Komplexa säkringar
Komplexa säkringar konstrueras
för att ge säkra förankringar i situationer där ett slutankare
krävs, det vill säga vid standplatser, topprepsklättring, firning med
mera, och där naturliga förankringar som klarar belastning i
förväntade dragriktningar saknas. De består av flera oberoende
säkringar, som jämviktas och sträcks upp i centralpunkten för att ge
ett "multidirektionellt system", ett system som är så
hållbart som klippan eller snön medger och som klarar belastningar
från tänkbara håll. Undvik alla arrangemang som:
• belastar
en karbin från tre håll
• ger
belastningsökningar till följd av bildade taljsystem
• ger
belastningsökningar till följd av vida vinklar vid inkoppling av
säkringar med slingor (helst under 60 grader, se nedan).
Gör
arrangemanget enkelt och med så lite utrustning som möjligt;
sofistikerade säkringssystem blir mest bara svåröverskådliga och
svårvärderade.
Lita aldrig till en enda säkringspunkt, såvida inte
säkringsutrustningen är slut och läget akut, och då med livet som
insats. Lita inte heller till en enda karbin eller en enda slinga.
Permanenta förankringar bör alltid betraktas med skepsis, oavsett
ytligt utseende och oavsett antalet firningsslingor från tidigare
sällskap. Undersök dem noggrant och kritiskt före användande:
kontrollera material, infästning och placering. Utnyttja om möjligt
flera olika spricksystem för att inte bli beroende av ett enda
klipparti, särskilt i klippor av tveksam kvalitet.
En förankring är inte tillfredsställande förrän den kan motstå
största tänkbara belastning i en given situation. Kravet på
hållfasthet gäller såväl enskilda förankringar som systemet i sin
helhet. Systemet bör därför kopplas samman på sådant sätt att det
blir jämviktat, uppsträckt i motdrag
och multidirektionellt.
Jämviktade säkringar
Jämviktade säkringar används
för att sprida belastningen jämnast möjligt på säkringspunkterna.
Detta ger totalt sett ett starkare system och minskar risken att någon
säkring faller ur, särskilt viktigt vid klena säkringspunkter, som
till exempel i klippor av tveksam kvalitet, vid små kilplaceringar
eller i snö- och isterräng. Två typer av jämviktade säkringar
finns: statiskt jämviktade, där säkringspunkterna kopplas samman utan
slack i systemet så att belastningen fördelas så jämnt som möjligt
på säkringarna, och självjämviktade, vilket ger ett självreglerande
system med lika belastning på säkringspunkterna även om
dragriktningen ändras. Det förra arrangemanget har nackdelen att
säkringarna sällan blir lika belastade, särskilt vid ändrad
dragriktning (accentuerat om helt statiska slingor, typ Dyneema,
används), och det senare att stötbelastning uppkommer på kvarvarande
säkringar om en faller – ju längre slinga desto kraftigare
stötbelastning.
Statisk jämvikt
Några varianter på statisk jämvikt visas i figur 12.43 och
kommenteras nedan. De slingor som är avknutna med en ögla längst ned
(cordeletten och vissa slingsäkringar) ska inriktas i förväntad
dragriktning före avknytningen, som görs med en överhandsknop eller
åtta.
• Statisk
jämvikt via rep: Ett rep som läggs
löpande genom säkringspunkten och förankras i selen är lätt att
efterjustera till rätt längd utan slack och används i första hand
när säkringspunkten ligger utom räckhåll och om försteman skiftas (figur
12.43, rep). Lägg
in repet i karbinen, gå till standplatsen och knyt in. Repet kan
säkras med en åtta i bukt på repet eller ett dubbelt halvslag, vilka
båda läggs via en karbin till säkringspunkten eller selens
inbindningspunkt.
• Via
slingor: Öglorna i slingsäkringarnas
karbininkoppling är knutna med en överhandsknop och lagda för att
minska stötbelastningen om en säkringspunkt rämnar (figur 12.43,
slingor). Slingan i mitten är lagd i säkringskarbinerna med dubbla
halvslag. Vissa slingor i det högra arrangemanget är kortade med
överhandsknopar för att ge rätt längd. Vinkeln mellan slingorna bör
vara högst 60 grader och gärna under 45. Slingor ger ofta mer
komplicerade och svåröverskådliga lösningar än cordelette/equalette.
