Is- och snöklättring
Grundutrustningen (hjälm,
sele, rep, karbiner, slingor, repbroms) är densamma som i
klippklättring. Tillkommande utrustning är främst stegjärn, isyxor,
isskruvar, snösäkringsmedel och teleskopstavar (och handskar som skydd
mot hårda is- och snökristaller). Säkringsprinciperna med själv- och
mellansäkringar är desamma som i klippklättring.
Ren isklättring på branta väggar är sällan förekommande i alpina
turer. Stegjärn och isyxor kommer oftare till användning i moderata
branter på hård snö eller snöis, i regel med säkring enligt
vandringsmetoden.
Isens egenskaper varierar beroende på hur den bildats (av snö eller
vatten), dess ålder samt omgivande lufttemperatur. Isen varierar
något förenklat från spröd och skör i stark kyla, plastisk och
lättarbetad vid måttliga kallgrader till mjuk och sörjig i
varmgrader. Snöis, exempelvis glaciäris, ger ofta bra
förhållanden men kan bli hård och svårbearbetad som åldrad. Murken,
sörjig is eller skiktad is med iliggande snölager ger svårsäkrade
förhållanden och bör undvikas. Vattenis, i allmänhet frusna
vattenfall, kan bli skör och lättsplittrad som nybildad eller vid
kyla. Egenskaperna varierar med aktuella temperaturförhållanden och
vattenis är ofta svårvärderad (men ovanlig) i alpina turer.
Tekniker
Framfart på is eller hård
snö görs enligt fransk teknik eller fronttaggarteknik beroende på
stegjärnens användning. I fransk teknik hålls alla
nedåtriktade taggar i kontakt med isen, medan fronttaggarteknik
(även kallad tysk teknik) företrädesvis utnyttjar fronttaggarna, som
sparkas in i isen. Vid varierande förhållanden används i regel båda
metoderna, ofta i kombination. Ena stegjärnet använt i sidogång
enligt fransk teknik och det andra med inhuggna fronttaggar benämns
ibland amerikansk teknik, en effektiv metod i långa och relativt
branta sluttningar. Foten i sidogång hålls då under den andra foten
och tar upp den största belastningen. Fransk teknik har sina främsta
fördelar i isterräng upp till cirka 45 graders lutning och
fronttaggarteknik i förhållandevis brant is. Däremellan sker i regel
en gradvis övergång mellan teknikerna.
Vanlig gång blir alltmer påfrestande när lutningen närmar sig 40
grader och kan då kompletteras med ena eller båda fötterna i
sidogång eller rentav baklängesgång kortare avsnitt. Syftet är att
hela tiden hålla alla nedåtriktade taggar i isen (figur 13.1). Gå
bredbent med svikt i knäna, mer ju brantare is, och vinkla fotleden
för att hålla skosulan parallell med underlaget. Stegjärnen kan lätt
brytas loss ur isen om enbart kanten sätts i. Placera stegjärnen
omsorgsfullt och överför belastningen jämnt och med bestämdhet.
Håll kroppstyngden rakt över stegjärnen hela tiden och flytta isyxan
enbart när kroppen är i full balans. Utnyttja avsatser eller naturliga
steg i isen. Isyxan används först som käpp (håll yxan i berghanden
med tvärbladet framåt), därefter som sidostötta i midjehöjd med
spetsen inhuggen i isen och slutligen som hängstötta med yxhuvudet
inhugget i isen i huvudhöjd. Teleskopstavar kan med fördel ersätta
isyxan en god bit upp på branten. Om en brant klättras mer diagonalt i
sicksack kan själva växlingen av riktning ge problem. Utnyttja
ojämnheter i terrängen eller ordna en liten avsats och använd isyxan
som stöd vid växlingen. Växla också hand så att isyxan bärs i
berghanden, vilket ger bättre stöd och är säkrare. När stegjärn
bärs eller när steg kan sparkas eller huggas i snön kan det
effektivaste vara att gå rakt upp i fallinjen.
Successivt används fronttaggarna alltmer, först med ena stegjärnet
och det andra i sidogång, därefter med båda stegjärnens fronttaggar
inhuggna i isen i trepunktsteknik: två isyxor, två stegjärn – en
placering i taget flyttas. Isyxorna huggs in och stegjärnens båda
fronttaggar sparkas in i isen (i båda fallen på gott avstånd från
varandra för att minska sprängverkan i isen) så att de bär och kan
hålla tyngden uppe. För att spara energi – upparbeta tekniken så
att isyxa och stegjärn fäster efter första eller andra placeringen.
Det är ofta tillräckligt att endast placera ett fåtal av isyxans
taggar i isen. Hugg stegjärnen rakt in i isen så att fronttaggarna
delar belastningen lika, och håll foten vågrät så att även de båda
taggarna bakom fronttaggarna kommer i kontakt med isen. Detta ger god
bärighet och stabilitet och innebär att fronttaggarna biter fast i
isen vid belastning. Särade ben och sviktade knän ger bättre balans
och mindre påfrestning på benen. Håll foten still sedan fronttaggarna
sparkats fast för undvikande av lossvridning, särskilt viktigt i tunn
is. Undvik också att lyfta hälen när det andra stegjärnet eller
isyxorna placeras eller vid övergång till flackare partier. Håll ut
överkroppen från isen så att tyngden faller över stegjärnen och
utnyttja alla ojämnheter eller naturliga steg i isen för avlastning
eller vila. Utnyttja också befintliga hål eller fördjupningar i isen
för placering av isyxan. Spröd is kan behöva hackas bort innan isyxan
placeras. Prova att hugga in
tvärbladet i is eller snö som är alltför mjuk för att hålla bladet. I
lösare snö kan skaftet behöva köras in i lämplig vinkel och
yxhuvudet användas som stötta. Två olika tekniker för klättring i
brant is beskrivs nedan.
