Säkringspunkter

Färdigheter i att placera tillförlitliga säkringar i alpin miljö kan knappast inhämtas i böcker; egna försök och erfarenheter krävs för att prova säkringsmedlens egenskaper under olika förhållanden och gärna då i sällskap med en erfaren klättrare. Här nedan följer ändå en del synpunkter.

Naturliga säkringar

Naturliga säkringar kan bestå av träd, tunnlar i klippan, kilstenar, klipputsprång eller andra klippformationer. De är enkla och säkra vid rätt användning. Se upp för skarpa kanter eller försvagade sprickbildningar. Testa hållfastheten med slag eller ryck och undvik formationer som vickar eller låter ihåliga. Se till att ingen kan skadas nedanför om formationen skulle ge vika. Lägg en slinga runt formationen eller knyt av den med en slinga så nära huvudinfästningen som möjligt (med en löpknut om slingan måste låsas runt formationen, i annat fall kan ett lärkhuvud räcka). Undvik att använda repet, som kan ta skada av trädets sav eller av nötning runt klippformationer.

Träd
Träd ska vara levande, minst 15cm i diameter och fast rotade i underlaget. Rotsystemet är i regel viktigare än grovleken. Bind av trädet så lågt som möjligt med en slinga. Varianten där de båda ändarna lagts in i karbinen ger en betydligt starkare konstruktion än varianten där en ände dras igenom den andra i ett lärkhuvud (figur 12.25). Lärkhuvudet kan dock bidra till att hålla slingan på plats där så är önskvärt. Om slingan är tillräckligt lång kan den läggas ett eller två varv runt trädet (knuten på trädets framsida) och kopplas med en karbin. Detta ger en mycket hållfast och också multidirektionell förankring, lämplig i räddningssituationer. En kortare slinga kan knytas upp, lindas runt trädet och återknytas, fortfarande med knuten på trädets framsida (figur 12.25 höger). Tre eller fyra friska och väl rotade ungträd kan jämviktas och användas i brist på annat. Bind av dem med slingor så lågt som möjligt och jämvikta hela arrangemanget. Testa med kraftiga ryck och backa upp säkringskedjan vid behov.

Tunnlar
Goda säkringspunkter kan erhållas av tunnlar i berget. Trä en slinga genom tunneln och lägg en karbin genom öglorna eller koppla ett lärkhuvud (figur 12.26). Den bärande delen bör vara solid, sprickfri, åtminstone några fingerbredder i diameter och som alltid utan skarpa kanter. Testa hållfastheten med kraftiga slag.

Kilstenar
 Kilstenar är svårvärderade,  sällan använda och inte tillräckliga som enda säkringspunkt. De ska sitta stadigt i en avsmalnande spricka med former som svarar mot sprickans och bli ytterligare fastkilad vid belastning i fallriktningen (figur 12.27). Stenen kan kanske vickas fast i sprickan om den sitter ostadigt. Skarpa kanter, sprickor och stenens och sprickans kvalitet bör också värderas. En risk med kilstenar är att slingan kan vrida stenen (testa i dragriktningen) eller kilas fast – eller rent av krypa ur – mellan stenen och klippan. Lägg slingan där risken är minst att den glider och knyt av med ett lärkhuvud. Om slingan läggs runt stenen utan avknytning, bör det ena slingslutet vridas ett halvt varv innan karbinen läggs i för att säkerställa att karbinen sitter i slingan även om den ena slinghalvan kryper ur.

Klipputsprång
Klipputsprång i olika former ger ofta goda säkringspunkter. Kontrollera bergets kvalitet och hållfasthet, sprickbildningar och skarpa kanter. Bryt eller slå på utsprånget. Undvik formationer som låter ihåliga. Knyt av avrundade formationer med en löpknut för att undvika att slingan lyfts ut (figur 12.28). Lägg avknytningen i förväntad dragriktning. Bandslingor fungerar bättre än repslingor runt formationer, med mindre tendens att glida.

Klippblock
Klippblock är avskilda från berget och hållfastheten bestäms enbart av deras tyngd, utseende och position. Blocket måste vara av avsevärd storlek och helt orubbligt från alla håll. Felaktig belastning kan annars sätta även stora klippblock i rörelse. Knyt av med slingor vid inskärningar eller fördjupningar i blocket så att slingan inte kan halka av, och håll slingan så stramt som möjligt runt blocket – utan att kilas fast – med en löpknut. Lägg avknytningen lågt för att mildra hävstångseffekten.

