Fall i glaciärspricka

Fall i glaciärsprickor sker i allmänhet på snötäckta glaciärer, där faran döljs av snöbryggor, överhäng eller snölock, sällan på istäckta glaciärer med synliga sprickkanter. Fallet kan variera väsentligt i svårighetsgrad: från halvt nedsjunken i en snöbrygga till fullt genomslag med den fallne hängande under bryggan. Ett genomslag har dock fördelen framför fritt fall att den fallne förhållandevis lätt kan hållas genom repets friktion mot snön. Fallrycket blir heller inte svårt. I enklare fall kan den fallne själv kravla upp med draghjälp från övriga, medan svårare fall kan kräva full räddningsinsats med säkring av repet, bortskärande av överhäng, undsättning vid skada och räddning via hjälprep och hiss. Tvåmannalag kan ge uppenbara problem, särskilt i ett nedförslut då räddaren ensam ska hålla fallet, sätta säkringar och i värsta fall hissa den fallne och få honom över kanten. Gör noggranna vägval och håll repet sträckt. Det förutsätts att samtliga i replaget vardera bär två prusikslingor för avlastning, repklättring eller repsäkring. Alternativt kan fjärilsöglor läggas på repet och repklättringen ordnas genom att växelvis lägga in slingorna i öglorna via karbiner. Knutarna förbättrar också friktionen mot sprickan avsevärt, särskilt värdefullt i hårdare snö. Räddningsinsatsen bör genomföras snabbast möjligt på grund av nedkylningsrisken.

Pulkfärd över glaciärer kan ge mycket prekära situationer efter ett genomslag. Pulkan bör dras av sisteman eller någon av mittenmännen, aldrig av försteman, som är mest utsatt för genomslag. Om någon av mittenmännen drar pulkan kan pulkans bakdel säkras till repet med karbin och en prusikslinga för att motverka att pulkan kommer farande över den fallne (figur 15.26). För att minska risken av en glidande prusik kan repet läggas in direkt i karbinen med en fjärilsögla. Låt också repet gå genom en karbin på pulkans överdel för att hålla det på plats. Koppla bort pulkans draganordning efter ett genomslag och genomför räddningen enligt någon av nedan beskrivna metoder. Egen repklättring kan kräva att prusikslingorna avlägsnas och återknyts – en i taget – för att passera slädens inkoppling. Sannolikt krävs även att inbindningsknuten lösgörs, med de risker detta medför.

Säkring

Framställningen utgår från tremannalag, men beskrivna principer kan tillämpas generellt, även om ett tvåmannalag initialt kan ge problem med parering och säkring. I ett tremannalag hålls fallet lämpligen av den person som har bäst säkringsposition, medan partnern sätter säkringarna, antingen från befintlig plats eller närmare sprickkanten efter avancemang via prusiksäkring och sondering. Det senare underlättar kommunikation med den fallne från ankaret och är det vanligaste förfarandet. Ankaret läggs på lämplig plats, fyra fem meter från kanten. Sondera området innan det belastas ytterligare. Illustrationerna i det följande utgår från att mittenmannen parerar fallet och sistemannen sätter säkringarna.

Om mittenmannen faller i ett tremannalag, bör även här  den person som lättast kan hålla belastningen spjärna emot medan partnern säkrar repet (förutsatt att han har lämplig utrustning). Belastningen läggs därefter över på det säkrade repet och den fallne tar sig upp åt det hållet.

