Mellansäkringar
Mellansäkringar består i
regel av någon kilvariant för säkring i sprickor och av isskruvar,
snöbultar eller snöankare för säkring i is och snö. Naturliga
säkringspunkter – träd, klippformationer, tunnlar, fastkilade stenar
etc – bör utnyttjas där så är möjligt. Mellansäkringarnas
uppgift är att minska fallängden och risken att klättraren tappar
kontrollen på en snösluttning eller slår mot ett klipputsprång eller
en hylla samt att hålla nere fångryck och fallfaktor. Detta innebär
att säkringarna om möjligt sätts tätare i början än i slutet av replängden,
där mängden upptagande rep för att absorbera fallenergin är större.
Det är också en fördel om standplatsen läggs så att svårare
klätterpartier med större fallrisk ligger i slutet av replängden med
låg fallfaktor. Standplatsen bör således snarare läggas efter än
före ett svårt parti. Säkringsfrekvensen är avhängig klättringens
svårighetsgrad, säkringsmöjligheterna, klätterförmågan, fall- och
skaderisken, kvaliteten i underliggande säkringar,
säkringsmöjligheterna högre upp, mängden säkringsutrustning,
repdrag, säkring för andremannen och liknande faktorer.
Några hållpunkter vid placeringen:
• Oavsett
klättringens svårighetsgrad ska den första säkringen vara hållfast
och sättas tidigt, eventuellt som en integrerad del i standplatsankaret.
Ett fall före första mellansäkring ger en kraftig belastning med
maximal fallfaktor (såvida inte standplatsen ligger vid markytan). Den
första mellansäkringen ändrar också dragriktning på säkringsmannen
från nedåtriktad till uppåtriktad, vilket underlättar
säkringsförfarandet.
• Ett
fall innan andra säkring satts kan slå mot standplatsen om avståndet
till förstasäkringen blir för stort. Säkringarna läggs tätast i
början av replängden
och i svårare passager, och
alltid så att ett fall inte får svåra konsekvenser. Var
särskilt aktsam ovanför hyllor och klipputsprång. Säkra före och
efter problempassagen, inte mitt i. Säkringen
före ett svårt avsnitt bör vara helt säker, 
förstärk vid
behov.
• Ju
klenare säkringspunkter, desto tätare bör de sättas. Belastningen
på toppsäkringen blir dubbla fångrycket med avdrag för friktionen
över säkringen, eller netto en ökning med 66 procent, se figur 12.19.
Figuren utgår från ett faktor 2-fall, som ger ett fångryck på cirka
9 kN med ett UIAA-godkänt dynamiskt rep. Belastningen på
toppsäkringen bli då 15 kN, dock betydligt beskedligare i verkligheten
till följd av dynamiken i säkringskedjan (enligt resonemanget i
repavsnittet).
• Försök
att bedöma påverkan på hela säkringskedjan vid placeringen och
försök att sätta säkringarna så att fallfaktorn aldrig överstiger
ett, vilket bedöms som ett svårt fall. Detta senaste påstående kan
föranleda en liten betraktelse. Säg att säkring 1 sätts 2 meter
från repbromsen. För att begränsa fallfaktorn till 1 måste nästa
säkring sättas inom ytterligare 2 meter, alltså med en uteliggande
replängd på 4 meter (och fallfaktorn blir då ⁴⁄4=1). För
att få högst faktor 1-fall får säkringarna därefter sättas med
successivt ökade avstånd (dubblerade): 4, 8, 16, 32 meter etc. Det
torde dock kännas lite otryggt med sådana säkringsavstånd i slutet
av replängden och de faktorer som diskuterades ovan bör vägas in. Med
hänsyn till repets töjning och dynamiken i systemet torde också fall
med dessa faktorer slå mot standplatsen (eller marken). Det finns goda
skäl att hålla fallfaktorn gott och väl under 1.
