Moln
Moln består av små, svävande
vattendroppar eller på högre höjd av iskristaller, alternativt en
blandning av iskristaller och vattendroppar. Molnbildning sker när
fuktmättad luft kondenserar vid avkylning (kall luft kan inte hålla lika
hög fukthalt som varm), i regel via hävning av luften i samband med
uppvärmning eller frontpassager:
Konvektiva moln uppkommer
genom de uppvindar som bildas när marken värms upp. De formas under
dagen och upplöses mot kvällen. Sommartid sker molnbildningen på land
och vintertid över hav (havsytan är då varmare än landytan). De
representeras av stackmoln och bymoln.
Inversionsmoln bildas
genom inversion, ofta i samband med högtryck och klara nätter då
markytan och de nedersta luftlagren avkyls och får lägre temperatur än
ovanliggande lager. Ett inversionsskikt bildas högre upp. Däröver
sjunker temperaturen med normala 0,6–0,8 grader per 100 meters stigning.
Fenomenet är vanligare vintertid än sommartid, då soluppvärmningen i
allmänhet löser upp inversionen. Nedströmmarna i högtryckscentrat
avstannar vid inversionsskiktet, i regel på 1000–1500 meters höjd.
Skiktningen är normalt stabil utan de vanliga upp- och nedrörelserna i
luftlagren. Låga skikt- eller valkmoln kan ligga still flera veckor.
Föroreningar och fuktighet hålls kvar under skiktet med bildning av dis,
dimma eller dimmoln (dimma vid skiktgränsen). I fjällen kan fint väder
förekomma på höjder över inversionsskiktet.
Orografiska moln uppstår
när terrängen tvingar upp luften. Dimmoln bildas ofta på vindsidan och
övergår i dimma högre upp. Rikligast nederbörd förekommer på
lovartsidan och molnen upplöses på läsidan. På läsidan förekommer
ibland stationära linsmoln, bildade av luftens vågrörelser.
Havsmoln är sommarens
stackmoln, som drar ut mot havet och upplöses. De är vackertvädermoln,
men de kan växa till och övergå i bymoln med åska och kraftiga vindar
och ge problem i skärgården innan de upplöses.
Molnbildning vid frontpassager
beskrevs under Fronter och sker när varma luftmassor glider upp
över kallare lager eller i ett lågtrycks centrum dit luft dras in och
stiger.
Nederbörd i form av regn eller
snö faller när molnets vattendroppar eller iskristaller växt till så
att de inte längre kan hållas svävande av vertikalvindarna inne i
molnet. Nederbörden varierar från kraftig, intensiv och ofta kortvarig
vid hårda vertikalvindar till lättare och i regel långvarig vid svaga.
Dimma är marknära moln och bildas när
luft avkyls och kondenserar. Strålningsdimma uppstår när fuktig
luft avkyls genom utstrålning, vanligen under lugna, klara nätter med
temperatur under daggpunkten. Dimtypen är vanligast under sensommaren och
hösten och bildas lokalt i områden med hög luftfuktighet eller där
kalluft ansamlas, till exempel i öppna, fuktiga sänkor. Advektionsdimma
bildas när luft strömmar över ett kallare underlag och då avger värme
och kondenserar. Den täcker ofta stora områden, exempelvis vid kusterna
på hösten när havsluft strömmar in över det kallare fastlandet, eller
omvänt på vår och försommar när frånlandsvind strömmar ut över det
ännu kalla havsvattnet. På vintern kan advektionsdimma uppstå när mild
luft förs in över ett snötäckt område. Frontdimma kan bildas
både till lands och till sjöss i samband med varmfrontsregn. Orografisk
dimma är moln som bildas när luft tvingas stiga över en höjd
och därvid når marken. Sjörök förekommer i regel vintertid
när luften närmast över en varmare vattenyta stiger uppåt, avkyls och
kondenserar till tunna slöjor över vattnet. Dis innehåller
färre antal fuktdroppar än dimma och uppkommer när förutsättningarna
för dimbildning är otillräckliga.