Sprickor i berget

Sprickor i berget utnyttjas för kilsäkringar, med huvudtyperna fasta kilar och kamsäkringar, samt för bultar. Kontrollera att berget på båda sidor om sprickan är fast och solitt.

Fasta kilar
Fasta kilar används i avsmalnande sprickor eller sprickor med förträngningar och sätts med ett lätt ryck. Huvudtyperna är vajerkilar (figur 12.29) och hexentrics (figur 12.30) samt de i Sverige ännu ovanliga tricam (figur 12.31). Sätt den kil som bäst motsvarar sprickans form och storlek, det vill säga med så stor kontaktyta som möjligt mot berget, och inte djupare in i sprickan än nödvändigt för att sitta stadigt. Den ska kilas fast än hårdare vid belastning i förväntad dragriktning och inte dras loss av repets rörelser. Kilen ska också placeras så att kabeln eller slingan så långt det är möjligt orienteras i förväntad dragriktning. I idealfallet smalnar sprickan av även utåt och förhindrar att kilen påverkas av en utåtriktad kraft vid ett fall eller via säkringsmannens rörelser. Se till att sprickan inte öppnas inåt så att kilen kryper ut den vägen. Kilen kan även sättas i horisontella sprickor som avsmalnar utåt: för in kilen i en större öppning och för den i sidled tills sprickan smalnar. Kilar i horisontella sprickor klarar normalt enbart belastning uppåt och nedåt, inte från sidan (såvida inte två kilar satts i motdrag, se nedan). Kilar i horisontella sprickor är vanskliga att sätta och kan rubbas ur sitt läge av repdraget. De bör sättas så att slingan inte ligger över skarpa kanter och så djupt i sprickan att de inte riskerar att knäcka spricköppningen.

• Vajerkilar (stoppers) är i de större modellerna lätt kurvade med en konvex och en konkav sida för att ge säkrare placeringar och större användningsområde. De läggs i första hand med långsidorna mot berget för att få större kontaktyta och flera placeringsmöjligheter (asymmetriska långsidor). I grunda sprickor kan dock kilen behöva läggas med kortsidorna mot berget för att över huvud taget kunna placeras. I horisontella eller diagonala sprickor bör vajerkilar placeras med den konvexa sidan nedåt för att därigenom vagga fast vid belastning. Vajerkilar kan ryckas ur läge av repets rörelser och förlängs med slingor och karbiner. En förlängningsslinga kan slitas av om den läggs direkt runt en vajerkabel och läggs därför alltid via karbin (även om bandslingor tycks vara överraskande motståndskraftiga om de läggs in i vajeröglan och kopplas med karbin i de båda ändarna). De minsta kilarna – mikrokilar – tar upp belastningen på en mycket liten kontaktyta, och de kan dras ur i mjuka bergarter. Även kablarna har begränsad hållfasthet, särskilt på de minsta mikrokilarna. Med tanke på formatet är det än viktigare att mikrokilen placeras omsorgsfullt och med full kontaktyta mot berget. Det är i regel olämpligt att placera en mikrokil med kortsidorna mot berget. Den bör alltid förlängas med en slinga för upptagande av reprörelserna; kombinationen med dynamiska slingor ökar säkerhetsmarginalen. Mikrokilar bör inte läggas där hög fallfaktor riskeras och passar bäst i slutet av replängden eller vid teknisk klättring. I andra sammanhang bör flera kilar sättas och jämviktas. De bör inte heller användas i standplatssäkringar och kan lätt undvaras i friklättring och alpin klättring.

• Hexentrics är osymmetriskt sexkantiga och vrids fast i sprickan vid belastning. De kan därför sättas i så gott som parallellsidiga sprickor. De sätts enligt samma principer som vanliga kilar och kan placeras på tre olika sätt: dels med långsidorna mot klippan i två varianter och dels passivt med kortsidorna mot klippan (figur 12.30). I vertikala sprickor måste kilen sitta säkert även utan belastning och i horisontella sprickor ska kilen placeras så att repet kommer ur kilen nära den övre klippan för att ge rätt vridning vid belastning.

