Säkringspunkter

Naturliga säkringar

Naturliga säkringar kan bestå av träd, tunnlar i klippan, kilstenar, klipputsprång eller andra klippformationer. De är enkla och säkra vid rätt användning. Se upp för skarpa kanter eller försvagade sprickbildningar. Testa hållfastheten med slag eller ryck och undvik formationer som vickar eller låter ihåliga. Se till att ingen kan skadas nedanför om formationen skulle ge vika. Knyt av formationen med en slinga så nära huvudinfästningen som möjligt, med löpknut vid avrundade utsprång. Undvik att använda repet, som kan ta skada av trädets sav eller av nötning runt klippformationer.

Träd

Träd ska vara levande, minst 15 cm i diameter och fast rotade i underlaget. Rotsystemet är i regel viktigare än grovleken. Bind av trädet så lågt som möjligt med en slinga. Varianten där de båda ändarna lagts in i karbinen ger en något starkare konstruktion än varianten där en ände dras igenom den andra i ett lärkhuvud (figur 4.17). Lärkhuvudet kan dock bidra till att hålla slingan på plats där så är önskvärt. Tre eller fyra friska och väl rotade buskar eller ungträd kan jämviktas och användas i brist på annat. Bind av buskarna eller ungträden med slingor så lågt som möjligt runt huvudroten och jämvikta hela arrangemanget. Backa upp säkringskedjan vid behov. Testa trädet eller buskarna med kraftiga ryck.

Tunnlar

Goda säkringspunkter kan erhållas av tunnlar i berget. Trä en slinga genom tunneln och lägg en karbin genom öglorna eller koppla ett lärkhuvud (figur 4.18). Den bärande delen bör vara solid, sprickfri, åtminstone några fingerbredder i diameter och som alltid utan skarpa kanter. Testa hållfastheten med kraftiga slag.

Kilstenar

Kilstenar är svårvärderade och sällan använda. De ska sitta stadigt i en avsmalnande spricka med former som svarar mot sprickans och bli ytterligare fastkilad vid belastning i fallriktningen (figur 4.19). Stenen kan kanske vickas fast i sprickan om den sitter ostadigt. Skarpa kanter, sprickor och stenens och sprickans kvalitet bör också värderas. En risk med kilstenar är att slingan kan vrida stenen (testa i dragriktningen) eller kilas fast – eller rent av krypa ur – mellan stenen och klippan. Lägg slingan där risken är minst att den glider och knyt av med ett lärkhuvud. Om slingan läggs runt stenen utan avknytning, bör det ena slingslutet vridas ett halvt varv innan karbinen läggs i för att säkerställa att karbinen sitter i slingan även om den ena slinghalvan kryper ur.

Klipputsprång

Klipputsprång i olika former ger ofta goda säkringspunkter. Kontrollera bergets kvalitet och hållfasthet, sprickbildningar och skarpa kanter. Bryt eller slå på utsprånget. Undvik formationer som låter ihåliga. Knyt av avrundade formationer med en löpknut för att undvika att slingan lyfts ut (figur 4.20). Använd lärkhuvud i övriga fall.

Klippblock

Klippblock är avskilda från berget och hållfastheten bestäms enbart av deras tyngd, utseende och position. Blocket måste vara av avsevärd storlek och helt orubbligt från alla håll. Felaktig belastning kan annars sätta även stora klippblock i rörelse. Knyt av med slingor vid inskärningar eller fördjupningar i blocket så att slingan inte kan halka av, och håll slingan så stramt som möjligt runt blocket – utan att kilas fast – med ett lärkhuvud. Lägg avknytningen lågt för att mildra hävstångseffekten.

Sprickor i berget

Sprickor i berget utnyttjas för kilsäkringar, med huvudtyperna fasta kilar och kamsäkringar, samt för bultar. Kontrollera att berget på båda sidor sprickan är fast och solitt.