• Via
cordelette: En cordelette knyts med
dubbel fiskarknop av ett cirka 6 meter långt 7 mm repsnöre och ger ett
enkelt, snabbt och överskådligt säkringsarrangemang vid rätt
användning. Lägg in slingan i säkringarna, dra ned bukter mellan
säkringspunkterna i förväntad dragriktning, samla ihop och jämvikta
bukterna och knyt av dem med en åtta eller en överhandsknop (figur 12.43,
cordelette). Den bildade öglan blir ankarpunkt. Observera att en
cordeletteförankring fungerar bra endast där armarna är lika långa
(som i horisontella sprickor) och där draget riktas rakt upp eller rakt
ned. I annat fall begränsas utjämningen till följd av olika töjning
i armarna och den största belastningen kommer att falla på den
säkring som har kortast arm (avståndet till ankarpunkten). Av detta
följer att cordelettesäkringar inte är lämpliga i vertikala
sprickor, där över femtio procent av belastningen tas upp av
säkringen med kortast arm. Jämvikten försämras ytterligare om draget
kommer från annat håll än varifrån cordeletten inriktats (något som
till viss del kan motverkas av töjningen om ett repsnöre av nylon
används). Cordelettesäkringen kan förlängas om ändarna knyts in i
ytterkarbinerna med en åtta (i stället för att läggas dubbelt). Fyra
säkringspunkter kan klaras på motsvarande sätt: cordeletten läggs in
i de båda mittkarbinerna löpande enligt bilden, medan ändarna knyts
in i ytterkarbinerna med en åtta.
Självjämvikt
Säkringar med självjämvikt är enkla att anlägga i sin grundform och
ger en god utjämning mellan säkringspunkterna, men de kommer att
stötbelastas om en säkring fallerar (något som kan begränsas med
avknytningar, se nedan).
• Sliding
X. Ena slingan måste vridas ett halvt
varv och karbinen kopplas in enligt figur 12.44 (nedre vänstra
figuren). Karbinen glider annars av om en säkring lossnar. Systemet kan
vid behov byggas ut med ytterligare en säkringspunkt enligt samma
principer. Figurens andra variant från vänster illustrerar
självjämvikt i tre punkter arrangerad av en enda lång slinga. Slingan
måste fortfarande vridas så att öglor bildas där karbinen kopplas
in. En utbyggnad med ytterligare en slinga ger en utjämningssäkring i
tre punkter (se figuren), där en säkring tar halva belastningen och
resterande halva delas mellan de båda övriga säkringarna (som
lämpligen är de två klenaste). Även tillkommande slinga måste
vridas ett halvt varv. Håll vinkeln mellan slingorna under 45 grader,
helst ned mot 20–25 grader, förläng i annat fall med extraslingor.
Undantagsvis kan karbinen i sliding X låsa i slingan vid belastning med
utebliven jämvikt och med belastning på en enda säkring som följd,
särskilt vid tre säkringspunkter. Päronformade karbiner i kombination
med smäckra sydda slingor kan lösa problemet. Testa genom att dra
karbinen fram och tillbaka.
Beskrivna arrangemang har nackdelen av att stötbelastas om en säkring
lossnar och de övriga fångar fallet sedan bildat slack i systemet
utjämnats. Dragriktningen kommer också att ändras på kvarvarande
säkring(ar) om en släpper. Stötbelastningen kan mildras om en eller
flera slingor knyts av med en överhandsknop enligt de båda högra
alternativen i figuren (men utjämningen försämras) och utformningen
närmar sig då equalette, se nedan.
Ankare med självjämvikt (och avknytning av långa slingor) kan vara
att föredra vid tveksamma placeringar där utjämning bedöms vara
viktigare än en potentiell stötbelastning. En bra utjämning mellan
säkringspunkterna kan då bidra till att ankaret faktiskt håller.
Säkringar med självjämvikt är också lämpliga vid tveksamma
mellansäkringar och före och efter traverser med risk för pendlande
fall.
System med självjämvikt har varit ifrågasatta en tid men kan komma
att tas till nåder igen sedan tester visat att stötbelastningen om en
säkring faller blir väsentligt mindre än tidigare antagits. En
förutsättning är att långa slingor knyts av så att längre
förlängningar inte riskeras och att inkopplingen i ankaret görs med
det dynamiska klätterrepet.
