Muskel- och ledskador
Ledskador, särskilt
urledvridningar, kan vara svåra att särskilja från frakturer och
behandlas som fraktur vid tveksamhet. En fixering ska omfatta leden och
benen på vardera sidan. Mjukdelsskador ska omgående bandageras med ett
tryck mot skadeområdet för att motverka blödning och svullnad och
hålla skadan orörlig. Linda en elastisk binda hårt från
extremitetens yttre ända till och med skadeområdet och låt bindan
sitta 20–30 minuter. Håll skadad del orörlig under denna tid.
Proceduren kan upprepas några gånger för att förstärka effekten.
Lätta förbandet några minuter med skadan i högläge vid smärta.
Lägg därefter ett stödförband – hårdast möjligt utan att kännas
besvärande – och låt det sitta i två tre dygn och därefter endast
under dagtid så länge svullnaden kvarstår. Den första bindan syftar
framför allt till att begränsa blödningen och den senare ytterligare
svullnad.
Skadade extremiteter bör fixeras med förband, även om fraktur inte
föreligger, och hållas i högläge. Högläget, liksom stillhet i 15–20
minuter direkt efter skadetillfället, underlättar absorption av blod
och vävnadsvätska och motverkar blödning och svullnader.
Skadeområdet kan kylas ned med kalla omslag eller vatten, snö eller is
i en plastpåse för att ytterligare begränsa blödning och svullnad.
Nedkylningen drar ihop blodkärlen och ger smärtlindring, men når i
regel inte tillräckligt långt ned för att påverka djupare skador.
Nedkylning kan också ge köldskador. Nödvändiga förflyttningar bör
genomföras innan behandlingen sätts in, eftersom muskelstelhet och
smärta annars kan försvåra eller omöjliggöra förflyttningen. En
nedkylning tenderar också att påskynda muskelstelheten.
Rörelseträning eller aktivitet under smärtgänsen påskyndar
läkningen och motverkar stelheten.
Vrickning
Vrickning (stukning) innebär
översträckt eller delvis avslitet ledband, vanligen i ett knä eller
en fotled, med inre blödning, svullnad, smärta och ibland
missfärgning som följd. Ett större våld kan medföra att ledbandet
helt slits av med kraftigare smärta och instabilitet i leden. Ibland
kan bristningar även uppstå i ledkapseln.
Blödning och svullnad i en fotled kan motverkas med hårt lindade
elastiska bindor enligt beskrivet förfarande. Börja vid tårna och
linda hårt i små turer hela vägen längs foten och upp till halva
underbenet. 
Lindningen
kan upprepas en eller två gånger innan stödförbandet läggs. En viss
lindrande effekt erhålls också med foten i högläge och nedkylning av
skadeområdet, men huvudinsatsen görs via bindorna. Eftersträva att
fixera foten i
funktionsläge, det vill säga i rät vinkel. Efterföljande
stödförband kan läggas enligt figur 19.12. Skon kan också ge ett bra
stöd och kan behållas på vid mindre skada och fortsatt färd. En Sam
Splint kan läggas i en stor åtta runt vristen som förstärkning om
skon blir otillräcklig (figur 19.9). Fäst med tejp.
En vrickad knäled behandlas på likartat sätt, det vill säga med
elastiska bindor, högläge, vila och eventuellt nedkylning. Leden får
olika grad av instabilitet beroende på skadans svårighet. Ett
stödförband bör läggas om knät måste belastas, exempelvis enligt
knäfraktur, figur 19.7. Förbandet bör gå från vristen till halva
lårbenet.
Svårare vrickningar kan särskiljas från frakturer eller
urledvridningar genom att ledfunktionen finns kvar.
Muskelskador
Muskelskador kan yttra sig som bristningar eller sträckningar i muskulaturen eller omgivande hinnor och senor. Muskelbristning innebär en större eller mindre avslitning av muskelfibrerna, vanligen i vad-, lår-, överarms- eller axelmuskler. Bristningen orsakas av överbelastningar eller direkt våld och ger blödningar med svullnad, tryckökning, missfärgning och smärta samt funktionsnedsättning i varierande omfattning. Bristningar kombineras ibland med skadade senor eller senfästen och kan då ge ett större funktionsbortfall. Behandlingen i fält omfattar i samtliga fall tryck- och stödförband enligt tidigare beskrivna principer samt högläge och vila. Nedkylning kan ge effekt vid ytligt liggande skador. Svårare fall bör evakueras.
Kroniska besvär
Senbesvär kan drabba senorna i
hälen (akillessenan), armbågens ut- eller insida, knäskålen eller
skuldran och är en följd av överansträngning eller överanvändning
av senan. Besvären kan i det akuta skedet på någon eller några
veckor omfatta smärta, svullnad, ödem och inslag av inflammation.
Efter denna period saknas i allmänhet inflammatoriska effekter, och
långvariga senproblem bör inte behandlas med antiinflammatoriska medel
eller kortison.