Fasta kilar

Fasta kilar saknar rörliga delar och används i avsmalnande sprickor eller sprickor med förträngningar. De sätts med ett lätt ryck. Huvudtyperna är vanliga kilar av stoppertyp (figur 4.21)  och hexentrics (figur 4.22) samt de i Sverige ännu ovanliga Tri-cams  (figur 4.23), som även kan placeras i parallellsidiga sprickor. Sätt den kil som bäst motsvarar sprickans form och storlek, det vill säga med så stor kontaktyta som möjligt mot berget, och inte djupare  in i sprickan än nödvändigt för att sitta stadigt. Den ska kilas fast än  hårdare vid belastning i förväntad dragriktning och inte dras loss av repets rörelser. Kilen ska också placeras så att kabeln eller slingan så långt det är möjligt orienteras i förväntad dragriktning. I idealfallet smalnar sprickan av även utåt och förhindrar att kilen påverkas av en utåtriktad kraft vid ett fall eller via säkringsmannens rörelser. Se till att sprickan inte öppnas inåt så att kilen kryper ut den vägen. Kilen kan även sättas i horisontella sprickor som avsmalnar utåt: för in kilen i en större öppning och för den i sidled tills sprickan smalnar. Kilar i horisontella sprickor klarar normalt enbart belastning uppåt och nedåt, inte från sidan (såvida inte två kilar satts i motdrag, se nedan). Kilar i horisontella sprickor är vanskliga att sätta och kan rubbas ur sitt läge av repdraget. De bör sättas så att slingan inte ligger över skarpa kanter och så djupt i sprickan att de inte riskerar att knäcka spricköppningen.

• Kilar av stoppertyp är i de större modellerna lätt kurvade med en konvex och en konkav sida för att ge säkrare placeringar och större användningsområde. De läggs i första hand med långsidorna mot berget för att få större kontaktyta och flera placeringsmöjligheter (asymmetriska långsidor). I grunda sprickor kan dock kilen behöva läggas med kortsidorna mot berget för att överhuvud taget kunna placeras. I brist på bra passform, bör den kil användas där förträngningen hamnar vid kilens mittparti. Wirekilar kan ryckas ur läge av repets rörelser och förlängs med slingor och karbiner. En förlängningsslinga kan slitas av om den läggs direkt runt en wirekabel och läggs därför alltid via karbin. De minsta kilarna – mikrokilar – tar upp belastningen på en mycket liten kontaktyta, och de kan dras ur i mjuka bergarter, särskilt om de är av stål. Mässingkilar formar sig lättare efter klippan och rivs inte ur lika lätt. De kan emellertid ge vika och falla ur i hårdare bergarter. Valet blir ofta en kompromiss. Med tanke på formatet är det än viktigare att mikrokilen placeras omsorgsfullt och med full kontaktyta mot berget. Det är i regel olämpligt att placera en mikrokil med kortsidorna mot berget. Den bör alltid förlängas med en slinga för upptagande av reprörelserna; kombinationen med dynamiska slingor ökar säkerhetsmarginalen. Mikrokilar bör inte läggas där hög fallfaktor riskeras och passar bäst i slutet av replängden eller vid teknisk klättring. I andra sammanhang bör flera kilar sättas och jämviktas. De bör inte heller användas som standplatssäkring. Två kilar kan kombineras för att fylla ut större sprickor. Placera den större kilen på normalt sätt och den mindre upp och ned (figur 4.21). Dra fast kilarna genom att belasta dem i vardera riktning och koppla samman kilslingorna med en karbin så att båda kilarna säkras. Kombinationen stopperkil och hexentric är också gångbar i större sprickor. Det finns även fabricerade kilar med likartad funktion. Kiltypen är inte lika tillförlitlig som en traditionell kil och bör inte sättas där hög fallfaktor riskeras (eller backa upp och jämvikta). Stopperkilar bör placeras med den konvexa sidan nedåt i horisontella eller diagonala sprickor för att därigenom vagga fast vid belastning.
• Hexentrics är osymmetriskt sexkantiga och vrids fast i sprickan vid belastning. De kan därför sättas i så gott som parallellsidiga sprickor. De sätts enligt samma principer som vanliga kilar och kan placeras på tre olika sätt: dels med långsidorna mot klippan i två varianter och dels passivt med kortsidorna mot klippan (figur 4.22). I vertikala sprickor måste kilen sitta säkert även utan belastning och i horisontella sprickor ska kilen placeras så att repet kommer ur kilen nära den övre klippan för att ge rätt vridning vid belastning.
• Tri-cam har en välvd och en spetsig sida och kan placeras antingen som en passiv kil eller i en mer aktiv position där näbben nyper fast i sprickan. I senare position kan kilen även sättas i parallellsidiga sprickor. Den fungerar bäst i små sprickor och dras fast med ett ryck. I horisontella sprickor bör näbben, som lämpligen placeras i en fördjupning i sprickan, ligga uppåt för bättre stabilitet och slingan gå över kilens rygg i sprickans underkant enligt figur 4.23. Såväl hexentrics som Tri-cam fungerar bäst om de vid belastning vrids fast mot en förträngning eller ojämnhet i sprickan.