• Tricam har en välvd och en spetsig sida och kan placeras antingen som en passiv kil eller i en mer aktiv position där näbben nyper fast i sprickan. I senare position kan kilen även sättas i parallellsidiga sprickor. Den fungerar bäst i små sprickor och dras fast med ett ryck. I horisontella sprickor bör näbben, som lämpligen placeras i en fördjupning i sprickan, ligga åt det håll som ger bäst stabilitet och slingan gå över kilens rygg i sprickans över- eller underkant (figur 12.31). Såväl hexentrics som tricam fungerar bäst om de vid belastning vrids fast mot en förträngning eller ojämnhet i sprickan.

Kamkilar
Kamsäkringar har fjäderbelastade kammar, som pressas utåt i sprickan vid belastning (figur 12.32). De kan därför användas i parallellsidiga sprickor eller i sprickor som vidgas något nedåt eller utåt. Kraften i dragriktningen överförs till en än starkare kraft, som verkar mot sprickkanterna och står emot belastningen genom friktion. Kamkilar har i regel tre eller fyra kammar (modeller med två kammar finns, men de är sällan använda). Varianten med tre kammar har fördelen att kunna placeras i grundare sprickor men har mindre styrka och stabilitet. Varje kam regleras individuellt, vilket gör att kammarna blir separat expanderade vid ojämnheter i sprickan. Detta bör uppmärksammas vid placeringen.

Försök att hitta en position där kammarna blir så jämnt expanderade som möjligt inom den mer slutna halvan av expansionsområdet (dock inte så spända att säkringen blir svår att avlägsna – följ tillverkarens rekommendationer om kamexpansion). Detta ger ett visst spelrum mot kamkilens tendens att krypa i sprickan vid ojämn belastning eller via repdraget (mindre uttalad för kamsäkringar med tre kammar). Den bör därför inte användas i sprickor som vidgas uppåt eller inåt (där kilen kan vandra in, öppna kammarna alltmer och förlora expansionskraften) eller som säkringar till fasta rep eller firningsfästen. Vandringsbenägenheten motverkas om en extraslinga läggs mellan repet och säkringen. Kamkilar kan också glida i mjukare bergarter när fallkraften överstiger friktionen mot berget. De är annars lättanvända och säkra i de flesta normala situationer, men placeringen bör alltid inspekteras noggrant innan den godtas, särskilt små dimensioner med mindre anläggningsyta mot berget. De minsta kamkilarna är svårplacerade, svårvärderade och bör normalt undvikas. Kamkilar fungerar inte i isiga eller snötäckta sprickor och ersätts i regel av fasta kilar i vinterklättring.

I horisontella eller diagonala sprickor måste kamsäkringar med styvt skaft placeras så långt in att skaftet inte riskerar att vridas eller böjas (eller rent av knäckas) över kanten eller hela kilen får en felaktig belastning och rivs ur sprickan (figur 12.33). I annat fall måste kamsäkringar med vajerskaft användas eller skaftet hängas av med en slinga (genom skaftet nära kammarna om möjligt). Gör slingan något kortare än ordinarie slinga och koppla in båda slingorna i karbinen för att parera en misslyckad avhängning. Kamsäkringar med vajerskaft är vanligare och har tagit över alltmer, men de har nackdelen att ge en mer svårbedömd belastning på kammarna och en lite svårare placering på grund av det mjukare skaftet, som också innebär något lägre slitstyrka.

Kamkilar bör så långt det är möjligt placeras med skaftet i dragriktningen och inte läggas djupare in i sprickan än att de blir säkert placerade och kan avlägsnas utan svårigheter. Placeringar med nästan helt öppna kammar ger en mycket tvivelaktig säkring och bör ersättas med närmast större modell.

Bultar
Bultar används alltmer sporadiskt i friklättring i takt med den ökade kilanvändningen, och de förekommer framför allt i teknisk klättring eller som säkring i riktigt smala sprickor (figur 12.34). De är också lämpliga i vinterklättring i isiga sprickor, där kilar kan få dåligt fäste. De slås in med bulthammare och ska rätt satta avge ett ringande ljud vid indrivningen. En god utgångspunkt är en bult som passar sprickan och tränger in till tre fjärdedelar redan innan hammaren kommer till användning. Den bör sättas med så stor kontaktyta mot berget och så liten hävstångseffekt som möjligt. Rätt satt bult tål belastning från alla håll. Horisontella placeringar är normalt starkare än vertikala (som helst bör läggas strax ovanför en sammandragning i sprickan).