Parera ett fall direkt genom att backa och sträcka upp repet (figur 15.27). Spjärna emot med klackarna i snön och kroppen bakåtfälld eller liggande. Tryck fast isyxans skaft i snön som handstöd. På hårdare glaciärer där stegjärn bärs görs på motsvarande sätt med stegjärnen fasttryckta och isyxan inhuggen i isen. Eller gå i fallposition enligt tidigare beskriven teknik (se Fallteknik under Säkringsteknik). Försök i första hand att dra upp den fallne direkt genom att samordnat gå bakåt (två man kan räcka). Alternativt kan den fallne själv ta sig upp med repklättring medan kamraterna ligger i säkringsposition eller via vanlig klättring med hjälp av sträckt rep. Om detta inte fungerar måste repet säkras via en prusikslinga, som kopplas till isskruvar, snöbultar eller snöankare. Isyxor, skidor eller stavar kan till nöds fungera som säkringar om snösäkringsmedel skulle saknas. Isskruven blir svårare att improvisera. I illustrerat scenario sätts säkringarna av sistemannen, som sonderar området och avancerar via prusiksäkring (figur 15.28). Ibland kan det räcka med en säkringspunkt, men i regel måste ankaret förstärkas med minst en ytterligare säkring, allt beroende på snöförhållandena (0m endast en säkring kan läggas bör säkringsmannen behålla sin säkringsposition). Skjut fram prusiken längst möjligt och lägg försiktigt över belastningen på prusikslingan och ankaret. Det kan vara en fördel om slingan kan läggas genom karbinen och låsas med en marinerknut eller som i figuren med en munter mule. Den belastade slingan kan då lättare frigöras om det behövs i den fortsatta räddningen och också lättare sträckas upp och läggas utan slack.

Den fallne skjuter upp sin fotslinga maximalt och kliver i slingan för avlastning. Mittenmannen kan nu avancera via prusiksäkring till ankaret och koppla in repet i ankaret som backup, här med en fjärilsögla (figur 15.29). Han säkrar sig därefter till ankaret med en slinga och kopplar sig ur repet. Tredjemannen tar in bildat slack genom prusiken och avancerar mot sprickkanten säkrad med prusiken för att diskutera räddningsförfarandet med den fallne. En stoppknut kan läggas på repet där det bedöms nå sprickkanten för att parera en glidande prusikknut om kanten skulle rämna. Undersök bärigheten vid sprickkanten med isyxan eller en sond. Ryggsäck och isyxa kan dras upp för avlastning om ett hjälprep finns att tillgå. Eller koppla in dem i repbukten mellan inknytningen och fotslingan med den säkringsslinga som redan borde vara lagd. Avancera vid sidan om fallinjen och på alla fyra om snöbryggans bärighet är oklar. Skär bort snöresterna – utan att slå ut den fallne – om det bedöms nödvändigt för att få upp honom eller om repet skurit in. Överväg också möjligheterna att lägga en isyxa, extra snöbult eller liknande under repet för att motverka ytterligare inskärning. Ryggsäcken kan också användas men ger större friktion vid hissning eller uppdragning. Säkra polstringen för att inte riskera att den förloras. Vid misslyckade försök att skära bort ett överhäng, i vilket repet skurit in, kan hjälprepet läggas över snökanten vid sidan om huvudrepet för att hjälpa den fallne sista biten över kanten. Förstärk under repet så att inte också det skär in. Avlägsna först så mycket som möjligt av överhänget.

En ensam räddare får ordna säkringen sittande eller liggande i rygg- eller magläge med fötterna nedgrävda i snön. Om tillräckligt mottryck saknas kan en hand behöva greppa den nedstuckna isyxan och säkringen ordnas med endast en hand. Försök att placera säkringen så att den kan hopkopplas med prusikslingan utan större slack – lättast via en munter mule. Skjut ned prusiken längst möjligt och överför försiktigt belastningen på säkringen. Var beredd att återgå i motdragsposition om säkringen skulle ge vika. Förstärk arrangemanget vid behov och täck alla säkringar med snö för att förhindra utsmältning. Om snöförhållandena omöjliggör säkring måste den fallne själv ta sig ur sprickan (klättring, repklättring) medan räddaren behåller sin säkringsposition.

En bröstsele eller repet löpande genom en karbin i brösthöjd drar räddaren framstupa och kan försvåra räddningen (dock med fördelen att motverka tippning vid eget fall). Repet bör därför få gå genom bröstselen endast för förstemannen.

