Bergsklättring

Brant klipp- och bergsklättring utförs med säkringsteknik enligt klättermetoden (själv- och mellansäkringar) och med klättringsteknik som översiktligt beskrivs nedan.

Teknisk klättring

Teknisk eller artificiell klättring innebär att utrustningen belastas i klättringen. Ofta används rep- eller bandstegar, repklämmor, bultar och liknande hjälpmedel. Metoden används vid långa, svåra klättringar, alpina expeditioner, storväggsklättringar med övernattning på väggen eller vinterklättring, men också vid skada eller väderförsämring. Den kommer inte att utvecklas ytterligare här. Hand- eller fotslingor kan annars utnyttjas vid tidsnöd, mörker, regn, snö, lättare skada, tekniskt svåra passager etc. Lägg en hög säkring, koppla in en karbin och en kort slinga, lägg in repet på vanligt sätt och använd slingan som handgrepp. Eller lägg en lägre säkring på motsvarande sätt och använd slingan som fotsteg.

Friklättring

I friklättring belastas rep och säkringar endast vid fall. Enbart naturliga grepp och steg används vid klättringen.

Klätterteknik
Klätterförmågan är naturlig för de flesta sedan barnaåren men förloras ofta under resans gång. Tekniken utgår annars från ett bra fot- och handarbete kombinerat med balans, överblick och samordning av rörelserna. Beträffande olika specialgrepp och specialsteg hänvisas till klippklättringslitteraturen. De inlärs annars allra bäst genom träning.

• Låt fötterna snarare än armarna ta upp kroppsvikten och låt kroppens tyngdpunkt ligga vertikalt över fötterna. En upprätt position trycker fötterna mot klippan, håller ut kroppen från berget och ger bättre överblick och kontroll över klättringen. Tyngdpunkten bakom vertikallinjen trycker foten ytterligare mot berget (och anstränger handgreppet), kanske en nödvändig position för att klara ett klent steg. Anpassa fotarbetet till steget: stå på fotens insida vid stortån på små avsatser; stå på främre delen av fotsulan vid sluttande steg, sänk hälen för att öka kontaktytan med berget (och skona vadmuskeln); större steg ger sig självt. Fotarbetet är också avhängigt skon: ju styvare sko desto mer "sidosteg", ju mjukare sko desto mer "sulsteg". Runt de två grundstegen finns alla varianter beroende på stegets utformning och kroppens ställning. Tåsteg kan som exempel ge bättre balans i vissa situationer eftersom underbenen kommer längre ut från klippan, och hälsteg eller steg på fotens utsida kan bli räddningen i besvärliga lägen. Placera foten med precision så att steget utnyttjas bäst möjligt, och håll foten stilla sedan den placerats för att undvika avhalkning på små steg. Upprätthåll ett tryck mot steget när så erfordras. Bestäm nästa steg och planera placerandet i förväg.

• Händerna reglerar balansen snarare än kroppstyngden och hindrar kroppen från att falla ut från klippan. Grepp i huvudhöjd tröttar mindre än lägre grepp eller grepp över huvudhöjd. Höga grepp tenderar dessutom att trycka kroppen mot klippan, med försämrad överblick som följd. Klättring på sluttande hällar (svaklättring) kombineras ofta med grepp under axelhöjd, där handflatan trycks nedåt mot berget.

• Se runt hörnet. Överväg konsekvenserna av varje åtgärd. "Vad händer om" … (jag faller, kamraten faller, fallrycket kommer från sidan etc)? Tveksamma steg eller grepp bör undersökas eller provbelastas innan de utnyttjas. Behåll tre kontaktpunkter med berget så långt det är möjligt, det vill säga flytta endast en hand eller fot i taget. Klättra balanserat, intuitivt och avspänt i ett harmoniskt flöde och i full koncentration på klättringen och klippan. Klättra hellre i små etapper än med stora kliv, som är mer tröttande. Planera nästa fas, rekognoscera vägval, fotsteg och handgrepp och klättra aggressivt i svåra passager. Tvekan tröttar snabbt. Vila så ofta som möjligt och i naturligast möjliga ställning. Följ minsta motståndets lag vid tvekan om vägvalet. Klättra hellre tillbaka för att undersöka en alternativ väg eller till hyllan för att försöka igen än riskera ett uppenbart fall, särskilt om fallet är riskfyllt eller säkringen klen. Acceptabelt är rentav att greppa en säkring eller lägga en slinga i en säkring för att få ett fotsteg – ett fall i alpin terräng ger ofta skador och stora tidsförluster.

Fallträning
Falltekniken är svårtränad annat än i verkliga situationer. Konsekvenserna av ett fall kan bli större i en lätt led med klipputsprång och hyllor än i en svår led, där fallet ofta görs i det fria från en nära lodrät vägg. Ett förutsett fall blir lättare att kontrollera, även för säkringsmannen om han hinner bli förvarnad. Ett oväntat fall, till exempel på grund av ett bristande fotsteg, kan resultera i förlorad kroppskontroll och större skaderisk. Försök annars att komma undan klippan med en lätt stöt utåt och att kontrollera fallet med bibehållen kroppskontroll och uppsikt över klippan. Skydda huvudet. Sök absorbera en eventuell sammanstötning i benen. Observera hyllor och liknande hinder. Var speciellt aktsam mot pendlande fall vid traverser. Håll om repet vid fall med ryggsäck för att undvika tippning. Om fallträning alls ska utföras – ett fall är aldrig riskfritt och träningen kommer att slita hårt på repet – bör toppförankringen vara bergfast och uppbackad av ytterligare säkringar. Börja gärna med toppsäkrade fall, därefter fall under vanlig klättring. Håll hela tiden fallfaktorn låg genom korta fall och mycket uteliggande rep. Knyt gärna om alla knutar efter fallet och låt repet vila en stund före nästa fall så att fibrerna blir återställda.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]