Standplats

Två huvudformer finns för organiserandet av en standplats.
• Direkt säkring innebär att repet kopplas direkt runt en säkringspunkt av typen klippformation eller träd eller direkt i standplatssäkringarna via en repbroms, vanligen munterbroms (som fungerar bättre än andra repbromsar i en direkt säkring). Direkta säkringar ger säkringsmannen större manöverutrymme på standplatsen, ger snabbare repmatning och underlättar för säkraren att ta sig ur systemet vid en räddningsaktion. Det blir också lättare att hålla ett fall, utan belastning i selen eller risk att dras över klippkanten. Detta ställer å andra sidan större krav på säkringarna eftersom säkringsmannen inte kommer att ta upp någon del av fallenergin. Direkt säkring är därför inte lämplig för förstemannen. Däremot är säkringssättet utmärkt för säkring av andremannen,  eftersom stora fallbelastningar inte riskeras.  Ett exempel visas i figur 12.11.
• Indirekt säkring innebär att repet kopplas via säkringsmannen (repbroms eller höftsäkring) till standplatssäkringarna. En viss del av fallenergin kommer att tas upp av säkringsmannen och belastningen på säkringarna blir lägre. Indirekt säkring är därför förstaval vid säkring av förstemannen. Figur 12.12.
• Ett mellanting mellan direkt och indirekt säkring erhålls om säkringsmannen placerar sig med sträckta säkringsslingor, så att fallbelastningen går mer direkt på standplatssäkringarna. Dynamiken genom säkringsmannens rörelser förloras därmed till stor del.

Standplatserna i kapitlet är utformade på ett likartat sätt, men de får i realiteten naturligtvis anpassas till aktuella förutsättningar: klippans utseende, aktuella snö- och isförhållanden, förekomsten av naturliga säkringspunkter, tillgången till säkringsmedel etc.

Slutankare och säkring 1

Självsäkringar ordnas av separata slingor eller änden av huvudrepet, som via karbiner kopplas samman med kilar (isskruvar, snöbultar, snöankare), klippformationer, träd eller liknande. Vid insteget, det vill säga avstampet från bergfoten, kan en låg säkring läggas med lite slack för att motverka att säkringsmannen lyfts in mot klippan eller mot ett eventuellt överhäng vid ett fall, rekommendabelt även ur räddningssynpunkt för att lättare säkra en skadad klättrare och ta sig ur systemet. Vid branta eller sluttande insteg bör även höga säkringar läggas, eftersom drag nedåt-utåt riskeras. Standplatsen uppe på berget kan anläggas med beaktande av vissa hållpunkter:
 1. Bedöm förväntad dragriktning, såväl för uppsäkring av andremannen som för den fortsatta klätterlinjen. Dragriktningen avgör utformningen av systemet och behovet av statisk jämvikt eller självjämvikt.
 2. Lokalisera därefter en lämplig plats i klätterlinjen med goda säkringsmöjligheter. Utgå från den mest uppenbara säkringspunkten och arrangera säkringssystemet kring denna. I idealfallet är huvudförankringen helt solid, i linje med förväntad dragriktning och ligger så högt att centralpunkten hamnar i brösthöjd. Lägg direkt in en självsäkring i denna säkringspunkt, särskilt om standplatsen är utsatt. Om säkringspunkt över midjehöjd saknas bör en sittande ställning intas, något som ändå normalt är både säkrare och bekvämare.
 3.Lägg därefter ytterligare ett antal oberoende säkringar för drag nedåt som uppbackning till huvudankaret. Antalet beror av kvaliteten i säkringspunkterna och kan inklusive huvudsäkringen variera från två vid stabila placeringar till både fyra och fem vid små säkringar eller säkringspunkter av mer varierad kvalitet. Flera mediokra placeringar kan dock knappast kompensera för ett fåtal solida. Belastningen faller i regel olika på säkringarna och kan resultera i att de faller en efter en. Se till att säkringssystemet i sin helhet blir multidirektionellt (det vill säga klarar drag från alla håll), till exempel genom att lägga en motdragssäkring till lägsta säkringspunkt eller till centralpunkten (särskilt viktigt om säkraren är lättare än klättraren och under överhäng, liksom i hängande standplatser).
 4. Koppla samman de olika säkringspunkterna till ett enhetligt system via huvudrepet eller slingor eller en kombination av rep och slingor, gärna i en enda ankarpunkt – ofta benämnd centralpunkt. Förfarandet blir beroende av utformningen av systemet och rep- och slingtillgången. Huvudrepet har fördelen att ge en enkel och okomplicerad inkoppling, medan slingor lättare kan fördela belastningen jämnt över säkringspunkterna i jämviktade säkringar. Ett slingarrangemang kan också lättare tas över av andremannen om denne ska säkra även nästa replängd. Oavsett utformning bör säkringsmannen koppla sig till centralpunkten med det dynamiska klätterrepet. Fångrycket kan annars bli oroväckande högt, liksom belastningen på ankaret.

