| Skador och skadebehandling – Traumatiska skador – Skelett-, muskel- och ledskador |
SkelettskadorSkelettskador är sällan direkt livshotande och kommer i andra hand vid akut behandling. Frakturer skadar i regel även omgivande vävnader och lårbensbrott och bäckenfrakturer ger omfattande blödningar. Övriga skelettskador ger i regel blödningar av mer begränsad omfattning. Blodkärl och nerver kan skadas eller slitas av. Öppna skador kan i ett senare skede ge svåra infektioner. Frakturernas svårighetsgrad kan i hög grad variera:
Symtom på skelettbrottI vissa situationer är diagnosen uppenbar, till exempel vid öppna brott eller när benstrukturen är rörlig eller felvinklad. Försök aldrig att klargöra en eventuell fraktur genom manipulering; skadan kan förvärras. Utgå från och behandla för skelettbrott vid tvekan tills annan orsak är konstaterad. Symtomen kan omfatta:
Behandling av skelettbrott – allmänna synpunkterOmhändertagandet av en fraktur blir beroende av skadans läge och svårighetsgrad, men vissa generella synpunkter kan ges. Fixering av skadan görs för att lindra smärtan och motverka ytterligare rörelser i benändarna. Den görs helst på befintlig plats. Varje förflyttning blir annars smärtsam och ökar risken för ytterligare skador. Fixeringen ska normalt täcka båda lederna på vardera sidan om brottet (lite beroende på var frakturen är belägen). Vid ett lårbensbrott måste således både höft- och knäled låsas och göras orörliga. Instabila bäckenbrott kan kräva fixering av hela kroppen. Fixationen läggs så att leden hålls i funktionsläge, det vill säga benet lätt böjt, armen och vristen i rät vinkel, fingrarna lätt böjda etc. Ge utrymme för vävnadssvullnad vid fixering eller stödförband. Om fixationsmaterial saknas: använd skida, stav, gren, käpp, barksjok, tältstång, säckuppstagning, spadskaft, isyxa (som även kan fixera foten), filtar, klädesplagg, hoprullad sov- eller ryggsäck, liggunderlag, wellpapp, tidningar eller vad som finns tillhanda. Eller fixera ett ben till det andra benet, en arm eller axel till kroppen. Polstra med klädesplagg, handdukar, bomull, vadd etc mellan spjäla och kropp för att hålla skadan orörlig och undvika tryckskador. Ett jämnt tryck bör eftersträvas efter spjälans hela längd. Undvik gummi eller plast mot huden. Avlägsna eller klipp upp kläder från skadeområdet. Avstå från fixering om snabb medicinsk assistans finns att tillgå.
Några fixationsalternativ illustreras i figur 4.1. Sam Splint består av skumplastbeklädd och formbar aluminium och kan användas i en mängd situationer, alltifrån nackkragar till olika typer av spjälningar, kanske framför allt för handled, underarm, fotled och knä. Den väger endast 140 gram och är mycket användbar (men svåranskaffad i Sverige). Längst till höger visas en variant av spjälsäkring. Dubbelvik en binda eller ett band. Tryck in bindan under benet med hjälp av ett platt föremål typ stekspade (med spetsen i vecket). För in ändarna från vardera sidan i den ögla som bildas av vecket och dra åt till en tillfällig låsning. Efterjustera och fixera med en knut när övriga bindor lagts. Bindorna läggs på vardera sidan om brottet och så att de låser angränsande leder. Knutarna läggs alltid över spjälan. Öppna brott är starkt infektionskänsliga
och får inte beröras. Rengör vid behov med en steril kompress och
desinficerat vatten och skydda såret med sterila täckförband före
fixeringen. Överväg antibiotikatillförsel vid fördröjd evakuering.