• Hugg in isyxorna med lätt böjd arm så att de sitter i isen på
axelbredds avstånd från varandra, klättra upp med små steg tills
yxspetsen ligger i axelhöjd, lossa yxorna och hugg in dem igen – en i
taget. Utnyttja handremmarna för avlastning, till exempel i "monkey
hang": häng i handremmarna, klättra med stegjärnen till en
hukande eller sittande ställning, lossa den yxa som står i tur att
placeras och stå upp, lösgör yxan och placera den på nytt i en enda
sekvens (figur 13.2). Lösgör och placera den andra yxan, klättra med
stegjärnen etc.
• En kanske smidigare och snabbare teknik utgår från en mer växelvis
yxplacering (figur 13.3): hugg in ena yxan med lätt böjd arm, klättra
med stegjärnen tills den övre handen ligger i axelhöjd, vrid axeln
mot handen, placera den andra yxan med lätt böjd arm diagonalt över
den första placeringen, klättra upp igen tills den övre handen ligger
i axelhöjd, vrid axeln mot handen, lösgör och placera den första
yxan etc. Liksom vid vanlig klättring utför benen snarare än armarna
det tyngsta arbetet och tar upp kroppsvikten.
Vid traverser bör yxan placeras högst på ett avstånd där den kan
huggas in vertikalt. Den kan annars komma att bli snedbelastad i ett
senare skede. Den andra yxan, som hålls i handen motsatt
traversriktningen, kan vara inhuggen i 45 graders vinkel eftersom den
då blir rätt belastad under traversen. Det är dock i regel lättare
att hugga in båda yxorna vertikalt och göra etapperna mindre. Försök
att hela tiden hålla planterade stegjärn i stillhet och vinkelrätt
mot isen, både vid inhuggning och förflyttning.
Klättring med endast en yxa utförs så att yxan huggs in något över
huvudhöjd och greppas över yxhuvudet med den fria handen vid
uppklättringen. Klättra upp tills yxhuvudet är i axelhöjd, förankra
stegjärnen ordentligt och upprepa proceduren när kroppen är i full
balans. Detta blir mycket svårt i brant is; framför allt uppstår
balansproblem när isyxan ska lossas ur isen. Förfarandet kan möjligen
underlättas om ett handtag först huggs fram för den fria handen
ungefär i höjd med yxans placering. Greppa handtaget när ett nytt
huggs fram. Isyxorna kan också användas som stöttor i inte alltför
brant terräng: greppa yxhuvudena, tryck in bladet i isen i höfthöjd
med hjälp av kroppstyngden och sicksacka upp med yxorna som stöttor. I
snö kan skaftet tryckas ned och yxan användas på ett motsvarande
sätt. I brantare partier kan skaftet tryckas rakt ned i huvudhöjd med
båda händerna och då ge en stötta ovanifrån.
I blandad is- och klippklättring används företrädesvis stegjärnens
fronttaggar för placering på klippans steg eller sprickor. Stegjärn
med enkla fronttaggar blir mer lättplacerade och opåverkade av fotens
rörelser efter placeringen; dubbla fronttaggar tenderar att lättare
glida av. Greppen kan erhållas antingen genom inhakning av yxans blad
eller tvärblad i sprickor och kanter eller via händerna som vid
normal klippklättring. Skaftet kan stickas in i någon hålighet och
användas som grepp.
Ett förstemansfall är allvarligare än vid klippklättring på grund
av den tunga och farliga utrustningen, framför allt stegjärn, isyxor
och isskruvar. Fallet tenderar också att bli längre, avhängigt
kvaliteten och frekvensen i säkringarna.
Återtåg
Återtåget vid brant
isklättring kan göras som firning om ingen lämplig nedfart finns.
Vid tveksam kvalitet i säkringsankaret är det också möjligt att
klättra ned enligt fronttaggartekniken, men detta är svårt och
ansträngande och kräver god säkringsbackup. Utnyttja i första hand
redan uthuggna hål. Placera annars yxorna så lågt det är praktiskt
möjligt för att ge dem en säker placering, klättra
ned och upprepa proceduren.
Se till att hugga in stegjärnen
horisontellt. I mindre brant terräng kan nedklättring göras enligt
fransk teknik med ryggen mot sluttningen och med alltmer böjda knän ju
brantare sluttningen är. Använd isyxan som stötta, i regel som
sidostötta eller som glidstötta: hugg in isyxan i nedförslöpan, gå
ner med sviktade knän och med handen glidande längs skaftet och
lösgör yxan vid huvudet (figur 13.4). Som alltid i fransk teknik
hålls alla nedåtriktade taggar i isen och all kroppstyngd över
belastat stegjärn.