Allemansrätten
Allemansrätten regleras inte i lagstiftningen men är
sedan 1994 grundlagsskyddad genom en hänvisning till allemansrätten i
regeringsformens avsnitt om grundläggande fri- och rättigheter. En
motsvarande passus fanns redan tidigare i naturvårdslagen. Däremot
klargörs inte innehållet i allemansrätten. Den har snarare utvecklats
som en sedvanerätt under lång tid, och allemansrätten kan därför
innehålla lokala variationer. Alldeles oavsett lagskydd bör
allemansrätten mer ses som en förmån att vårda och förvalta än som
en rättighet, mer som en individuell frihet och ett individuellt ansvar
än en samhällelig reglering. Detta synsätt skulle möjligen också
kunna motverka de krafter som verkar för en starkare reglering,
exempelvis av kommersiell verksamhet.
I diverse lagar finns bestämmelser om vad som inte är
tillåtet och därmed straffbart. Allemansrätten går från andra hållet
och anger vad som anses tillåtet att göra i naturen (och således
inskränker äganderätten). Däremellan finns en gråzon av aktiviteter
som är om inte straffbara så åtminstone betraktade som så olämpliga
eller störande att de inte omfattas av allemansrätten.
Huvuddragen framgår av uppställningen.
Så kallade olaga skyltar av typen "Privat
område" får inte sättas upp på platser av betydelse för
friluftslivet utan kommunalt tillstånd, såvida de inte varnar för
verklig fara ("Varning för tjuren"). Det är dock inte
straffbart med olaga skyltar.
Det bör slutligen noteras att markslitaget eller olägenheterna kan
bli av den omfattningen att de blir oacceptabla för markägaren (även om
aktiviteterna i mer begränsad omfattning ligger inom ramen för
allemansrätten), exempelvis genom organiserad friluftsverksamhet, ridning
i grupp eller hård terrängcykling. Kontakt bör alltid tas med
markägaren innan kollektiva eller kommersiella verksamheter påbörjas.
Allemansrätten får anses knuten till den enskilda individen; kollektiv
allemansrätt finns inte.