Topprep
Topprepsklättring, med repet
säkrat ovanifrån, används för träning eller övning i speciella
moment.
Repet får löpa från säkringsmannen vid klippfoten via en repbroms
upp till en helt säker förankring i minst två oavhängiga och
jämviktade säkringspunkter vid ledens topp och därefter ned igen till
klättraren (figur 12.56). Vid kilsäkringar bör minst tre oberoende
och jämviktade säkringar läggas. Tidigare beskrivna krav på
säkringspunkter gäller även här, till exempel vad gäller
hållfasthet och utjämning. Dubbel belastning faller på
säkringspunkten eftersom säkringssystemet fungerar som ett taljsystem
vid säkring från bergfoten. Säkringspunkten bör ligga rakt över
klätterleden för undvikande av pendling vid fall. Repet läggs alltid
genom skruvkarbiner i säkringspunkten och aldrig direkt i en slinga,
som kan brännas av. Se till att slingorna når över klippkanten för
att undvika repslitage och repdrag – men aldrig över skarpa kanter,
eftersom slitaget hela tiden ligger på samma ställe (polstra).
De bör av samma
anledning vara statiska. Ett sätt att anlägga ett toppankare
illustreras i figur 12.57. Förstärk gärna med ytterligare en
säkringspunkt och självsäkra alltid vid anläggandet (lämna
kvar säkringsslingan, som behövs vid nedmonteringen). Rensa området
från lösa stenar som kan rivas ned av repets rörelser.
Fallhöjden
begränsas till repets slack och elasticitet och klätterlängden till
högst halva replängden. Repet bör hela tiden hållas så sträckt som
möjligt eftersom slack i systemet ger en kraftigt ökad belastning på
säkringspunkten vid fall. Toppen måste kunna bestigas på annat sätt
än via klättervägen för undvikande av förstemansklättring när
toppankaret ska sättas.
Efter avslutad klättring firas klättraren ned och rollerna kan
skiftas. Alternativt firar hon sig ned själv (eller tar stigen). Egen
firning ger lägre belastning på toppsäkringen och skonar repet.
Tester har visat att nedfirning av klättrare ger slitage på repet och
åldrar det i förtid.
Säkringsmannen bör koppla in sig i en
självsäkring (med lite slack för ökad rörelsefrihet och dynamik i
systemet), särskilt när en tyngre person ska säkras eller när
säkringsmannen inte står direkt under toppsäkringen. Vid risk att
stenar rivs ned bör säkringsmannen inte heller stå direkt under
klättraren. Observera att
även säkringsmannen ska koppla in sig i repet. Ett för kort rep kan
annars glida igenom repbromsen vid nedfirningen. För att undvika att isklättraren blir soloklättrare bör repet aldrig
halas in samtidigt som isyxan svingas. Repet kan annars komma att huggas
av när det tas hem.
Säkringsmannen kan också stå på toppen (självsäkringar, repbroms)
och man får då en klätterlängd motsvarande hela replängden (figur 12.58).
Om
säkringspunkten ligger långt in på klippan, vilket inte är ovanligt
vid utsteget, och repet inte når fram och åter till säkringspunkten
eller om slingtillgången är otillräcklig, kan repet knytas in direkt
i säkringspunkten (figur 12.59). Vid klippkanten kopplar
säkringsmannen via skruvkarbin in sig i repet med en åtta eller ett
dubbelt halvslag (som lättare kan efterjusteras). Arrangemanget kan med
fördel förstärkas med självsäkringar (kilar, slingor) om
säkringspunkter finns närmare klippkanten.
Vid bättre reptillgång kan repet gå dubbelt till centralpunkten och
arrangeras enligt exemplet i figur 12.60. Koppla in repet i
centralpunktens karbin med en munterbroms (1). Backa till klippkanten
med munterbromsen som självsäkring, dra ned slack, gör en bukt av
båda rephalvorna och knyt en överhandsknop av bukten en halvmeter
från repinkopplingen i selen (2). Knopen blir ny centralpunkt. Lägg en
päronformad skruvkarbin i centralpunkten och ordna en direkt säkring
via en ny munterbroms (3).