Vatten

Dagligt vätskebehov är två till fem liter beroende på arbete, temperatur, höjd och föregående dags arbete. Normal dygnsförlust av vatten är en till två liter via njurarna och en halv till en liter via svettning och andning. Ytterligare flera liter kan förloras i stark värme eller vid hög feber via svettning eller på hög höjd via andningen. Törstkänslan uppstår när vattenbrist redan inträffat och avklingar redan innan vätskebalansen återställts. Aktiva och medvetna insatser kan behöva tillgripas för att upprätthålla balansen, i synnerhet på hög höjd eller i sträng kyla.

Vid hård ansträngning krävs åtminstone en halv liters vätsketillförsel per timme (några deciliter mindre än vad kroppen kan ta upp). I kyla eller på hög höjd krävs ytterligare någon deciliter, eftersom den kalla luftens högre torrhalt ger vätskeförluster vid uppvärmning och fuktning av inandningsluften. Kontinuerlig tillförsel med jämna mellanrum ger effektivare absorption än större intag vid raster eller måltider. Isotoniska lösningar med salter och kolhydrater (socker) underlättar upptaget. En tillfredsställande vätsketillförsel kännetecknas av en svagt gulfärgad urin och en urinmängd på minst en liter per dygn. En mörkgul urin eller ett svagt behov av morgonvattenkastning indikerar vätskebrist. Underskott motsvarande tre procent av kroppsvikten eller två liter vätska minskar prestationsförmågan med tjugofem procent och ger också försämrad blodcirkulation och värmeregleringsförmåga. Vid tio procents underskott inträder medvetslöshet.

Vattenkällor

De flesta sjöar och vattendrag i Sverige på någorlunda avstånd från eller uppströms tätorter, industrier, vägar, kalhyggen, jordbruk och betesmarker har i allmänhet drickbart vatten. Förorenat vatten förekommer endast i undantagsfall och kokning är i regel tillräckligt för att vattnet ska bli drickbart. Vatten från småsjöar i södra Sverige bör kokas eller renas på annat sätt. Sjövatten bör insamlas så långt som möjligt från strandkanten. Drick inte: vatten i mindre, stillastående vattensamlingar; grumlat, illaluktande eller illasmakande vatten; vatten med såpig eller saltaktig smak (har ofta en hög halt giftig mineral). Undvik: sjöar i jordbruksområden; vatten nedströms industrier, tippar och liknande; grunda sjöar omgiven av tät vegetation (grogrund för mikroorganismer); gamla brunnar (ofta förorenat vatten som måste tömmas flera gånger). Ofarligt: skogs- eller myrtjärnens gulfärgade vatten med humussmak; försurat vatten. Dock kan svavel- och kvävebelastning i vissa fall ge ett hälsovådligt vatten, och surhetsgraden kan påverka utfällningen av tungmetaller och andra gifter. Allra bäst: rinnande vatten, särskilt högt beläget; källåder som springer fram ur berget eller jordlagret.

Vattenförsörjningen i fjällen är förhållandevis okomplicerad och utgörs på sommarhalvåret av jokkens vatten, som finns inom rimligt avstånd på de flesta ställen, och på vinterhalvåret av smält snö. Skrapa först bort det översta snölagret som ofta är förorenat. Beroende på torrhalt ger 5–10 delar snö 1 del vatten. Men hellre än att använda snö, försök att nå färskvattnet under isen eller i forsen. Icke nyfallen snö kan vara förorenad; fortsätt smältprocessen till kokning. Detta hushållar också med den egna energin som annars används vid uppvärmning av vattnet. Is är sötvatten, ger i stort sett vattenutbytet 1 till 1 och är bättre än snö men behandlas likadant. Is innehåller liksom snö inga salter och kan motivera salttillskott i extremfallet. Ett långvarigt intag – upp till en månad – krävs dock innan saltbrist uppstår via snö eller is. Förvara vattnet i termos på vintern för att bevara vattentemperaturen och undvika isbildning. Hett vatten kan drygas ut till dricktemperatur med lite smält snö.

Rening

Om vattnet ser ut att kräva någon form av rening räcker i regel ett enkelt uppkok. Vattnet blir inte sterilt, men kokningen dödar av bakterier, virus och parasiter. En rening med klordioxid är också verksam mot bakterier, virus och parasiter och effektivare än klor och jod (som dessutom ger vattnet en kraftig bismak). Klordioxid, till exempel Aquacare eller tvåkomponentformen Aquamira, doseras enligt bruksanvisningen och får verka från femton till sextio minuter beroende på vattnets kvalitet. Dock kan krävas upp till fyra timmars behandling för att döda av giardia och cryptosporidium. Filtrering är en omständlig procedur och klarar i regel virus endast i kombination med ett jodimpregnerat filter. Däremot klarar filterrening de flesta övriga mikroorganismer, inklusive cryptosporidium och giardiacystor. Behandling med ultraviolett ljus är en snabb och effektiv metod, men lamporna är beroende av fungerande batterier och förhållandevis dyra.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]