Bulten hängs av med en karbin i ögat, som helst ska peka nedåt, eller med en kort slinga närmast berget om den inte kan slås in helt. Ordna avhängningen med en löpknut eller med dubbelt halvslag (krysset på bultens ovansida), som har fördelen att dras åt hårdare vid belastning. Lärkhuvud eller slingan virad några varv runt bulten blir svagare, men har fördelen att kunna läggas med en hand. Vid risk att slingan glider av bulten, företrädesvis bultar utan påtagligt huvud, kan en karbin slås in i ögat som stopp. Alternativt kan en stopperkil först skjutas ned efter vajern och därefter skjutas tillbaka tätt mot bulten sedan slingan lagts runt bulten. Observera risken att slingan skärs av vid ett fall om den löper över en skarp bultkant. Bultar avlägsnas genom slag fram och tillbaka i sprickans längdriktning.

Borrbultar drivs rakt in i berget med hjälp av hammare eller borrmaskin och används på släta väggar i avsaknad av sprickor eller andra säkringsmöjligheter. Dragriktningen ska ligga vinkelrätt mot bulten. Borrbultar är omstridda eftersom de ger åverkan på klippan och förändrar klättringens karaktär, men de ledsagar numera många klätterleder. Misstro äldre borrbultar av mindre dimension, liksom korroderade, skadade, snett satta eller frostsprängda bultar, eller bultar där karbinhängaren har sprickor eller inte hänger tätt intill väggen; avstå från användande i samtliga fall eller använd dem efter förtjänst, det vill säga som uppbackning eller en snabb extrasäkring.

Även vanliga bultar som kvarlämnats bör undersökas noggrant vad gäller material och infästning i berget före ett användande.

Is och snö

Is och snö kan vid rätt betingelser ge goda säkringsmöjligheter. Säkringarna består i regel av isskruvar och isankare respektive snöankare (deadman), snöbultar, isyxor eller förankringar direkt i snön. Flera säkringar bredvid varandra (vederbörligen jämviktade) kommer att verka mot en större snöyta och kan ge ett hållbarare ankare.

Issäkringsmedel
Isskruvar sätts i 80–105 graders vinkel mot isytan beroende på isens kvalitet enligt resonemanget i avsnitt Utrustning. Hacka bort all spröd eller porös is för att nå solidare lager och också den is som krävs för att skruven ska kunna dras i rätt vinkel. Knacka upp ett ingångshål med isyxan, tryck fast isskruven, börja inskruvningen för hand och fortsätt vid behov med isyxan. I brant isklättring sätts isskruven enklast mellan höft- och brösthöjd. Om flera isskruvar ska jämviktas i ett ankare blir hållfastheten bättre om de sätts i mer vertikala än horisontella placeringar på grund av isens tendens till sprickbildning horisontellt snarare än vertikalt. En utgångspunkt kan vara placeringar mer eller mindre diagonalt, förskjutna i cirka 45 grader (figur 12.35).

Beakta isskruvens (och övriga metallsäkringars) tendens till utsmältning ur isen i solsken. Solen värmer metallen, som i sin tur smälter omgivande snö med en lösgjord säkring som följd. Det hela kan motverkas om snö packas över skruven. En alternativ lösning på problemet anges i figur 12.36. En slinga kopplas stramt mellan de båda skruvarnas karbiner och motverkar utsmältning av den undre skruven, där belastningen ska ligga. Den övre skruven kan ersättas av en fasthuggen isyxa om så är lämpligt. En uppstramning av slingan mellan skruvarna kan ordnas med en säkrad munter mule enligt illustrationen för snöbultar nedan.

En skruv som inte kunnat dras in helt bör ersättas av en kortare skruv eller i andra hand bindas av med en slinga närmast isen (lärkhuvud eller bättre: löpknut eller dubbelt halvslag). En avhängning bör dock endast göras om mer än fem centimeter av skruven skjuter ut (en normal inkoppling blir annars hållfastare) och bara i undantagsfall när inga andra alternativ finns. Tester har visat att skruven kan böjas vid en kraftig, plötslig belastning och i värsta fall knäckas sedan slingan glidit ut längs skruven. En uppåtvinkling på 15–20 grader från en linje vinkelrätt mot isytan (70–75 graders vinkel i figur 12.37) kan här ge en mer hållbar placering (men den är fortfarande tveksam och bör backas upp). Samma resonemang gäller för dåligt förankrade isskruvar som seriekopplas för att förbättra hållfastheten (figur 12.37). Observera också att en isskruv som dras mot klippan kan resultera i en brottyta i isen och en slö isskruv. Skruven kan, liksom kilen, behöva förlängas med en slinga för att ge rak repdragning. En eventuell ispropp i skruven fryser fast vid kyla och bör omgående avlägsnas sedan skruven skruvats ur.