Kamsäkringar

Kamsäkringar eller expanderande kilar har fjäderbelastade kammar, som pressas utåt i sprickan vid belastning (figur 4.24). De kan därför användas i parallellsidiga sprickor eller i sprickor som vidgas något nedåt eller utåt. Kraften i dragriktningen överförs till en än starkare kraft, som verkar mot sprickkanterna och står emot belastningen genom friktion. Kamkilar finns med tre eller fyra kammar. Varianten med tre kammar har fördelen att kunna placeras i grundare sprickor men minskar i styrka och stabilitet. Varje kam regleras individuellt, varför kammarna blir separat expanderade vid ojämnheter i sprickan. Detta bör uppmärksammas vid placeringen.

Försök att hitta en position där kammarna blir så jämnt expanderade som möjligt inom den mer slutna halvan av expansionsområdet (dock inte så spända att säkringen blir svår att avlägsna). Detta ger ett visst spelrum mot kamkilens tendens att krypa i sprickan vid ojämn belastning eller via repdraget. Den bör därför inte användas i sprickor som vidgas inåt eller som säkringar till fasta rep eller firningsfästen. Vandringsbenägenheten motverkas om en extraslinga läggs mellan repet och säkringen. Kamkilar kan också glida i mjukare bergarter när fallkraften överstiger friktionen mot berget. De är annars lättanvända och säkra i de flesta normala situationer, men placeringen bör alltid inspekteras noggrant innan den godtas, särskilt små dimensioner med mindre anläggningsyta mot berget. Kamkilar kan glida på isiga underlag och ersätts ofta av fasta kilar i vinterklättring.

I horisontella eller diagonala sprickor måste kamsäkringen placeras så långt in att skaftet inte riskerar att knäckas över kanten eller hela kilen ges en felaktig belastning och rivs ur sprickan (figur 4.25). I annat fall måste kamsäkringar med wireskaft användas eller skaftet hängas av med en slinga. Gör slingan något kortare än ordinarie slinga och koppla in båda slingorna i karbinen för att parera en misslyckad avhängning. Wireskaft har nackdelen att ge en mer svårbedömd belastning och en något svårare placering på grund av det mjukare skaftet, som också innebär något lägre slitstyrka.

Kamkilar bör så långt det är möjligt placeras med skaftet i dragriktningen och inte läggas djupare in i sprickan än att de blir säkert placerade och kan avlägsnas utan svårigheter. Placeringar med nästan helt öppna kammar ger en mycket tvivelaktig säkring och bör ersättas med närmast större modell.

Bultar

Bultar används alltmer sporadiskt i friklättring i takt med den ökade kilanvändningen, och de förekommer framför allt i teknisk klättring eller som säkring i riktigt smala sprickor (figur 4.26). De slås in med bulthammare och ska rätt satta avge ett ringande ljud vid indrivningen. En god utgångspunkt är en bult som passar sprickan och tränger in till två tredjedelar redan innan hammaren kommer till användning. Den bör sättas med så stor kontaktyta mot berget och så liten hävstångseffekt som möjligt. Rätt satt bult tål belastning från alla håll. Horisontella placeringar är normalt starkare än vertikala (som helst bör läggas strax ovanför en sammandragning i sprickan).

