Sekundär undersökning
Den sekundära undersökningen
påbörjas inte förrän den primära genomgången har slutförts och
den drabbades tillstånd stabiliserats. Den sekundära, grundligare
undersökningen bör utföras utan att flytta eller vända den skadade
och utan att orsaka nedkylning. Undersök försiktigt och systematiskt
varje kroppsdel från huvudet och nedåt (topp-till-tå-undersökning).
Genomgången omfattar huvud, nacke, bröst, buk, bäcken, extremiteter
och rygg. Fråga personer vid medvetande efter smärta eller andra
förnimmelser. Undersök därefter via synintryck, med händerna
(palpation) och slutligen genom att be den skadade röra kroppsdelen.
Iakttag stor försiktighet vid befarade nack- eller ryggskador och
undvik alla rörelser i nacke och kotpelare, särskilt
framåtböjningar. Undersökningen bör vara så omfattande som
omständigheterna medger och kräver. Det torde inte vara nödvändigt
att i alla lägen exponera kroppsdelar som uppenbarligen inte varit
inblandade i skadeförloppet, särskilt inte i kyla eller i utsatta
lägen. Sunt förnuft bör råda.
Sök genomgående efter sårskador, blödningar, blånader, svullnader,
frakturer, ledskador, deformiteter, abnormiteter i kroppshållningen,
smärtförnimmelser, känsel- och rörelsenedsättningar. Uppmärksamma
också allmäntillstånd och medvetandegrad, mediciner och hälsokort
samt yttre förhållanden runt skadeplatsen – väder, åska, hög
höjd etc. Utöver uppenbara skador kan följande tillstånd
uppmärksammas:
•
Olikstora pupiller eller olika
pupillreaktioner för ljus indikerar hjärnskada; vidgade pupiller chock
eller hjärtstillestånd.
•
Blånader, svullnader, sårskador, blod
eller mjuka partier i skalpen indikerar skallskada, liksom förvirring
eller sänkt medvetandegrad en tid efter skadetillfället.
•
Klar vätska ur näsa eller öron indikerar
skallfraktur med kanal i skallen.
•
Smärta, ömhet eller styvhet i nacken
indikerar nackskada. Motverka varje rörelse i nacken.
•
Deformiteter, smärta eller blödning efter
ryggen indikerar ryggmärgsskada. Motverka varje rörelse i kotpelaren.
•
Stickningar, domningar, förlamningar i
armar eller ben indikerar nack- eller ryggskada och kräver
försiktighet.
•
Upphostat ljust, skummande blod indikerar
lungskada.
•
Smärta eller deformitet vid
sammanpressning av bröstkorgen från sidorna indikerar revbensskada.
Osymmetriska bröstkorgshalvor och andningsrörelser indikerar en
komplicerad revbensfraktur med andningspåverkan.
•
Hård, spastisk eller smärtande
bukmuskulatur indikerar inre blödning eller bristningar i inre organ.
•
Smärta eller instabilitet vid kompression
av höftbenen indikerar bäckenbrott.
•
Blod ur urinröret indikerar skadade
urinvägar eller njurar.
•
Utebliven puls eller känsel nedanför en
extremitetsfraktur indikerar skadade blodkärl eller nerver. En snabb,
svag puls kan indikera chock; en svag, oregelbunden puls hjärtbesvär;
en långsam puls skallskada; en snabb, stark puls rädsla; en utebliven
puls hjärtstillestånd. Snabb puls kan också orsakas av allergiska
reaktioner, blodförluster, höghöjdssjukdomar med mera.
•
En djup, flämtande andning indikerar
andningshinder eller hjärt- och lungbesvär; en ytlig, snabb andning
bland annat chock; en utebliven andning andnings- eller
hjärtstillestånd.
•
En knastrande eller bubblande andning
indikerar vätskeansamling i lungorna; ett väs- eller pipljud astma
eller andningshinder; en strävare eller ljudligare andning från
angripet område indikerar lunginflammation eller blodpropp i en
lungartär.
•
En kallsvettig hud kan bero på chock eller
värmeutmattning; en varm och torr hud värmeslag eller sjukdom; en
kall, torr, vit hud nedkylning; feber innebär i regel infektion.
•
En blek eller vit hud orsakas av nedsatt
cirkulation efter chock eller rädsla; cyanos med blåaktiga naglar och
läppar indikerar chock eller nedsatt syresättning av blodet på grund
av en störd andnings- eller hjärtverksamhet samt på hög höjd
lungödem; en röd hud värmeslag eller feber; en gulaktig hud tyder i
regel på leverbesvär.
För skadebedömning och behandling hänvisas till aktuella avsnitt.
Anteckna symtom, tillstånd och eventuell medicinering eller andra
åtgärder fortlöpande och ange förändringar och tidpunkter. Det är
omöjligt att komma ihåg allt, och noteringarna ger viktig information
i den fortsatta behandlingen. Allmänna data bör också tas med,
exempelvis uppgifter för identifiering av den skadade, bakgrund till
skadan och omgivningsinformation (väder, skadeplats etc). Allt som
bedöms relevant bör ingå i noteringarna, inklusive eget namn och de
överväganden och problem man ställts inför. En beskrivning av
förhistorien (anamnes) är viktig och bör innehålla uppgifter om:
•
Allergier
•
Medicinering
•
Tidigare sjukdomar
•
Senaste matintag
•
Skadeförlopp och orsak
En journal enligt skissen nedan kan underlätta struktureringen och ge
värdefull information om fortsatt behandling och tänkbar
utveckling. En journal är också värdefull om flera personer är
inblandade i behandlingen. Frekvens och omfattning av uppföljande
undersökningar och noteringar får styras av eget omdöme, men en
utgångspunkt kan vara varje hel eller halv timme under minst fyra
timmar vid stabila tillstånd, annars frekventare och under längre tid.
Efter stabilisering kan ett fyratimmarsintervall räcka tills patienten
börjar tillfriskna eller kommer under läkarvård.
Noteringarna följer med den skadade. Ett sammandrag med relevant
information bör följa med personer som sänts att larma (inklusive
uppgifter om terrängförhållanden, position, befintlig utrustning,
kvarvarande personers tillstånd och planer etc).