kan vara något lättare att anlägga, åtminstone i bra väder utan snödrev.
• Snöhög. Minst en halvmeters snödjup och helst slät markyta under snön fordras. Ytterväggen märks ut av en cirkel med 3 meters diameter. Gräv sönder eventuella skarskikt. Skotta ett smalt dike runt kojan ned till marknivån och släng in snön i cirkeln. Resultatet blir blandad snö från varma, undre, grovkorniga lager och kalla, övre, finkorniga lager. Lagren fryser samman i en sintringsprocess. Fortsätt tills högen uppnår 2–2,5 meters höjd. Jämna till och packa snön. Låt högen stå och frysa till i några timmar – kortare tid vid våt snö. Ingångshål ordnas vid marken. Gräv ur högen ned till markytan. Lämplig väggtjocklek är 30–50 cm och kontrolleras via stickor av rätt längd som trycks in i väggen. Den förutseende kan redan när snöhögen anläggs lägga ut vindsäcken över taket/väggen när cirka 30 cm återstår av kojbygget. Rätt tjocklek ger då sig självt vid utgrävningen. Jämna till taket. Ordna en dörr av snöblock och ventilationshål etc enligt ovan. Kojan är lämplig för två personer och lätt att bygga, men problem kan uppstå vid hårda skarskikt under våren (svårt att blanda snön), stora snödjup, hårt vindpackad snö eller hård blåst. Det kan också vara svårt att få riktigt kall snö att frysa samman.
• Snöhydda. Rulla snöbollar, så stora som möjligt. Bygg hyddan som en kupol eller med raka väggar och ett snöklätt tak av skidor eller grenar. Täta med lössnö. Hyddan kan vara ett alternativ vid tunt snödjup och kramsnö.
• Igloo kan anläggas i brist på driva eller djup snö och kräver någon timmes längre byggtid än bivackerna ovan av motsvarande storlek. Två snösågar, en rejäl spade, helst tre personer, en viss snökonsistens av gammal, hårt vindpackad snö och minst 60 cm snödjup krävs. Sök lämplig grävplats i sänkor och bakom åsar.

1. Såga ut och res blocken, 30–35 stycken i storlek 20 × 60 × 80 cm. Gräv fram en "blockbänk" för att underlätta utskärningen. Såga fram en del av blocken ur den blivande mittgången. Låt dem frysa samman.
2. Igloons storlek mäts ut med en stav till maximalt 1,5 meters radie, gärna någon decimeter mindre (figur 5.6 a). Gräv ur för golv och britsar. En igloo för tre personer anläggs med plant golv utan britsar.
3. Första radens block ställs lätt inåtlutade, innanför cirkeln vid en tvåmans igloo, utanför vid en tremans. Avfasa blocken med snösågen så att de bildar en kontinuerligt stigande gänga med full blockhöjd efter fullbordat varv (figur 5.6 b). Fasa blockens överkant så att de i förlängningen pekar mot igloons mittpunkt (tryck fast staven som riktmärke).
4. Fortsätt att bygga med hela block, stigande gänga och en successiv ökning av inåtlutningen (figur 5.6 c). Placera blocken i "halvstensförband", det vill säga murförband där skarvarna alltid ligger mitt över underliggande blocks mittpunkt. Topplocket läggs på plats och skärs till inifrån för att få rätt passform. Den som bygger står hela tiden inne i igloon och gräver sig ut när igloon är färdig. Se till att blocken ovanför ingångshålet fortfarande bär.
5. Öppningen läggs snett från vindriktningen och vindskyddas. Lössnö över igloon ger en tät bivack. Dörrblock, ventilationshål och kokplats ordnas vid ingången. Sänk golvet och fasa av igloons väggar snett utåt när igloon är halvfärdig om en större igloo önskas.

Rastskydd

Naturliga skydd utnyttjas i första hand. Men betänk att vinden gärna blåser runt stenen och drivsnön ner i nacken under lädrivan. En kantställd pulka ger också ett visst vindskydd.

Vindsäck. Spänn upp säcken på skidor i de yttre öglorna och sitt med ryggen mot vinden. En uppstagning med linor ger en vindtåligare och rymligare säck. Dra säcken över huvudet utan skidstöd (kan skada säcken) vid hård vind eller storm. Sitt på säcken eller vik ut flikarna och skotta över snö. Gräv en fotgrop. Ordna ett blockskydd lika långt från säcken som höjden på skyddet eller gräv ned säcken mest möjligt vid hård vind. Ordna så bekväma förhållanden som möjligt med liggunderlag, extrakläder, ryggsäck etc. Vindsäcken är även användbar vid reparation, omplåstring, upptining och liknande, särskilt vid blåst eller snödrev, eller som överdrag eller droppskydd i snöbivacken.

Blockskydd. Blocken tas förslagsvis från fotgropen och ställs på högkant. Täta vindsidan med lössnö. Ofta finns bra byggsnö vid små lädrivor. Ett vinkelbyggt blockskydd bryter vinden och hindrar lävirveln inne i skyddet. Skyddets övre kant anpassas till lägst en halvmeter över hjässan.

Bivackregler

Håll utrustning och kläder så torra som möjligt och håll snöfritt inne i tältet. Byt till torra kläder. Torka fuktiga kläder så gott det går – skjortan blir utanpåskjorta och strumporna "magvärmare". Häng upp fuktiga persedlar i taklinan och knyt fast vindkläderna på skidorna – fryser "torra" under natten. På motsvarande sätt kan ett dunplagg eller en dunsovsäck torkas; fukten fryser på yttertygets utsida och kan borstas av. Fuktiga kläder och skor kan tas med i sovsäcken under natten (innebär dock att sovsäcken blir fuktig). Skorna förvaras i tygpåsar på naturligaste stället med hänsyn till sovställning: mellan benen, i knävecket, i maggropen, i armhålorna. Vattentätt sovsäcksöverdrag och dito innerpåse ger både yttre och inre fuktspärr och en torr sovsäck (fungerar tillfredsställande trots att ventilationen försämras; kroppen upphör enligt teorin att svettas när kroppsfukten nått en viss nivå).

Håll värmen. Liggunderlag, ryggsäck, vindsäck, sovsäcksöverdrag, reservkläder eller vad som finns fördelas efter behag enligt regeln: mycket under (markkylan), lite på (svettning) och mycket över. Mössan bevarar en stor värmemängd. Försök att hålla kvar luftlagret runt kroppen, det vill säga ligg still. Några stearinljus i bivacken ger en behaglig och torr luft. Observera eldrisken i tält. Ett varmvattenkrus i sovsäcken ger värme och driver bättre ut fukt ur säcken.

Matlagning i snöbivacken sköts vid ingången. Ställ köket på ett underlag, till exempel hajkbricka, för att undvika nedsmältning i snön. Tag ut ett ventilationshål med 10 cm i diameter rakt ovanför matplatsen, men koka minst möjligt inomhus och då med öppna ventiler och öppen ingång under hela matlagningen och 20 minuter därefter (på grund av koloxidrisken). Håll kastrullens utsida snöfri, eftersom koloxid bildas när lågorna avkyls mot det kalla kokkärlet. Vid tältning lagas mat i absiden på ett stabilt underlag, aldrig i innertältet på grund av koloxid- och eldrisken. Ordna god ventilation och håll vattenångan undan från innertältet. Koloxid binds till de röda blodkropparna som då inte kan transportera syret i blodet, vilket resulterar i inre kvävning.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]