Bulten hängs av med en karbin i ögat, som helst ska peka nedåt, eller med en kort slinga närmast berget om den inte kan slås in helt. Avhängning med dubbelt halvslag, där krysset läggs på bultens ovansida, har fördelen att dras åt hårdare vid belastning. Lärkhuvud eller slingan virad några varv runt bulten blir svagare, men har fördelen att kunna läggas med en hand. Vid risk att slingan glider av bulten, företrädesvis bult utan påtagligt huvud, kan en karbin slås in i ögat som stopp. Alternativt kan en stopperkil först skjutas ned efter vajern och därefter skjutas tillbaka tätt mot bulten sedan slingan lagts runt bulten. Observera risken att slingan skärs av vid ett fall om den löper över en skarp bultkant.

För att fylla ut sprickan kan två bultar behöva läggas. En tredje bult kan drivas in däremellan om nödvändigt. Lägg in en karbin i bulten närmast väggen eller knyt av hela knippet med en slinga. Bult avlägsnas genom slag fram och tillbaka i sprickans längdriktning.

Borrbultar drivs rakt in i berget med hjälp av hammare eller borrmaskin och används på släta väggar i avsaknad av sprickor eller andra säkringsmöjligheter. Dragriktningen ska ligga vinkelrätt mot bulten. Borrbultar är omstridda eftersom de ger åverkan på klippan och förändrar klättringens karaktär, men de ledsagar numera många klätterleder. Misstro äldre borrbultar av mindre dimension, liksom korroderade, skadade, snett satta eller frostsprängda bultar eller bultar där karbinhängaren har sprickor eller inte hänger tätt intill väggen; avstå från användande i samtliga fall eller använd dem efter förtjänst, det vill säga som uppbackning eller en snabb extrasäkring.

Även vanliga bultar som kvarlämnats bör undersökas noggrant vad gäller material och infästning i berget före ett användande.

Is och snö

Is och snö kan vid rätt betingelser ge goda säkringsmöjligheter. Säkringspunkterna består i regel av isskruvar och isankare respektive snöankare (deadman), isyxor eller förankringar direkt i snön.

Isskruvar/snöankare

Isskruvar och snöankare (deadman) sätts i 90 respektive 40 graders vinkel mot en is- eller snöyta av god kvalitet (figur 4.27). Isskruvar bör placeras med minst en halvmeters avstånd från varandra för att motverka sprickbildning. Isskruvens tendens till utsmältning ur isen i värme eller solsken kan motverkas genom att skruven täcks med is, snö eller ett klädesplagg. En alternativ lösning på problemet anges i figuren. En slinga kopplas stramt mellan de båda skruvarnas karbiner och motverkar utsmältning av den undre skruven, där belastningen ska ligga. Den övre skruven kan ersättas av en fasthuggen isyxa om så är lämpligt.

Direkt förankring

Direkt  förankring i is och snö huggs ut i hästskoform i fast is eller snö under förutsättning att dragriktningen går nedåt (figur 4.28). En multidirektionell förankring kan ordnas via hopkoppling av två snö- eller isankare i opposition, ett för drag nedåt och det andra för drag uppåt. Storleken varierar i regel med en diameter på 30–50 cm och ett djup på 15–20 cm i den övre delen för isankaret, 1–3 meter respektive 30–40 cm för snöankaret – allt avhängigt kvaliteten i isen eller snön. Djupet avtar successivt ned mot öppningen.

Isankaret är arbetskrävande att hugga fram och naturliga formationer bearbetas i första hand. Se till att is- eller snöankarets övre del förses med en djupare skåra samt ett överhäng för att hindra repet från att halka ur ankaret.

Snöankarets största svaghet är risken för repinskärning (använd band om möjligt), och konstruktionen kan förstärkas via en seriekoppling till en traditionell säkring högre upp eller med isyxor, grenar eller liknande nedstuckna i ankarets övre del på insidan av den cirkel repet bildar. En ryggsäck eller ett klädesplagg innanför repet fyller samma funktion. Utnyttja skiktningar i snön och försök att låta repet löpa mot hårdare skikt. Lämna alltid snöytan så orörd som möjligt vid säkring i snö, så att styrkan i de sammanbundna snölagren består. Hållfastheten kan dock förbättras i vissa snöförhållanden, till exempel i våt snö, om snöytan trampas samman. Detta görs på ett förhållandevis stort område och säkringen sätts högt på den övre delen. En snösäkrings bärighet kan vara mycket svårbedömd, och den kan variera från fullgod i hård och fast snö till helt värdelös i lös snö eller snö utan hållfasthet i lagren. Hållfastheten kan lättare bedömas om ett snöschakt grävs fram och undersöks enligt metoderna för att värdera lavinfara.