Undsättning

Den fallne kan undantagsvis behöva undsättas vid skada eller nedkylning om räddningen försvåras genom snööverhäng eller liknande, eller om han blir hängande enbart i en bröstsele utan att kunna kliva i fotslingan. Armarna domnar efter tio minuter, blir obrukbara efter tjugo, och den fallne kan bli starkt nedkyld efter en halvtimme vid väta eller kyla. Läget blir mindre akut med en sittsele som komplement. Observera också de problem en helt orörlig person kan drabbas av (se Tekniker – Undsättning). Om enbart sittsele bärs kan den fallne bli hängande upp och ner, särskilt om en tung ryggsäck bärs. Undsätt genom firning (med en prusik som backup) eller repnedklättring på ett säkrat hjälprep; förstärk ursprungsankaret om detta används och polstra under repet vid sprickkanten (sedan eventuellt överhäng skurits bort). Repänden bör vara inkopplad i selen för att undvika utfirning. Ge bästa möjliga första hjälp och försök att stabilisera kroppen med en improviserad kroppssele enligt tidigare beskrivning. Återtåget sker genom repklättring eller hissning vid större replag och underlättas om kanten snyggats till i samband med nedfarten. Ta med ryggsäck och utrustning som kan behövas i den fortsatta räddningen.

Räddning

Några metoder för räddning och hissning anges nedan i komplikationsordning med lättast och snabbast metod först. Flera av dem kan i gynnsamma fall utföras utan föregående inkoppling av repet i säkringsmedel. (Hjälprepmetoden, det vill säga uppklättring på huvudrepet och ett separat hjälprep som växelvis kortas genom prusikar kopplade till toppankaret, är svårtillämplig i praktiken och rekommenderas inte längre.)

Uppdragning
Den fallne dras upp direkt vid tillräckligt stort replag. Två räddare kan räcka, men i regel krävs tre. Tillvägagångssättet är sällan användbart efter genomslag i snöbryggor, där överhäng först kan behöva skäras bort. Se åtminstone till att inte hissa den fallne rakt in i överhänget. En prusiksäkring (fransk prusik) kan läggas medan överhänget skärs bort, och uppdragningen görs därefter genom friktionsknuten. Den kan också läggas för att ge avlastning under en tung räddning.

Nedsänkning
Sänk ned den fallne till en hylla om förbindelse med marknivån finns, där han kan gå eller klättra upp. Det hela förutsätter att reptillgången är tillräcklig för nedsänkningen. Ersätt först repinkopplingen i ankaret (fjärilsöglan) med en stramt lagd och säkrad munter mule. Belastningen kan nu läggas över på repet genom prusikens munterbroms och nedsänkningen göras med repets munterbroms (figur 15.30). Avlägsna prusikslingan. Lossa replåsningen försiktigt och sänk den fallne via repbromsen. Behåll säkringen och fortsätt att säkra ovanifrån, bottnen kan ge vika.

Egen uppklättring
I vissa lägen kan den fallne själv klättra med hjälp av stegjärn och isyxa. Knyt i så fall upp backup-knuten och lägg in en munterknut i karbinen. Ta in och sträck repet genom munterbromsen i takt med klättringen. Prusiken kan avlägsnas om den hindrar indragningen; låt den annars glida längs repet.

Repklättring
Repklättring kan ordnas med hjälp av prusikslingorna som växelvis skjuts upp (figur 15.31) och är särskilt användbart i små replag. Riggning och förfarande har beskrivits tidigare i kapitlet. Vid problem att få friktionsknuten över kanten kan en tredje slinga med knuten ovanför kanten behöva läggas. Om repet skurit in i kanten kan klättringen läggas över på ett säkrat hjälprep, lagt med förstärkning vid sprickkanten. En tung ryggsäck kan kopplas in via en karbin i den bukt som bildas på repet efter en stunds klättring om avlastning önskas. Uppskjutning av prusiken underlättas också genom att repet blir belastat. Eventuella skidor eller stavar kan förvaras på samma sätt. Om repet helt eller delvis är avlastat genom att den fallne står på en hylla eller belastar sprickväggarna, bör egen uppklättring inte påbörjas förrän den fallne försäkrat sig om att repet är säkrat. En oväntad belastning kan annars bli en obehaglig överraskning för säkringsmännen. Friktionsknutarna kan ersättas av moderna lättviktsrepklämmor, som ger förbättrad funktionalitet och säkerhet (men se upp med eventuell isbildning). Om knutar lagts på repet kan repklättringen i stället klaras genom att slingorna växelvis kopplas in i öglorna via karbiner.