• Equalette
är en vidareutveckling av cordelette och har i tester och
fältanvändning visat lovande resultat och flera fördelar framför
cordelette och sliding X. Den är till skillnad från cordelette
lämplig även i vertikala placeringar och ger en väsentligt bättre
utjämning i systemet (som dock försämras vid tre eller fyra
säkringspunkter). Dessutom erhålls en god självjämvikt eftersom de
båda inkopplingskarbinerna kan glida mellan avknytningarna.
En equalette kan knytas av ett 6 meter långt 7 mm repsnöre (eller
band) som kopplas samman med dubbel fiskarknop. Forma slingan som ett U
och knyt två överhandsknopar med cirka trettio centimeters mellanrum
(figur 12.46).
Lägg in en skruvkarbin i vardera öglan (figur 12.45 vänster). Om
endast en karbin kopplas in måste den ena öglan vridas ett halvt varv
(på samma sätt som sliding X) för att säkringen inte ska fallera om
en säkringspunkt lossnar. Utjämningen blir dock försämrad. De båda
överhandsknoparna behöver inte lossas om slingan fortsatt ska
användas. Equalette kan koppla samman två till fyra säkringspunkter.
Vid tre säkringspunkter får ena slingan kopplas in i två punkter med
dubbla halvslag (figur 12.45 mitten), vid fyra placeringar båda
slingorna (figur 12.45 höger). Anpassa slingorna med dubbla halvslag
eller överhandsknopar så att säkringspunkterna blir så lika
belastade som möjligt.
Mer om jämvikt
Ofta används kombinationer med jämviktade sling- och repsäkringar,
inkopplade i systemet utan slack och bäst möjligt i jämvikt med
övriga säkringar. Inkoppling via repet är lämpligt vid slingbrist
och god reptillgång eller vid alltför stora säkringspunkter för
slingor, till exempel klippblock eller is- och snöankare. Detta ger
också ofta det enklaste och minst utrustningskrävande alternativet
(samtidigt kan en räddningsaktion bli mer komplicerad). Säkringarna
kan vid behov byggas ut till önskat antal säkringspunkter enligt
illustrerade principer, endast reptillgången begränsar antalet.
Dubbelrep används också enligt samma principer, men dubbla
säkringspunkter ordnas via vardera repet i stället för med samma rep.
Repinkopplingen säkras med en åtta i bukt på repet eller med ett
dubbelt halvslag. Huvudsäkringen bör kopplas med en åtta eller ett
avslutat pålstek. 
Dubbelt halvslag är lätt att efterjustera
utan att
karbinen behöver öppnas, men det är svagare än de övriga och bör
bevakas så att det ständigt är åtdraget (figur 12.47). Det bör
kombineras med en skruvkarbin, eftersom knuten kan glida och trycka upp
grinden. Använd dubbelt halvslag där knuten kan behöva efterjusteras,
åtta eller avslutat pålstek vid repslutet och fjärilsögla om öglor
ska läggas mitt på repet.
Tre säkringspunkter med viss självjämvikt erhålls om ändöglan i en
åttaknut läggs tillbaka genom knuten enligt figur 12.48. Slingornas
storlek regleras utifrån ändöglans storlek, som bör vara cirka tre
gånger önskad längd från knuten till säkringspunkterna. Observera
att säkringspunkterna måste vara solida eftersom kvarvarande
säkringar stötbelastas om en faller – särskilt via den slinga som
läggs tillbaka genom knuten (dessutom bildar då kvarvarande säkringar
en triangel med ytterligare belastning). Läget förbättras men
självjämvikten uteblir om öglorna läggs in i karbinerna med dubbla
halvslag. Knuten kan lätt omvandlas och ge endast två slingor om ögla
1 eller 2 dras tillbaka stramt mot knuten. Ändöglan bör här vara
cirka dubbla avståndet till säkringspunkterna.
