Allemansrätten
Allemansrätten regleras inte i lagstiftningen men är sedan 1994 grundlagsskyddad genom en hänvisning till allemansrätten i regeringsformens avsnitt om grundläggande fri- och rättigheter. En motsvarande passus fanns redan tidigare i naturvårdslagen. Däremot klargörs inte innehållet i allemansrätten. Den har snarare utvecklats som en sedvanerätt under lång tid, och allemansrätten kan därför innehålla lokala variationer. Alldeles oavsett lagskydd bör allemansrätten mer ses som en förmån att vårda och förvalta än som en rättighet, mer som en individuell frihet och ett individuellt ansvar än en samhällelig reglering.
I diverse lagar finns bestämmelser om vad som inte är tillåtet och därmed straffbart. Allemansrätten går från andra hållet och anger vad som anses tillåtet att göra i naturen (och således inskränker äganderätten). Däremellan finns en gråzon av aktiviteter som är om inte straffbara så åtminstone betraktade som så olämpliga eller störande att de inte omfattas av allemansrätten.
Huvuddragen framgår av uppställningen.
Så kallade olaga skyltar av typen "Privat område" får inte sättas upp på plats av betydelse för friluftslivet utan kommunalt tillstånd, såvida de inte varnar för verklig fara ("Varning för tjuren"). Det är dock inte straffbart med olaga skyltar.
Det bör slutligen noteras att markslitaget eller olägenheterna kan bli av den omfattningen att de blir oacceptabla för markägaren (även om aktiviteterna i mer begränsad omfattning ligger inom ramen för allemansrätten), exempelvis genom organiserad friluftsverksamhet, ridning i grupp eller hård terrängcykling. Kontakt bör alltid tas med markägaren innan kollektiva eller kommersiella verksamheter påbörjas. Allemansrätten får anses knuten till den enskilda individen; kollektiv allemansrätt finns inte.