Snösäkringsmedel
Snöankare (deadman) och snöbultar sätts i 45 respektive 75 graders vinkel mot en snöyta av god kvalitet (figur 12.38 och 12.39). Slå ned säkringsmedlen med isyxan (tvärbladets ovansida) och ryck fast dem i dragriktningen.

• Snöankare (deadman). Snö med tveksam sammanbindning kan behöva trampas samman och lös snö grävas bort före placering av ankaret. Skär ut ett smalt och tillräckligt djupt spår för vajern och tryck ned ankaret några decimeter i snön, ju lösare snö desto djupare placering. Skär ut ett några decimeter djupt spår även för ankaret om nödvändigt, och tryck ned ankaret helt så att det ligger under spårets botten. Se till att vinkeln 45 grader behålls och att vajerns vinkel blir cirka 50 grader mot ankaret. Se också till att vajerspåret är tillräckligt djupt och utan ojämnheter. Vajern kan annars agera hävstång och rycka upp ankaret ur snön vid belastning. Koppla en slinga till ankaret och testa hållfastheten med ett kraftigt drag. Rätt satt ankare ska gräva sig djupare ned i snön vid belastning (vilket dock ger en felaktig vinkel mot spår och kabel). Tillförlitligheten i snöankare har ifrågasatts på grund av tendensen att glida och skära ut mot hårdare lager eller isskikt. Snöankare kan också vandra under belastning, något som kan förändra dragriktningen i ett jämviktat ankare. Oddsen förbättras om snöytan framför ankaret trampas till, packas och får konsolidera någon tid. Dels kan hårda lager knäckas, dels blir snön mer sammanhållen. Eller använd snöbultar i dessa förhållanden.

• Snöbultar. Sätt bulten i en vertikal placering (75 graders vinkel) om den måste slås in med isyxan (tvärbladets ovansida), horisontellt om snön inte är fastare än att bulten kan tryckas ned med handen eller foten. Rensa i båda fallen först undan lös snö och packa snö över placeringen för att minska risken för utsmältning. Glöm inte spåret för slingan om inkopplingen i bulten görs under snöytan. En hopkoppling av flera snöbultar (eller isskruvar) kan sträckas upp med en munter mule-kombination enligt figur 12.39. En snöbult i horisontell placering hängs bäst av om en bukt träs in i två hål på var sin sida om jämviktspunkten och sedan låses genom att föras över ändarna på respektive sida (illustrerat i figur 12.39). Använd en lång bandslinga. Snöytan framför bulten bör trampas till och packas om snön är lite lösare.

Direkt förankring
Snö- och isankare huggs ut i hästskoform i fast snö eller is under förutsättning att dragriktningen går nedåt (figur 12.40). Storleken varierar i regel med en diameter på 1–3 meter och ett djup på 30–40cm i den övre delen för snöankaret, 30–50cm respektive 15–20cm för isankaret – allt avhängigt kvaliteten i snön eller isen. Djupet avtar successivt ned mot öppningen. Snö- och isankare har kanske sin främsta användning vid firning, eftersom utrustning inte behöver offras, och har mest karaktären av "sista utvägen" – anläggningstiden är betydande. Se till att ankarets övre del förses med ett djupare spår och ett överhäng för att hindra repet från att halka ur ankaret.

Snöankarets största svaghet är risken för repinskärning (använd band om möjligt), och konstruktionen kan förstärkas via en seriekoppling till en traditionell säkring högre upp eller med isyxor, grenar eller liknande nedstuckna i ankarets övre del på insidan av den cirkel repet bildar. En packsäck eller ett klädesplagg innanför repet fyller samma funktion. Utnyttja skiktningar i snön och försök att låta repet löpa mot hårdare skikt. Lämna alltid snöytan så orörd som möjligt vid säkring i fast och solid snö, så att styrkan i de sammanbundna snölagren består. Hållfastheten kan förbättras i snö av sämre kvalitet om snöytan trampas samman och får återfrysa. En snösäkrings bärighet kan vara mycket svårbedömd, och den kan variera från fullgod i hård och fast snö till helt värdelös i lös snö eller snö utan hållfasthet i lagren. Hållfastheten kan lättare bedömas om ett snöschakt grävs fram och undersöks enligt metoderna för att värdera lavinfara (se Laviner i del 1). Generellt sett blir förankringen starkare ju hårdare snön är och ju större den snöyta som tar upp belastningen är. Snöankare används i första hand för firning i måttliga branter eller som ankare vid sittande säkring av andreman. Observera också lavinriskerna, särskilt i en sluttnings konvexa del.