Solida isformationer, exempelvis kraftiga ispelare, istappar, tunnlar eller öppningar i isen, kan i kombination med slingor ge goda säkringspunkter. Backa upp med ytterligare säkringar vid behov.

Improviserade snösäkringar

Säkringar i fast snö kan improviseras på många sätt. Testa med en sten eller en ryggsäck nedgrävd som snöankare och avhängd med en slinga, isskruvar lagda horisontellt, en isyxa nedstucken vertikalt i snön med huvudet vinkelrätt mot dragriktningen och avhängd närmast snöytan med en slinga (dubbelt halvslag) etc. Isyxan kan också grävas ned horisontellt, vinkelrätt mot dragriktningen och med tvärbladet uppåt. Djupet är avhängigt snöns kvalitet och blir normalt en halvmeter. Häng av yxan med en slinga på jämviktspunkten (dubbelt halvslag med krysset på yxans baksida) och skär ut ett smalt spår i snön för slingan. Packa yxspåret med snö för att minska risken att yxan dras upp. Alla dessa improviserade säkringar kan ha hygglig bärighet i hård och fast snö, men de bör inte användas när fria fall riskeras eller i branta sluttningar.

Ett hållfastare arrangemang erhålls om två yxor används i en "T-säkring" (figur 4.29). Förfarandet kan utformas i två varianter: med huvudyxan (den yxa som binds av med en slinga) nedgrävd horisontellt respektive vertikalt och med den andra yxan framför och vinkelrätt mot huvudyxan. Huvudyxan i en vertikal placering anses ge det starkare arrangemanget. Lägg slingan med ett dubbelt halvslag runt yxan (krysset på baksidan) och skär ut ett smalt spår för slingan längs sluttningen i dragriktningen. Den vertikala yxan ska vara nedstucken framför respektive bakom den horisontella yxans jämviktspunkt. Den horisontella yxan ska placeras med tvärbladet uppåt. Vid otillräckligt snödjup för en vertikal placering kan båda yxorna begravas horisontellt med yxhuvudena åt motsatta håll och avhängda med ett dubbelt halvslag runt de båda yxornas respektive jämviktspunkter.

Standplats på is och snö

Utforma standplatsen så att belastningen på säkringspunkterna alltid faller i den tänkta dragriktningen oavsett vilket säkringsmedel som används. Detta innebär normalt att standplatsen ska ligga lägre än säkringarna och på längre avstånd från säkringspunkten vid stående säkring och flackare sluttningar. Det är särskilt viktigt att snöankare (deadman) får rätt belastningsvinkel. Repet kan behöva användas som förlängning för att få dragriktning under ankarets nivå.

Snöstandplatsen kan lämpligen vara sittande i inte alltför branta sluttningar med uttag för bak och fötter och utformad så att säkringsmannen trycks ned i snön med raka ben vid ett fall. Snösäkringar måste i regel belastas rakt ned i fallriktningen, vilket innebär svårigheter att placera flera, jämviktade säkringar, såvida de inte läggs i rad och förlängs med slingor av lämplig längd. Dåliga snöförhållanden resulterar sannolikt i svaga mellansäkringar med risk att fallet blir långt och förbi standplatsen, som även måste klara drag nedåt. Fallet har dock i regel mer karaktären av rutschning än fritt fall i dessa situationer, vilket ger begränsad belastning på säkringarna. En indirekt säkring, i form av höftsäkring uppbackad av självsäkringar, är lämplig i snö och mildrar belastningen på självsäkringarna, särskilt om uppbromsningen görs mjukt. Säkringssystemet bör alltid utformas så dynamiskt som möjligt när säkringspunkterna är klena.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]