Selar

Bröstselen är obekväm vid fall, den hindrar blodcirkulationen i armarna och ger kvävningsrisk. Armarna domnar efter några minuter och kvävning inträder efter en halvtimme. Använd därför inte bröstsele som enda sele – komplettera med sittsele. Ren bröstsele används alltmer sporadiskt och då främst vid lättare klättring eller glaciärvandring (komplettera i så fall med två prusikslingor). Ett sprickgenomslag ger dock en svårare situation för räddaren med ogynnsamt drag i brösthöjd och risk för tippning framåt.

Sittselen är bekvämare vid fall, som tas upp av lår och bak, men ett fall där kroppen inte ligger upprätt kan leda till rygg- eller huvudskador. Risk finns också att man blir hängande vågrätt, speciellt vid medvetslöshet eller klättring med ryggsäck. Ett alternativ är att låta repet löpa från sittselen via en karbin inlagd i en improviserad bröstsele eller i ett kraftigt parti i ryggsäckens axelrem (ingen belastning ska tas upp av karbinen). Sittselen ger större rörelsefrihet och är i stort sett den enda använda selen vid klippklättring. Benslingorna bör kunna öppnas helt för att underlätta på- och avtagning.

Kroppsselen (eller bröst- och sittsele i kombination) är säkrast, bekvämast och fångar bäst upp fångrycket. Huvudet hålls alltid uppåt och kroppen hålls i en lämplig ställning i cirka tjugo graders lutning. Kroppsselen försämrar dock rörelsefriheten något och kan upplevas som klumpigare och tyngre än en sittsele. Den ger inte heller drag i höftregionen i alla situationer, eftersom infästningspunkten sitter högre, och klättring med repdrag ger då belastning över axlarna. Ett glaciärfall kan också ge ogynnsam belastning och försvåra för räddaren att komma i bromsställning.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]