Mellansäkringar på klippa
Koppla alltid in repet via
slingor för att motverka repdrag och att reprörelser påverkar
säkringarna. De
arrangeras så att karbinerna ligger med öppningarna åt vardera
änden, bort från slingan. Detta ger också lättare inkoppling i
säkringen respektive av repet. Lägg in repet i karbinen utifrån
principen "från väggen och ut mot klättraren". Lägg också
grinden bort från den fortsatta klätterlinjen (som i figur 12.20
vänster) för att minska risken att repet hamnar på grindsidan,
öppnar grinden och frigör repet vid ett fall (figur 12.20 höger).
Detta gäller särskilt karbiner med böjd grind.
Placera säkringen eller anpassa slingan så att repet löper i så rak
linje som möjligt (inklusive tänkt fortsättning) för att begränsa
repdraget. Repdraget kan annars bli betydande i slutet av långa
replängder och kan lyfta eller frigöra säkringen. Det ökar också
belastningen på toppsäkringen och säkringskedjan vid ett fall,
eftersom säkringskedjans dynamik minskar och blir mer statisk. Det hela
kan leda till att endast en begränsad del av uteliggande replängd
absorberar energin. Säkringar under ett överhäng kan behöva en lång
förlängning för att inte riskera att repet skadas mot kanten eller
att säkringen dras ur av repdraget vid ett fall. Dynamiken i systemet
försämras dessutom ytterligare om repet ligger an mot berget eller
löper runt ett hörn. Seriekoppla vid behov två slingor. Även slingor
monterade på större kilar kan användas i brist på vanliga
förlängningsslingor (dra upp kilen från änden).
Förlängningsslingor medför också att den karbin i vilken repet
kopplas in blir mer flexibel (sitter mindre fixerad) och detta minskar
risken att repet hamnar över karbingrinden, som annars kan öppnas och
frikoppla repet vid ett fall. Av samma anledning bör den karbin som
kopplas i en bult alltid förlängas med en slinga. Alternativet är en
skruvkarbin. Undvik att slingan eller karbinen ligger an mot vassa
kanter, något som i värsta fall kan skära av slingan respektive
öppna eller knäcka karbinen. Förlängningsslingans nackdel ligger i
en något förlängd fallhöjd.
Placera säkringen högt när båda händerna kan frigöras för att
erhålla ett tillfälligt topprep, lågt – under huvudhöjd – i
svårare passager med endast en hand fri. Enhandsinläggning av repet
kan göras på flera sätt, här beskrivs två. Fatta repet mellan tumme
och pekfinger, fixera karbinen med ringfingret mot karbinens bottenparti
– karbinens öppning ska ligga nedåt och mot tummen – och lägg i
repet. Tänderna kan behöva användas för intagning av tillräckligt
med slackrep (eller låt repet glida i greppet och dra upp det i ett
enda svep). Alternativt kan repet läggas in direkt i kortslingans nedre
karbin nära repets inbindningspunkt. Lyft slinga och rep medan
säkringsmannen matar ut rep och koppla in slingans övre karbin i
säkringen. Säkringsmannen måste således först mata ut repslack och
därefter, när klättringen fortsätter, ta in slackrepet för att
slutligen på nytt mata ut rep när klättraren avancerar förbi
mellansäkringen. Låt repet löpa vid sidan av benen under
klättringen, inte mellan eller bakom något av dem för att inte
riskera tippning vid fall.
Den första mellansäkringen bör tåla belastning från olika håll så
att den (liksom efterföljande säkringar) inte lyfts ut av repdraget om
säkringsmannen inte står direkt under säkringspunkten och repet
löper i vinkel vid den första säkringen. Detta gäller även i
traverser eller när leden av någon anledning ändrar riktning.
Resultatet kan bli att även nästa säkring, som blir belastad på ett
likartat sätt, ryker och i värsta fall startar en kedjereaktion som
ödelägger hela säkringskedjan. Motmedlet kan vara motverkande
säkringar, som kan anläggas på många sätt beroende på tillgänglig
utrustning, men aldrig i form av ett taljsystem, något som bara
dubblerar belastningen på den övre kilen och inte ger något egentligt
motdrag. Ett exempel visas i figur 12.21, där slingan kopplats till
karbinerna med dubbla halvslag. Fler alternativ illustreras i figur 12.51.