Belastning
Vinkeln mellan slingorna har stor betydelse för belastningen på
säkringarna, se figur 12.49. Vid 0 grader motsvarar belastningen den
faktiska lasten, vid 90 graders vinkel ökar den totala belastningen med
drygt 40 procent, vid 120 grader dubbleras belastningen (vilket innebär
att nyttan med två säkringspunkter försvinner – båda tar upp hela
belastningen), för att därefter accelerera exponentiellt. Håll
därför alltid vinkeln snäv, åtminstone under 60 grader och helst
under 45 (vilket ställer krav på goda närliggande säkringspunkter,
alternativt många förlängningsslingor). En slinga lagd i triangelform
mellan två säkringspunkter och inkopplingspunkten ger en ytterligare
ökning av belastningen; säkringspunkterna bör knytas av individuellt
och jämviktas. En fördelaktig belastning erhålls om säkringarna kan
sättas i linje med dragriktningen.
Motdragssäkringar
Säkringar i motdrag kan
läggas för att sträcka upp standplatssäkringar så att de tål drag
i tänkbara riktningar (figur 12.50). Motdraget håller säkringarna
sträckta och på plats utan att falla ur, oavsett dragriktning. Det
bildar också grundvalen i "multidirektionella"
kilarrangemang, det vill säga säkringssystem avsedda att klara
belastningar från alla riktningar och ge rörelsefrihet på
standplatsen utan att säkringarna rubbas.
Motverkande säkringar kan också läggas för att fixera en
mellansäkring eller neutralisera ett sidodrag – till exempel före
och efter traverser – eller ett repdrag som kan rubba en enskild
placering. Motdraget kan anläggas vertikalt, horisontellt eller
diagonalt och arrangeras så att den bärande kilen alltid säkras och
att taljsystem inte bildas. Några exempel visas i figur 12.51.
Arrangemangen till vänster är
lätta att anlägga och kan ibland vara enda utvägen, men de bör
normalt undvikas. Säkringarna sträcks inte samman, ger hög belastning
på säkringspunkterna och kräver stabila placeringar redan utan
belastning. Alternativen i mitten är smidiga att anlägga och ger en
bättre uppsträckning och jämnare belastning på säkringarna (men de
har fortfarande begränsningar, se figuren). En ytterligare
förbättring erhålls om karbininkopplingarna görs med
överhandsknopar eller dubbla halvslag, men komplexiteten ökar (högra
varianterna). Samtliga arrangemang kräver hållfasta placeringar i
dragriktningen.
Motdragskilar i horisontella sprickor har minskat i användning efter
kamsäkringarnas intåg. De används annars främst i sprickor som inte
avsmalnar utåt mot öppningen, och de måste bindas samman så att de
håller såväl för sidodrag som belastning i förväntad dragriktning,
normalt utåt-nedåt. Kilarna bör placeras väl inne i sprickan och
orienteras i väntad dragriktning. Ju mer de sträcks upp, det vill
säga ju större vinkeln är mellan de uppsträckta säkringarna, desto
större påfrestning faller på säkringssystemet och
säkringspunkterna. Kilar i horisontella motdrag blir aldrig säkrare
än styrkan i den svagaste placeringen (testa med ett kraftigt ryck).
Inga av beskrivna horisontella arrangemang rekommenderas egentligen på
grund av den ogynnsamma belastningen, allra minst de vänstra
alternativen, och andra lösningar bör sökas där så är möjligt.
Multidirektionella säkringar
Multidirektionella säkringar
är lämpliga i situationer där säkringssystemet kan bli belastat
från olika håll, som vid standplatsförankringar. Säkringarna bör
därför vara lagda så att de klarar belastning från alla tänkbara
dragriktningar.
Stabila träd, tunnlar i berget, klippformationer och liknande kan ge
goda multidirektionella säkringspunkter, liksom bultar och kilar satta
i motdrag (med utgångspunkt i huvudsäkringen, den solidaste
förankringen). Även kilar, säkert satta i horisontella sprickor som
avsmalnar utåt, eller kamsäkringar i horisontella sprickor kan vara
multidirektionella, såtillvida att de håller för drag såväl uppåt
som nedåt. Detta gäller även i mer begränsad utsträckning för
kamsäkringar satta i vertikala sprickor, eftersom de i viss mån kan
rikta in sig i dragriktningen utan att förlora säkringsförmågan.
För att undvika att kamsäkringen vandrar måste sprickan vara
parallellsidig utan att öppna sig inåt. Några exempel på multidirektionella
förankringar visas i figur 12.52.