Isyxor
Isyxor finns i ett otal
modeller alltefter användning och även i modifierade former.
Ishammaren har ett kort skaft av hammartyp och det skovelliknande
tvärbladet är ersatt av ett hammarhuvud. Hammaryxan
kombinerar isyxans skaft och blad med ishammarens hammarhuvud. De
främsta skiljetecknen i övrigt gäller huvudets utformning, skaftets
längd och böjning samt handremmens utformning och upphängning. Figur
10.17 och 10.18 ger exempel på några olika kombinationer.
Alpinbladet används företrädesvis på alpina turer med omväxlande snö, is och
klippa, medan banan- och vinkelbladen är mest lämpade vid brant
isklättring. Alpinbladet placeras med en svingande rörelse, medan
övriga blad lättast sätts med en mer hackande sving. Tvärbladet
används främst för uthuggning av steg och isankare samt borthuggning
av spröd is vid placering av isskruvar. Hammarhuvudet används framför
allt vid inslagning av bultar. Det finns också varianter med utbytbart
huvud, som möjliggör anpassning till aktuell situation eller utbyte
efter skada eller nedslitning. Lätta yxor med tunna skaft blir
greppvänliga och effektiva att hantera och svinga. Spetsen bör vara av
stål; lätta aluminiumspetsar (som ofta finns på lättviktsyxor)
fungerar inte bra i hårdare is och är inte lämpliga i en allroundyxa.
Skaftlängden varierar med användningen, och i alpina turer är
längden lämplig då spetsen når underlaget när yxhuvudet hålls i
handen, normalt cirka 70 cm. Denna längd fungerar även i
utförslöporna, där fallrisken kanske är som störst. Isyxan används
företrädesvis i hård snö eller på is för att hugga steg, som stöd
för att förhindra fall och som broms sedan fallet väl inträffat. Om
ett ytterligare isverktyg motiveras av lite brantare klättring eller
för att slå in bultar, kan detta vara en kortare yxa med rakt skaft
och med tvärbladet ersatt av ett hammarhuvud. En teleskopstav är ett
utmärkt komplement till isyxan i snö och moderata issluttningar.
Remmar är omdiskuterade och har betydelse i huvudsak i brant
isklättring som avlastning i höga grepp eller för att hindra att yxan
förloras. De fästs i regel till yxhuvudets hål med någon
inkopplingsvariant. Längden bör anpassas så att yxan kan greppas vid
skaftslutet. Många kopplar också en förlängningsslinga av lämplig
längd för att säkra isyxan till selen i glaciärfärder. I moderata
snösluttningar kan remmar vara onödiga och snarast till besvär.
Mer renodlade klätteryxor har i regel vinklade blad och tvärblad och
något kurvade skaft med längder ned mot 50 cm eller mindre (figur 10.18). För brant isklättring finns också rena specialverktyg,
remlösa och med speciellt utformade och greppvänliga handtag och med
böjda skaft och kraftigt vinklade blad (figur 10.19). Dessa yxor ger en
smidig och flexibel användning i isklättring, men de kan ge prekära
situationer vid fall eller om de tappas. Ett alternativ kan vara remmar
med snabbkoppling, som lätt kan frigöras vid placering av isskruvar
eller liknande. Dessa isklättringsverktyg har ingen plats i alpina
turer, där en allroundyxa med rakt skaft, alpinblad och normalt
tvärblad fungerar bäst (figur 10.21). Försök att bevara yxhuvudets
och spetsens skärpa och finish.