Säkringssätt
Säkring i vandringsmetoden kan
i princip erhållas på tre sätt: replagssäkring, löpande
mellansäkring och direkt säkring. På moderata snösluttningar, där
klättrarna bedöms kunna parera ett fall själva med någon form av
bromsställning, krävs ingen repsäkring.
Replagssäkring
Replagssäkring, säkring via replagets
storlek och tyngd, är sällan befogad i snöklättring. I situationer
där gruppens medlemmar klarar att själva bromsa ett fall innebär en
repinkoppling snarast försämrad säkerhet och ökad komplexitet. Ett
fall kan medföra att även andra i replaget förlorar balansen och dras
med eller att repet försvårar för den fallna att komma i
bromsställning. Repinknytningen kan rentav orsaka ett fall via drag
eller ryck i repet, med försämrad stabilitet som följd. Tempot blir
också högre utan rep – önskvärt i riskfyllda passager med risk
för snöras eller stenslag. Det förutsätts här att gruppen är
jämnstark och att alla klarar sin egen uppbromsning. I svårare
terräng där man bedömer att fall inte kan stoppas av egen kraft
krävs repinkoppling, men då i kombination med säkringar – även om
tempot blir lidande. Det är inte troligt att ett replag kan stoppa ett
fall i sådan terräng enbart genom sin storlek och tyngd, utan
säkringsuppbackning. Ett oväntat repdrag kan bringa hela gruppen ur
balans i utsatt terräng, inte minst vid nedfärden. Resonemanget ovan
gäller inte vid glaciärfärder, då repinkoppling alltid ska läggas
på snötäckta glaciärer. En repläggning kan också motiveras för
att skydda skadade eller svagare klättrare, på ryggar där risk finns
att överhäng bildats eller för att slippa tidskrävande in- och
urkopplingar i växlande terräng där säkringar ibland behövs.
Passager över lavinterräng repsäkras aldrig (om de alls ska
beträdas). Färder på istäckta glaciärer repsäkras inte heller, eftersom fall i
glaciärsprickor blir mycket svåra att stoppa och hela replaget
riskerar att dras med. Dessutom är sprickorna synliga.
Handslingor – några repslingor burna i handen – läggs ofta för
att ge betänketid och utrymme att parera ett fall eller för att den
fallna själv ska stoppa fallet. Metoden kan dock ifrågasättas:
fallhastigheten kan snabbt öka och slingorna bidra till att göra
fallet mer svårstoppat. Handslingor bärs aldrig på glaciärer och
även i övrigt kan det vara säkrare att gå med hyggligt sträckt rep
och direkt parera eventuella fall. Betingelserna måste vara ovanligt
gynnsamma om man ska hinna parera ett fall med säkring runt en
formation. En
sådan terrängtyp torde dessutom vara så lättklättrad att
repsäkring knappast behövs.
Löpande mellansäkring
Löpande mellansäkringar används där replaget med hjälp av
mellansäkringar kan hålla den fallna (figur 12.1 och 12.2). Repet
läggs via en karbin i mellansäkringarna, vanligen kilar, isskruvar,
snöbultar eller snöankare, och får löpa genom karbinen vid
avancemang. Säkringarna läggs för att begränsa konsekvenserna av ett
fall, styra belastningen till de övriga i replaget på ett lämpligt
sätt och minska risken att hela replaget dras med. Förste man sätter
säkringarna, eventuella mellanmän kopplar in repet bakom dem innan
repet framför kopplas ur och siste man tar in mellansäkringarna; dock
aldrig innan förstemannen satt en ny.
Mittenmännens omkopplingar kan göras i ett enda handgrepp, se figur
12.3. Om repet får löpa på bergsidan erhålls i regel en
fördelaktigare belastning vid ett fall än om det får löpa på dalsidan. Räddaren
roterar in mot snarare än ut från snösluttningen efter ett fall och
kommer lättare i räddningsposition.
Replaget bör alltid vara inkopplat i minst två säkringar, och minst
en säkringspunkt bör alltid finnas mellan klättrarna i ett
tvåmannalag. Helst bör en säkring finnas mellan alla deltagarna i ett
replag, vilket blir opraktiskt i stora replag och motiverar en
replagsstorlek ned mot tre personer.
Möjligheterna att utnyttja terrängen för mellansäkringar bör också
tillvaratas. Så kan till exempel repet läggas och få löpa bakom
klippblock eller klippformationer. Se till att säkringspunkten står
emot den tänkbara fallbelastningen och att repet inte kan halka av
eller skadas av säkringspunkten.
Tekniken med löpande mellansäkringar används i lättare passager,
där risken för fall inte motiverar direkta säkringar eller
upprättande av standplats. Säkringarna bör dock vara solida eftersom
de kan komma att belastas av flera personer samtidigt. Metoden är
förhållandevis snabb om klättrarna är jämnstarka, men omständlig
såtillvida att säkringarna då och då måste omfördelas från siste
till förste man, eventuellt via en upprättad standplats och
uppsäkring av replaget genom någon form av repinkortning genom
repbroms eller prusikknut, där repet kortas via indragning genom
prusiken. Första och sista replängden säkras i regel med direkt eller
indirekt säkring.
