Förankringsmedel
Här följer en kortfattad
översikt över olika typer av säkringsmedel. En utförligare
beskrivning av deras användning finns under Säkringsteknik,
Säkringspunkter. Generellt sett bör all utrustning med sprickor
eller försvagningar i metallen eller kabeln kasseras. Slingor slits
snabbt och bör bytas regelbundet.
Fasta kilar sätts i sprickor och förlängs med karbiner och
slingor. De saknar rörliga delar och är lätta, kompakta,
tillförlitliga och lättutvärderade efter placering. Kilarna är i
regel färdigmonterade på stålvajer eller bandslingor, men större
modeller får ibland monteras med rep- eller bandslingor. Lämpliga
repslingor är i dimension 6–9 mm (välj den grövsta dimension som
går i kilen utan problem) och bandslingorna 15–25 mm. Ett alternativ
är 5 mm repslingor av Technora ("Tech cord"), som har
fördelen framför Spectra/Dyneema att de kan knytas med dubbel
fiskarknop. Lämplig slinglängd är cirka 25 cm. 
Bandslingan
smiter smidigare in i avsmalnande springor och blir mindre påverkad av
repets rörelser, men den slits snabbare. Vajerkilen ger längre
räckvidd, kabeln blir förlängare. Fasta kilar finns i huvudsak i två
varianter: vajerkilar (stopperkilar) för 0,4 till 3 cm sprickor (figur 10.6) och
hexentrics, som är osymmetriskt sexkantiga och i regel används i större
sprickor från 1 till 10 cm (figur 10.7). Vajerkilar är –
frånsett de allra minsta – i regel något välvda för att ge ett
större användningsområde och stabilare placeringar.
Hexentrics
har fördelen att vridas fast 
vid belastning på grund av sin
asymmetriska form, och de kan därför placeras i nästan
parallellsidiga sprickor. Tricam är en enkel och effektiv kil, som
finns för sprickbredderna 1,5 till 14 cm men fungerar bäst i de mindre
dimensionerna (figur 10.8). Den har en välvd form och dras fast med
ett knyck. Tricam vaggar fast i sprickan vid belastning och kan på
grund av sin utformning rätt satt även placeras i parallellsidiga
sprickor.
Kamkilar
har tre eller fyra fjäderbelastade kammar som
pressas utåt i sprickan med en kraft som överstiger belastningen
(figur 10.9). De kan därför placeras i parallellsidiga, fasta sprickor
eller till och med i sprickor som vidgas nedåt eller utåt. De finns
för sprickbredder från 5,5 mm till uppemot 20 cm. Säkringar med tre kammar blir smalare
och därför mer lättplacerade i grunda sprickor. Alla kammar ska ligga
an mot berget, minst halvvägs tillbakadragna, och skaftet ska ligga i
dragriktningen. Kamkilar är högteknologiska produkter och har ett pris
därefter. De kräver kunskap för att bli säkert placerade och
används företrädesvis i sprickor där inget annat fungerar. I
normalfallet är de dock säkra och lättplacerade. Rengör
kamsäkringen med tvål och vatten och smörj in rörliga delar med ett
silikonbaserat smörjmedel vid behov.
Bultar finns i en mängd storlekar och former
och används
främst vid artificiell klättring eller i sprickor som är för smala för kilar (figur
10.10). De
vanligaste typerna är bladbultar för smala sprickor samt V- och
Z-bultar, benämnda efter sin form. Bulten slås in med bulthammare,
helst i horisontella sprickor, och avger ett sjungande ljud när den
slås rätt. Den hängs av med en karbin i ögat eller med en kort
slinga närmast berget om den inte kunnat slås in helt. Rätt placerad
bult tål belastning från alla håll, men den är svårare att sätta
än kilen och fordrar träning för full säkerhet.
Isskruvar
placeras på olika sätt beroende på isens kvalitet. Tester har visat
att isskruvar får störst hållfasthet i fast och solid is med mindre
risk för sprickbildning när de vinklas 15 grader i riktning mot
förväntat drag, alltså i 105 graders vinkel (figur 10.11 övre). I
mjuk eller mindre god is bör skruven sättas på traditionellt sätt med 80–90 graders vinkel mot belastningen (figur
10.11 nedre).
Fästöglan ska ligga i dragriktningen och vilande mot isen. Isskruvar
är ihåliga för att minska sprängverkan i isen och längderna 10–22
cm, ju lösare is desto längre skruv. Isens kvalitet kan ofta bedömas
utifrån den isplugg som skruvas loss ur isen; en fast och kompakt
ispropp indikerar solida isförhållanden. Modeller som slås in och
skruvas ut ger snabbare placering än traditionella isskruvar, som
skruvas i båda riktningarna. Numera finns dock isskruvar med ett
utfällbart handtag som ger en snabb och smidig placering. Dessa har mer
eller mindre gjort skruvar som slås in överflödiga.
Iskrokar
har en spets formad som ett isyxblad för snabb inhuggning eller
inslagning i is eller placering i klippsprickor (figur 10.12). De har
kanske sitt största värde i smala sprickor, särskilt isfyllda, eller
i tunn is för en tillfällig avlastning (men bärigheten blir tveksam).
Snöankare (deadman)
är en ca 20–25 cm stor metallplatta i spadform som trycks ned i fast
och kompakt snö i 45 graders vinkel mot snöytan (figur 10.13).
Snöankare är mindre lämpliga vid nysnö, lös snö eller vid
skarskikt under ankaret (de kan glida ut på skarskiktet). Tendensen att
vandra och glida ut mot hårdare snölager gör att snöankare
ifrågasätts av många (se resonemanget under Säkringspunkter).
Vandringsbenägenheten innebär också att snöankare kan vara
olämpliga i hopkopplade säkringar och påverka ett ankares jämvikt.
Snöbultar
består av T-formade aluminiumskenor, 60 eller 90 cm långa (figur
10.14). De sätts så djupt som möjligt i cirka 75 graders vinkel mot
dragriktningen och med spetsen i dragriktningen. Häng av bulten med en
karbin eller slinga vid snöytan. Karbinen bör inte kopplas ovanför
snöytan på grund av hävstångseffekten; om den kopplas under snöytan
måste ett spår dras upp för att undvika att slingan drar upp bulten.
I solsken försvagas placeringen snabbt och bulten kan gärna tryckas
eller slås ned under snöytan och täckas med snö. Snöbultar är
förhållandevis tunga och klumpiga och har lägre hållfasthet än
rätt satta snöankare. Varianten på 90 cm blir knappast praktiskt
möjlig att medföra och tillför endast marginell förbättring i
hållfastheten – kvaliteten i ytlagren har störst betydelse för en
snösäkrings hållfasthet.