Mellansäkringar på snö och is
Frekvensen mellansäkringar i
brant klättring på snö och is blir en avvägning mellan önskemålet
att minska fallhöjden och den ökade belastningen och fallrisken under
placeringen. I regel sätts färre säkringar i snö- och isklättring
än i klippklättring, kanske som följd av en större komplexitet vid
placeringen. Skaderiskerna är lika stora vid ett fall på is och hård
snö, kanske större med tanke på utrustningen (isyxor, isskruvar med
mera). Snö- och issäkringsmedel placeras enligt beskrivningar under Utrustning
samt Säkringspunkter senare i kapitlet.
Placering av mellansäkringar tröttar snabbt i brant isterräng men kan
underlättas:
• Utgå
från en god position, där isen formar avsatser. Naturliga steg kan
förstärkas med isyxan, vilket lättare görs planerat över huvudhöjd
än i fothöjd.
• Hugg
fast isyxorna och häng med armbågen eller handleden i handremmen vid
placeringen. När ett hyggligt steg finns kan det räcka att hugga in
ena isyxan högt och hänga med sträckt arm i handremmen, samtidigt som
isskruven dras in med den fria handen.
• Hugg
in en isyxa och koppla en slinga från spetsen till selen för en
tillfällig uppbackning medan säkringen läggs.
• Använd
isskruvar med utfällbart handtag. Dessa är lätta att placera och dra
in med en hand.
Att komma över utpäglade krön eller avsatser kan ibland vålla problem i isklättring. Lägg först en säkring under krönet. Hugg in en yxa några decimeter under kanten, klättra upp med stegjärnen, stå upp. Lösgör den andra yxan och placera den på andra sidan krönet på ett bekvämt avstånd. Häng ut från den övre yxan och gå upp med stegjärnen. Lösgör den undre yxan, stå upp och placera yxan på andra sidan krönet på ett bekvämt avstånd. Gå upp över krönet, håll hela tiden hälen lågt och kroppen ut från isen. Isen eller snön kan ibland vara alltför lös för att hålla bladet när branten planar ut. Försök i så fall att utnyttja tvärbladet på ett motsvarande sätt. Om inte heller det bär, kan skaftet drivas ned längst möjligt och användas som hävstång. Greppa först så nära snön eller isen som möjligt och därefter på yxhuvudet för att trycka upp kroppen sista biten.
Traverser
Traverser – klättring i sidled – kan ge långa pendlande fall med skaderisker vid sammanstötning med berget eller risk för att andremannen hamnar i en svår position utanför leden. Säkra därför svåra partier i en travers både före och efter problempartiet (figur 12.22). Detta motverkar och begränsar effekterna av långa pendlande fall för både förste- och andremannen. Lägg endast i det ena repet i säkringen vid dubbelrep och arrangera det andra repet så att andremannen får säkring ovanifrån.
Om standplatsen läggs direkt efter en svår travers kan andremannen lämna en mellansäkring i traversens början och på så sätt få en "baksäkring". Försteman får då mata ut ena repet och ta in det andra. Efter avslutad travers dras "bakrepet" in genom säkringen, som får offras.
Om klättringen fortsätter efter traversen bör säkringen direkt efter traversen hålla även för drag uppifrån, eftersom den belastas uppåt om försteman faller efter nästa säkring. Motverkande säkringar kan lösa problemet. Eftersom belastningen riktas åt olika håll beroende på om förste- eller andremannen faller, bör multidirektionella säkringar alltid eftersträvas i traverser. Fallet blir ofta förlängt vid traverser, eftersom gravitationen förser systemet med mer slackrep vid horisontell än vid vertikal klättring. Säkringskedjan bör anpassas därefter.