Allmänt

Säkring enligt vandringsmetoden erhålls genom replagets storlek och tyngd, genom löpande mellansäkringar, som kan begränsa eller styra fallet, eller genom direkta säkringar där fallet fångas upp direkt i säkringspunkten. Metoden används vid färder över glaciärer, smala ryggar, överhäng (som kan kollapsa ett stycke innanför klippkanten, se Laviner i del 1), snötäckta bryggor och liknande situationer där fall inte förväntas samt vid lättare is-, snö- och klippklättring för att spara tid och där risken för fall är liten. Svårare passager säkras enligt klättermetoden. Vandringsmetoden förutsätter en terräng som erbjuder snabba och tillförlitliga säkringspunkter samt goda kunskaper om teknik och säkringsmöjligheter, särskilt vid små replag.

Replaget kan variera från två till uppemot fem personer i ett femtiometersrep om någorlunda avstånd ska kunna hållas. Fler än fyra blir dock svårhanterligt och kan mycket väl innebära att två personer befinner sig på samma snöbrygga. Fyra personer ger god säkerhet vid ett sprickgenomslag, men en begränsning till tre är önskvärd och ger en snabbare framfart och smidigare säkringsförfarande. Ett tvåmannalag kräver erfarna klättrare och kan ge svårhanterliga räddningssituationer på en glaciär. Räddaren ska ensam hålla fallet, sätta säkringar, få upp den fallna och kanske administrera en första hjälp.

Avståndet mellan inknytningarna anpassas till repets längd, replagets storlek och färdens karaktär. Tio till femton meter kan vara en god utgångspunkt (se glaciäravsnittet under Avancemangsteknik). Överskottsrep bärs i regel av sistemannen eller av både förste- och sistemannen, lämpligen upplindat i ryggsäcken eller över axeln om ryggsäck saknas. Inknytningarna i repet görs då med en fjärilsögla och en skruvkarbin. Överskottsrepet blir på detta sätt lätt åtkomligt i en räddningssituation. Metoden att lägga repinkopplingen vid repslutet och korta repet med slingor över axeln och avknytning med en överhandsknop ger både sämre stabilitet (högre tyngdpunkt) och omständligare räddning, exempelvis efter ett glaciärfall.

Vandringsmetoden är snabb men inte riskfri och kräver god teknik, goda säkringspunkter och snabb reaktion vid ett fall. Den mest erfarne går först upp och sist ned. Ett fall för den klättrare som är högst upp kan bli långt och svårt. Denne har också störst möjlighet att begränsa ett fall bland övriga i replaget. Ett undantag från denna regel kan övervägas i brantare eller svårare terräng när laget är säkrat med löpande mellansäkringar (figur 12.1 och 12.2). Förstemannen kan där få svårt att hålla ett andremansfall, och ett högst olyckligt scenario kan utvecklas om också förstemannen faller. Det kan i sådana lägen vara en fördel om den mest erfarne eller för tillfället starkaste klättraren går underst i replaget.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]