Eldning
Elda på plattform av
färskved, naken mylla, sandmark eller stenstränder men
inte på klippor, berghällar, rötter,
växtlighet, torv eller invid träd och stubbar. Tänd från vindsidan,
sitt med ryggen mot vinden och släpp igenom syre i lämplig mängd med
drag underifrån. Använd också ryggsäcken och vad som finns att tillgå
för att få lä i hård vind. Elda smått, släck elden och återställ
eldplatsen.
Vid minsta risk för spridning,
elda inte. Om elden trots allt får fäste, försök att hejda den i
vindriktningen med en granruska, helst blöt. Svep in brinnande material i
elden från vindsidan och svep med tryck för att samtidigt försöka
kväva elden. Riv undan ris, kvistar, mossa etc framför elden. Larma om
försöken misslyckas.
Eldmaterial
Lövved fungerar bäst som
eldmaterial, förutsatt att den är torr. Döda lövträd bevarar fukten
och murknar inifrån; vindfällen är sällan torra. Gran och tall
släpper barken lättare än björk och kan torka fortare. Murken gran
fungerar bättre som eldmaterial än murken tall. Hårda träslag som ask
och lönn ger varaktiga eldar med fin glödbädd. Mjuka träslag som asp
och gran ger snabba och heta eldar, dock med nackdelen att de sprakar och
sprätter (rötterna undantagna).
Färsk fjällbjörk och vide har
ett förhållandevis litet vatteninnehåll och brinner hyggligt med bra
glödbädd sedan brasan väl kommit igång via näver, ris och torrare
kvistar. De står också emot regn bättre än torr ved. Växande träd
brinner annars dåligt; grundvärmen avgör hur användbara de är. Färsk
tall brinner dåligt i alla lägen. Frusen ved behöver inte tinas innan
den ska eldas; den kan rentav fungera bättre otinad.
Samla in ved av alla dimensioner
före antändning. Håll successivt grövre ved i beredskap. Håll veden
torr och torka sur ved invid elden. Lagra en omgång tände i förväg,
gärna torrförvarat i ryggsäcken. Detta gäller inte minst på
kalfjället, där eldmaterialet i regel består av färskt, levande ris.
Lämpliga tändmaterial kan vara:
•
Enbarkens yttre lager. Björknäver, som har
högt värmevärde i torrt tillstånd. Lagra i ryggsäcken eller ta de
löst hängande, torra "näverfransarna"; färskt näver
fungerar sämre. Näver från vindfällen eller murken björk är ofta
torr och användbar. Näver har svårt att glödtända och kräver i regel
öppen låga för att tända.
•
Stort knippe av torrt, dött, fint ris av
gran, tall, en, björk, rönn, sälg, vide, ljung, kråkbär etc. Tät
vegetation innebär torrare kvistar. Granriset närmast stammen är ett
utmärkt tändmaterial. Torr rönn tar inte upp fukt så lätt och blir
bra tändved i fjällbjörkskogen, även i fuktiga förhållanden.
•
Späntade tunna stickor eller spån av döda,
ej murkna grenar. Skär bort det yttre lagret om det är blött. Prova att
bryta kvisten och spjälka i fiberriktningen. Eller rugga upp några
pinnar till fjäderform. Torr tall är mjuk, lättspäntad och lätt att
tända.
•
Töre – tall torkad på rot – förekommer
ofta i stubbar, ofta i myrkanten och kan ibland påträffas vintertid ovan
snöytan. Trädet får en grå, barklös yta med sprickor och en gulgrön,
kådrik ved. Töre brinner i alla väder och har ett högt bränslevärde.
"Tjärrötter" från gamla vindfällen är också användbara.
•
Gran- och tallkåda, även blöt.
"Paraffinera" stickorna med kåda. Torrt gräs. Skägglav kan ge
ett bra (men snabbt) tände vintertid.
På högfjället
I fjällen minskar tillgången
på eldmaterial successivt i takt med höjden; till sist finns på sin
höjd lite ris till en kaffeeld. Buskar – dvärgbjörk, en och framför
allt vide – används så länge de finns och därefter endast riset
från lägre växter som kråkbär och ljung.
•
Vide –
brinner bra även i färskt tillstånd med en långvarig glödbädd, och
torrkvistarna är bra tändved. Vide är det värdefullaste eldmaterialet
på kalfjället och växer i täta bestånd på många håll.
•
En –
den torra veden är hård och utmärkt som tändved, även i regn
(spåna). Färsk en är förhållandevis torr och brinner bra i en
befintlig brasa, men har en förmåga att sprätta och ryka.
•
Dvärgbjörk
– bildar ingen torrved (murknar i stället), men färska kvistar, som
är torrare än videns, brinner bra sedan elden väl fått fäste.
Dvärgbjörk används främst lite högre upp där videt glesnat och
växer då ofta med krypstammar.
•
Högst upp återstår ris av typen kråkbär,
ljung och
lummer
till en snabb kaffeeld. Risen fungerar bäst i torrt väder och tas i
första hand på torra växtplatser, till exempel grusmarker. Hela växten
används, inte minst rötterna där en stor del av veden finns. Dött,
brunt kråkris, torr ljung och gulnad lummer kan tändas utan näver,
annars krävs i regel ett tändmaterial för att få igång en eld med
färskt ris.
Om torr ved eller torra kvistar
saknas, får första lagret bli ett stort och tätt knippe av fint,
färskt ris, som kan ta eld sedan det blivit upphettat, lättast via
näver. Färsk ved ger i regel kraftig rökutveckling.
Riselden brinner snabbt och
måste förberedas och skötas med omsorg. Samla in allt material före
antändning, och mata brasan på höjden med allt grövre material för
att gynna torkningen.
Eldar
Beroende på tillgängligt
material och syfte kan eldstaden anläggas på en mängd sätt, i figur 5.6 som en enkel kaffeeld. Ställ bara pannan på marken tätt invid
elden. Generellt sett blir elden stadigare och kräver mindre eldmaterial
om grenarna läggs parallellt med varandra än om de läggs kors och
tvärs. En mindre eld kan lätt bli för gles annars. En eld med tveksamt
eldmaterial har lättare att ta fart om grenarna läggs snett mot
vindriktningen så att lågorna sveper längs veden. En fördel är också
om drag kan ordnas med lufttillförsel under veden, exempelvis med några
kraftigare pinnar lagda på tvären under eldmaterialet. Undvik eldar med
stensatta reflektorer eller ringar, som hindrar lufttillförseln, gör
åverkan på marken och på det hela taget är överflödiga.