Det bör påpekas att beskrivna riktlinjer gäller i en idealsituation, som inte alltid föreligger i alpina sammanhang. Det blir ofta snarare en värdering av tillgängliga säkringsmöjligheter mot tänkbar fallbelastning med hänsyn till säkringskedjans dynamik.

Vid resonemanget om standplats har utgångspunkten hittills varit att slutankaret byggts för säkringsmannen på traditionellt sätt. Dock faller störst belastning på den översta säkringen vid ett fall, och det kan hävdas att denna säkring därför borde vara den starkaste – håller den håller hela säkringskedjan. Det är dock knappast rimligt att under klättringen bygga varje toppankare enligt principerna för slutankare. I stället kan fokus läggas på den första mellansäkringen (säkring 1), som kan byggas med samma krav som annars ställs på ett standplatsankare och eventuellt integreras i detta. Med fokus på första mellansäkring kan ankarbygget bli mindre komplext eftersom dragriktningen är känd: i huvudsak nedåt vid fall direkt på säkringen (och svagare utåt-, uppåt- eller sidoriktat vid fall på högre säkringar). Även belastningen på säkringsmannen kan förutses: i riktning mot säkring 1. Fokusering på säkring 1, som många förespråkar, motiveras av att belastningen på säkringen, trots att den ökar på grund av bildat taljsystem, fortfarande är förhållandevis låg till följd av replöp genom bromsen och dynamiken i systemet och gott och väl ligger inom ramen för styrkan hos en enda god placering.



Säkring 1 får utformas efter aktuella förutsättningar och kan vara en separat, solid säkring, flera jämviktade säkringar eller en del av standplatsankaret (reservera i så fall den stabilaste säkringen). Alternativt kan det aktiva repet få gå genom slutankarets centralpunkt och säkringsmannen koppla in sig i en av de övriga säkringarna eller en separat säkring. Figur 12.13 illustrerar de båda varianterna. Om säkring 1 är allt annat än solid bör säkringsmannen lägga självsäkringar oberoende av säkring 1 (som får ta emot en närmast dubblerad belastning).

Repmatning

In- och utmatningar av rep arrangeras så att bromshanden alltid greppar det passiva repet och håller repet vinklat över bromsen. Ofta beskrivs metoder att hålla båda repen parallellt framåt, en teknik som har klara nackdelar i situationer med fall där klättraren är utom synhåll eller vid andra oväntade fall. Eftersom repbromsar låser när repet vinklas över bromsen kan följden bli svårfångade fall och brännskador vid pareringen. I figur 12.14 beskrivs en teknik för ut- och inmatning av rep där repet hela tiden hålls i låst läge och hjälphanden, som reglerar repet till klättraren, greppar det passiva repet när bromshanden växlar läge. Handskar skyddar händerna mot brännsår. Repmatningen bör vara följsam och tillåta en antydan till slack, som varken ska hindra klättringen eller onödigt förlänga ett fall. Slacket bör i princip vara mindre till andreman än till försteman.