Isankare är arbetskrävande att hugga fram och naturliga formationer bör i första hand bearbetas .

Triangelankare (ofta benämnd Abakalov efter upphovsmannen) är ett alternativt sätt att ordna säkring i is utan att offra säkringsmedel och kan åstadkommas med en 22 cm lång isskruv och ett 6–7 mm repsnöre. Dra upp två hål med isskruven i solid is (hugg först bort eventuell porös is) 20 cm från varandra in i isen i 60 graders vinkel så att de möts inne i isen och formar en liksidig triangel (figur 12.41). Trixa repsnöret genom hålen och knyt ändarna med dubbel fiskarknop eller använd repsnöret för att dra igenom en bandslinga. Repsnöret kan behöva fiskas upp med en bit krokad järntråd, öglan i en liten vajerkil eller liknande genom det andra hålet. Dra repet fram och tillbaka några gånger för att slipa av den vassa iskanten. Lägg hålen med tanke på isens kvalitet och utseende: i förjupningar snarare än i utbuktningar, inte nödvändigtvis horisontellt om isen motiverar en mer vertikal orientering. Detta kan också motiveras av att isens tyngd gör att den lättare spricker horisontellt än vertikalt. Vertikala placeringar är normalt starkare än horisontella. Hålen behöver inte vinklas ned eller upp. Säkringen är normalt solid, men den kan behöva backas upp i spröd eller våt is. I isar av osäker eller mindre god kvalitet kan två isankare anläggas och jämviktas på sedvanligt sätt. Isankare i triangelform är tidskrävande att anlägga och används främst i firning, men de kan även användas för säkring av andreman; lagda i god is kan de också fungera som del i ett ankarsystem för säkring av försteman.

Solida isformationer, exempelvis kraftiga ispelare, tunnlar eller öppningar i isen, kan i kombination med slingor ge goda säkringspunkter. Backa upp med ytterligare säkringar vid behov.

Improviserade snösäkringar
Säkringar i fast snö kan improviseras på många sätt. Testa med en sten, en snöfylld packsäck eller en ryggsäck nedgrävd som snöankare och avhängd med en slinga, isskruvar lagda horisontellt etc.

Isyxan kan också ge goda vertikala eller horisontella placeringar i rätt betingelser (figur 12.42). Tryck eller trampa ned skaftet helt i snön i 75 graders vinkel mot dragriktningen och med huvudet vinkelrätt mot dragriktningen. Fäst säkringsslingan i huvudets hål. Yxan kan också grävas ned horisontellt, vinkelrätt mot belastningen och med tvärbladet uppåt. Djupet är avhängigt snöns kvalitet, dock knappast över en halvmeter. Lägg hellre säkringen i ett fast övre lager än i ett löst något lägre lager. Häng av yxan med en slinga vid jämviktspunkten (löpknut) eller genom huvudets och spetsens hål, som ger ett stabilare arrangemang (figur 12.42 övre). Hållfastheten är beroende av snökvaliteten men i regel bättre än vid en vertikal placering med en avhängning närmast snöytan. Vertikala placeringar som binds av vid jämviktspunkten (med ett spår för slingan) ger normalt de starkaste placeringarna och är mindre utsatta för svaga snölager än horisontella placeringar.

Skär i samtliga fall ut ett smalt spår i snön för slingan. Spåret ska gå i dragriktningen och vara så djupt att föremålet inte riskeras att dras upp vid belastning. Packa spåret och ytan ovanför föremålet med snö för att minska risken att placeringen dras upp och testa hållfastheten med kraftiga drag. Alla dessa improviserade säkringar kan ha hygglig bärighet i hård och fast snö, men de bör inte användas när fria fall riskeras eller i branta sluttningar. Genomgående bör snön framför placeringen trampas till, packas och få frysa till några minuter innan säkringen belastas. Snön kan då konsolidera och bli mer sammanhållen. Hård och fast snö behöver dock ingen ytterligare packning.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]