I ett
replag om två bör klättrarna vara väl samspelta och erfarna, alternativt använda direkta säkringar i större utsträckning.
Direkt säkring
Direkt säkring används i svårare partier eller där formationer
saknas för löpande säkringar och innebär att repet kopplas direkt i
en säkringspunkt och att ett fall fångas upp direkt i säkringen
(figur 12.4). Säkringspunkten kan vara en klippa, en formation, ett
träd etc med möjlighet att låsa repet runt formationen, men också
säkringar i form av kilar, isskruvar eller snöankare där repet låses
och matas genom en repbroms, som kopplas till säkringen via karbin.
Friktionen mot en klippformation kan bli betydande och repet behöver
inte alltid krysskopplas enligt figurens illustration. Se alltid till
att utnyttjade formationer är stabilt förankrade i berget, inte
tillåter repet att halka av och saknar skarpa kanter som kan skada
repet.
Säkringar runt klipputsprång fungerar inte bra vid säkring av
försteman. Fallfaktorn blir hög och fallet kan bli långt med en
svårbedömd dragriktning. Om repet fastnar högre upp blir repdraget
uppåtriktat med risk att repet glider av säkringen. Om repet dessutom
rycks loss vid fallet kan läget bli prekärt då säkring helt saknas.
Hinkbromsar är besvärliga att hantera i en direkt säkring, eftersom
de måste manövreras bakifrån för full säkerhet, medan munterbromsar
(bilden) har fördelen att kunna manövreras framifrån eftersom
låsningen erhålls när repet förs framåt. Ett alternativt
säkringssätt erhålls om repet får löpa från klättraren runt en
direkt säkringspunkt i en formation och
till en repbroms kopplad till säkringsmannens sele för låsning.
Isyxan kan användas för snabb säkring i besvärliga snöpassager,
exempelvis enligt figur 12.5 där repet får friktion genom att gå runt
isyxa (nedstucken längst möjligt) och sko. För att effektivt kunna
vinkla repet runt skon och få ordentlig friktion ska repet greppas
enligt figuren. Stöd yxan mot underbenet om den inte kunnat tryckas ned
helt. Ökad friktion och säkerhet erhålls om det aktiva repet får
löpa under skon. Skär först ut ett grunt spår för repet. Isyxan
bör säkras till selen med en slinga för att inte riskera att
förloras 
om säkringen rycks upp. En
svaghet med metoden, förutom att den klarar förhållandevis låg
belastning, är svårigheten att ta hem rep genom säkringen.
En alternativ, enkel och hyggligt effektiv isyxesäkring erhålls om
isyxan kan tryckas ned helt i snön. Koppla en kort slinga till bladets
hål, slå i en karbin i slingan och lägg in repet i karbinen. Stå på
kortslingan och säkra i en repbroms på
vanligt sätt, som höftsäkring enligt figur 12.6 eller genom
axelsäkring, vilket innebär att repet får löpa under armhålan,
över ryggen och motsatt axel och runt bromsarmen till bromshanden, som
reglerar repet. Dragriktningen faller alltid nedåt mot yxans karbin med
detta arrangemang. Illustrerade yxsäkringar passar bäst vid lättare
situationer. Den senare har fördelen av lite smidigare repmatning och
bättre dragriktning och överblick.
I is av god kvalitet kan yxbladet drivas in och ge en tillfällig
säkring runt bladet med
risk att yxan förloras om placeringen rycks loss (figur 12.7 övre).
Bättre då att lägga repet i en karbin kopplad till spetsens hål
(figur 12.7 nedre). En hållbarare issäkring erhålls med en variant av
fot-isyxesäkringen. Dra fast en isskruv och lägg i en karbin. Placera
bergfoten över skruven och låt repet löpa genom karbinen och runt
utsidan av vristen till bromshanden enligt figur 12.8. Bromsverkan
erhålls genom reglering av repets friktion runt vristen.
Samtliga dessa varianter är enbart tillämpliga i enklare
säkringssituationer – säkring av 
andreman, säkring på mindre branta
snösluttningar (under 45 grader) och liknande. De klarar inte heller
dragförändringar på ett bra sätt, som när försteman satt en
säkring och draget blir riktat uppåt i stället för nedåt. Oavsett
metod bör repet till den som ska säkras hållas så sträckt som
möjligt och
alltid greppas med bromshanden vid intagning eller utmatning av rep.
Hela fallbelastningen drabbar en direkt säkring, som därför blir
hårdare belastad än en standplats med indirekt säkring där en del av fallet tas
upp av säkringsmannen.
Snabba säkringar kan annars ordnas genom höftsäkring med
säkringsmannen i sittande ställning, lämpligt främst vid säkring av
andremannen eller där låg fallbelastning förväntas. Säkerheten
ökar med säkring via repbroms eller munterknut, eventuellt med
självsäkring, och vi glider då över mot klättermetodens
säkringsteknik.