Standplats på klippa

Placeringarna i en standplats på klippa blir alltid avhängiga sprickformationens utseende och kvalitet och tillförlitligheten avhängig säkringarnas placering och arrangemangets utformning. Några exempel visas i figur 12.15. I illustrationen för förstemannen är säkring 1 slutankare och standplatsen utformad som en indirekt säkring. Ankaret har bedömts tillräckligt stabilt för att även säkringsmannen ska kunna koppla in sig i det. Andremansankaret är utformat som en direkt säkring med munterbroms, ett lämpligt arrangemang om säkringspunkterna är stabila. Indirekt säkring ger annars bättre dynamik och är att föredra vid mer tveksamma placeringar.



Tänk på varifrån rycket kommer vid placering av självsäkringar och vid parering via repbromsen. Utrymme måste finnas för bromshandens aktion (bakåt vid hinkbroms och framåt vid munterbroms och höftsäkring). Stå eller sitt så att bromshanden (vanligen höger hand för högerhänta) hålls bort från klippväggen vid säkring av försteman. Den kan annars tryckas in mot klippan och tappa greppet efter ett fall. Den får också större rörelsefrihet vid manövrering av repbromsen. Vid säkring för drag nedåt gäller motsatt förhållande; berghanden blir en effektivare bromshand.

Slacket i självsäkringarna bör inte vara så stort att säkringsmannen riskerar att dras in i klippan eller ett överhäng eller förlora balansen, inte heller så litet att dynamiken i systemet begränsas. Säkringsmannen bör stå nära berget för att inte riskera att de nedersta mellansäkringarna lyfts ut.

Fångrycket kommer kraftigt nedåt-utåt före första mellansäkring (eller om mellansäkringarna ryker) och därefter svagare uppåt. Om sista mellansäkring lagts före en avslutande travers, kommer dock draget mer eller mindre horisontellt när andremannen säkras upp, vilket måste beaktas vid placering av säkringarna, liksom att rycket faller nedåt sedan den sista mellansäkringen avlägsnats.

Standplats på snö och is

Snöstandplatsen anläggs enligt tidigare diskuterade principer, men säkringspunkterna blir i regel svagare och fallbelastningen lägre än på klippa. Fokusera även här på säkring 1 för förstemannens säkring, och lägg egna självsäkringar som håller för drag i riktning mot detta ankare, gärna med lite slack för att öka dynamiken i systemet och begränsa belastningen på ankaret vid ett fall (figur 12.16). En höftsäkring ökar ytterligare dynamiken och kan övervägas om säkringspunkterna är klena. klena. Låt i så fall repet få löpa genom en karbin i selen, runt ryggen och ut genom karbinen igen för att få bättre repkontroll och bromseffekt. Den traditionella formen för höftsäkring beskrivs nedan. När säkringspunkterna  är klena bör systemet utformas så dynamiskt som möjligt med jämviktade ankare.

 Andremannens klättring kan säkras i en direkt säkring – munterbroms och päronkarbin – om säkringspunkterna är goda (figur 12.17). I annat fall bör någon form av indirekt säkring läggas, dock aldrig i kombination med en omdirigering av repet via en karbin högre upp. En sådan omdirigering ger en närmast dubblerad belastning på säkringspunkten.

Vid klättring i brant is huggs normalt betydande mängder isstycken loss, och standplatsen bör därför läggas vid sidan om klätterlinjen. Saknas en naturlig hylla eller avsats bör en liten plattform huggas ut i isen, åtminstone för ena foten.

Höftsäkring är den traditionella formen för säkring av klättrare, och kräver ingen annan utrustning än rep och oömma kläder (figur 12.18). Den ger ett längre och mer svårfångat fall och kan vara farlig om den är felgjord. Metoden används företrädesvis i enklare situationer när en snabb säkring behövs eller när sele, repbroms och karbiner saknas eller inte fungerar, till exempel vintertid när isiga eller frusna rep kan bli svårhanterliga i en konventionell repbroms. Höftsäkring ger också en mjukare uppbromsning med mindre belastning på säkringarna, en fördel vid säkring i snö eller i andra situationer med klena säkringspunkter. Bromshanden släpper aldrig repet. Hjälphanden hjälper till att mata ut respektive ta in det aktiva repet och håller båda repen när bromshanden skiftar läge genom att glida längs repet. Repet låses genom att bromshanden lägger repet mot motsatt höft helt runt kroppen.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]