Uppstickande benändar får inte torka ut och bör täckas med fuktiga
kompresser om de inte återställs genom reponering (se nedan). Avlasta
också utskjutande benändar som inte återställts
– oavsett om
frakturen är öppen eller sluten
– med kompresser eller en tygring av Frakturer kan vanligen fixeras med kvarvarande felställning, dock inte vid bortfall av blodcirkulation eller känsel perifert skadan, stark smärta, stor deformitet med risk för hudskador, lång tid – flera dygn – till läkarvård eller vid en befarad svår transport. Reponering, det vill säga återföring av benändarna i rätt läge, kan då behöva utföras för att återställa funktionen och minska felställningen i extremiteten, särskilt vid stor deformitet eller påverkan av distalstatus (perifert skadan). Den bör göras så nära skadetillfället som möjligt innan muskelkramperna sätter in. Anlägg traktion i axial riktning (sträck i extremitetens längsriktning) några minuter och korrigera försiktigt felställningen under bibehållen traktion. Behåll traktionen tills fixation lagts och återlägg benet försiktigt. I många fall räcker det att använda den skadades tyngd som motdrag, annars får två personer samarbeta och fatta tag på vardera sidan om brottet. Kontrollera puls och känsel bortom skadan efter repositionsförsöket. Håll skadad kroppsdel i högläge för att motverka blödning och vävnadssvullnad (ödem), särskilt extremiteternas yttre delar. Chockrisk föreligger på grund av blödning vid lårbens- och bäckenfrakturer. Kontrollera regelbundet känsel, puls och hudfärg bortom skadan: utebliven känsel eller stickningar och domningar indikerar nervskada; utebliven puls indikerar kärlskada. Funktionsbortfall kan också bero på en felaktig fixation, som då måste lättas. Undvik fastsättning med elastiska bindor, eftersom cirkulationen kan hämmas. Ödem med vävnadssvullnad och tryckökning kan bidra till försämrad blodcirkulation, nedsatt känsel och en tilltagande smärta. Fixationen kan förstärka besvären och måste omgående avlägsnas. Blodcirkulationen vid förband eller skador på en extremitet kan kontrolleras via blodåterfyllnaden efter tryck på en nagel. Cirkulationsskador är i regel allvarligare än nervskador och vävnaderna överlever på sin höjd 4–5 timmar vid utebliven blodförsörjning. Förflyttning bör inte påbörjas förrän brottet fixerats, såvida inte läget hotas av laviner, åskoväder, stenslag eller liknande. Lyft görs alltid med stöd på båda sidor om brottet. Längre transporter bör om möjligt undvikas. Vid arm-, nyckelbens-, revbens- eller enkla skallskador kan den skadade själv gå (under övervakning). Ben-, bäcken-, rygg- eller allvarliga skallskador blir bårburna. Extremitetsskador med kvarvarande cirkulationsstörning perifert skadan bör alltid evakueras, liksom öppna brott och alla större frakturer. Evakuering av mindre akut karaktär är befogad för frakturer där smärta eller funktionsnedsättning omöjliggör fortsatt färd. Vid längre transporter eller svårare brott kan ett smärtstillande och antiinflammatoriskt medel tillföras. Behandling av specifika skelettbrottHär berörs olika frakturtyper vad gäller fixations- eller förbandssätt, främst vid extremitetsskador.
Underarmsbrott fixeras på armens under- eller ovansida – lite beroende på var frakturen är belägen. Lägg fixationen från handen till och med armbågen och fixera därefter till kroppen med bindor. Armen kan också fixeras till bröstkorgen enligt överarmsbrott (figur 4.5). Underarmsbrott drabbar i regel strålbenet, men brott på armbågsbenet eller båda benen är inte ovanligt. Risken för kärl- eller nervskador är mindre än vid överarmsbrott. Lårbensbrott är en svår och smärtsam skada som ofta resulterar i kraftiga inre blödningar, ibland med
chockrisk. Stor muskelkraft utvecklas vid lårbensfrakturer och risk
finns att benpiporna dras omlott. Svåra kramper i omgivande muskler kan
uppkomma någon timme efter skadetillfället. Frakturen bör därför
fixeras så snart som möjligt. Anlägg traktion i benets längsriktning
och fixera mot det friska benet, alternativt gör en yttre fixation från
bäckenet och ned över knäleden. En lårbensfraktur går sällan att
reponera och en omlottställning kvarstår i regel. Se till att
kontaktpunkterna är polstrade och att lårbenet är helt orörligt vid
transport. En spjälning där
benet hålls lätt sträckt är gynnsam för att motverka blödning och
muskelkramper men svår att genomföra i fält utan specialskenor. Underbens- och knäfrakturer spjälas från
fot till ljumske eller lår på utsidan av benet. Fixeringen blir
stadigare om även benets insida spjälas. I brist på spjälor kan en
hårt hoprullad filt läggas mellan benen, under foten och vidare längs
skadat bens utsida i en u-form. Fixera med remmar eller bindor.
Fotfraktur. Fixera med förband eller en stadig sko. Låt skon sitta kvar vintertid, eftersom den annars kan bli svår att få på igen på grund av svullnaden (men säkerställ cirkulationen). En tå kan fixeras till en angränsande tå med polstring emellan. Handledsfraktur. Fixera från knogarna upp till armbågsleden. Häng upp underarmen i en mitella. Handfraktur. Fixation via ett enkelt förband med handen i funktionsläge är i regel tillräckligt (figur 4.15). Lägg först en kompress i sicksack mellan fingrarna och en tygboll av strumpor eller en gasbinda i handgreppet. En fraktur nära handleden bör spjälas från handflata till underarm. Armen kan i båda fallen läggas i en mitella för att motverka blödning och vävnadssvullnad. Ett finger kan fixeras till ett angränsande finger med polstring emellan om handen måste användas. Käkfraktur. En fraktur i överkäken lämnas obehandlad och i stillhet. En underkäksfraktur får stödjas och hållas uppe med handen eller med ett bandage runt käke och skalle om läkarhjälp är avlägsen. Näsfraktur. Lägg ett mjukt skyddsförband över näsan om det inte smärtar. Kyla motverkar svullnad. En sidoställd näsa kan läggas i rätt läge om läkarhjälp är avlägsen. En nedtryckt näsa är alltid ett läkarfall. |