Hissning
Upphissning enligt någon av de tidigare beskrivna metoderna kan vara lösningen vid skada i samband med fallet, särskilt i små replag där direkt uppdragning inte fungerar. Ett hissningsförfarande kan dock vara svårt att genomföra för en ensam räddare om den fallne inte kan hjälpa till. Lättviktsblock kan övervägas för att minska friktionen. Trögheten kan dock fortfarande bli betydande genom repets friktion mot sprickkanten (polstra). Friktion och repinskärning vid sprickkanten blir mer omfattande i en 3:1-hiss än i en hjälphiss.
 En 3:1-hiss (z-hiss) anläggs enligt redan beskrivet förfarande och visas här som en utbyggnad av läget efter säkringsfasen. Lägg en ny prusik på det aktiva repet nära sprickkanten och koppla in det passiva repet via en skruvkarbin (figur 15.32). Se till att kanten under repet är förstärkt. Knyt upp repinkopplingen i ankaret men låt repet få löpa genom en karbin i ankaret. Lägg repet runt ryggen-axlarna och ordna en stabil dragposition. Kamraten ser till att prusiken vid ankaret inte glider in i karbinen. Om den nedre prusiken når den övre måste den skjutas ned igen sedan den övre prusiken övertagit belastningen. Den egna prusiken kan bidra till en säkrare repkontroll. 3:1-hissen kan lätt byggas ut med ytterligare en utväxling till en 6:1-hiss, som kan vara lösningen för en ensam räddare och ge ett effektivare taljsystem.
 Hjälphissen förutsätter tillgång till ett hjälprep, minst dubbelt så långt som avståndet till den fallne, och arrangeras enligt tidigare beskrivning. Lägg in det passiva repet genom en karbin kopplad till säkringspunkten (figur 15.33). Häng ned en slinga med en skruvkarbin ilagd till den fallne, som kopplar in karbinen i sin sele. Lägg repet runt ryggen-axlarna eller som en munterbroms kopplad till selen och dra. Se till att prusiken inte halkar genom karbinen. Den fallne kan hjälpa till genom att dra i det rep som rör sig mot honom. Lägg en isyxa eller snöbult under repen vid sprickkanten för att motverka inskärning.

Om repet skurit fast i ett överhäng måste hissen arrangeras om något och anläggas som en kombinerad hjälp- och z-hiss (figur 15.34). Skär bort så mycket som möjligt av överhänget och polstra kanten där hjälprepet ska läggas. Det passiva repet ska vara kopplat till en standplatssäkring med en uppbackande åtta. Lägg in en skruvkarbin i det passiva repet och sänk ned en bukt till den fallne, som kopplar in karbinen i sin sele. Lägg in repänden i en ny karbin kopplad till en standplatssäkring och lägg en kort prusikslinga (fransk prusik) från repet till karbinen. Koppla slutligen ytterligare en kort prusikslinga på repet från den fallne till en karbin i slackrepet – allt illustrerat i figuren. Dra. Styr ned prusiken vid behov. Den fallne kan hjälpa till genom att dra i rätt rep. Undvik att hissa honom rakt in i överhänget. Hissen ger teoretiskt en utväxling på 6:1.

De flesta av de arrangemang som beskrivs under Räddning är komplicerade att utföra i praktiken. De kräver alla övning och egna konstruktioner för att kunna utföras under någorlunda säkra former i ett skarpt läge.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]