För hälseneproblem rekommenderas numera successiv träningsanpassning,
excentrisk träning ("bromsträning"), stretching, vid behov
individuella fotinlägg och i sista hand operation. Bromsträningen
utförs stående på en upphöjning med höjd häl och belastning på
främre delen av foten: sänk hälen långsamt med belastning på den
onda foten, gå upp på tå enbart med den friska foten, sänk
problemhälen igen. Upprepa 10–15 gånger, några gånger om dagen
(även om träningen smärtar).
Tennisarmbåge kännetecknas av smärta i seninfästningen i armbågens
utsida och kan behandlas med excentrisk träning, stretching,
armbågsbandage, akupunktur och ibland med lokal kortisoninjektion för
att minska inflammatorisk reaktion.
Blodutgjutningar
Ett slag kan, utan att ge direkta skador på ben, muskler eller leder, orsaka svullnad eller blödningar (blodutgjutningar). Skadan kännetecknas av smärta eller ömhet, rodnad och svullnad och behandlas med elastiska bindor, högläge, vila och eventuellt nedkylning.
Urledvridningar
Urledvridning (luxation)
innebär att leden har hoppat ur sitt läge och ledytorna separerat, med
upphävd funktion, deformitet, svullnad, missfärgning och smärta som
följd. Ledband och ledkapsel skadas alltid, ibland även närliggande
nerver och muskler. Skadorna kombineras ibland med frakturer.
Urledvridningar kan drabba axel, armbåge, knä och höft samt finger-,
hand-, fot- och käkleder. De kan ofta vara svåra att skilja från
frakturer. Funktionsbortfall erhålls i båda fallen. Utgå från
fraktur vid osäkerhet.
Lekmannamässiga korrigeringar av felställningar är kontroversiellt
men bör utföras när läkarhjälp är avlägsen. En rätt utförd
korrigering lindrar smärtan, reducerar risken för cirkulations- eller
nervrubbningar och underlättar fixering och en eventuell avtransport,
en felaktig kan förvärra läget och ge nerv- och kärlskador. En
felställning som inte tillrättaläggs bör fixeras på samma sätt som
en fraktur eller i det läge som känns bäst. Håll leden varm och i
stillhet.
Om beslut om korrigering fattas bör den utföras omgående innan
smärtorna ger muskelstelhet och kramper. Cyanos eller blekhet,
domningar eller stickningar och nedsatt puls bortom skadan indikerar en
störd cirkulation. Ett sträck i längsriktning bör anläggas jämnt och stadigt
utan ryck eller våld. Fixering (som vid fraktur) bör läggas även
efter en lyckad korrigering.
Axel
Luxation i en axelled kan uppkomma vid starka ryck när armen roteras i
ett utsvängt läge och kan ge återkommande besvär för vissa
personer. Luxationen sker i regel framåt (bakåtluxation är mycket
ovanlig) och resulterar i smärta och funktionsbortfall. Domningar eller
krypningar i fingrarna eller nedanför axelmuskeln tyder på nervskada.
En förstagångsluxation är ofta mycket svår att diagnostisera.
Diagnosen underlättas i hög grad om den drabbade tidigare varit utsatt
för axelledsluxationer, och hon kan då ofta själv ange bästa sättet
att återställa leden.
Korrigeringen kan göras med aktivt eller passivt drag. I båda fallen
bör den drabbade slappna av axeln mest möjligt. Passivt
tillrättaläggande är skonsammast och innebär att den drabbade får
inta magläge på ett bord eller en klipphylla med armen hängande
lodrätt utanför kanten. Fäst en tyngd på fyra–fem kilo runt
handleden med ett brett tygstycke och låt gravitationen verka. Efter en
stund tröttas musklerna, som slappnar av och kan tillåta leden att
glida tillbaka i rätt läge. I regel krävs en behandlingstid på minst
20 minuter, ibland uppemot 45–50 minuter. Tyngden kan ordnas med
hjälp av en hink, säck eller påse fylld med sten, sand eller vatten.
Låt inte den drabbade själv hålla i hinken eller säcken på grund av
den muskelspänning som då skapas.
Aktivt drag anläggs axialt, det vill säga längs kroppen, och helst
med motdrag i armhålan med hjälp av en assistent. En person kan utföra manövern, men detta är
betydligt svårare och kräver viss vana. Förklara för den skadade hur
repositionsförsöket ska utföras och arbeta lugnt och metodiskt. Fatta
tag om den skadades handled och anlägg ett stadigt drag i armens
längsriktning längs kroppen. Behåll detta drag och försök att få
den skadade att slappna av och lägga sig ner på rygg. Med assistentens
motdrag i armhålan förs sedan armen med bibehållet drag över
bröstkorgen. Leden borde då glida i läge med ett lätt klick om den
skadade kan fås att slappna av muskulärt. Kontrollera känsel i armen
före och efter repositionsmanövern.
Efter ett lyckat tillrättaläggande bör armen fixeras med två
mitellor på samma sätt som efter en axelfraktur (figur 19.5) och
behållas i detta läge upp till 10–14 dagar för att undvika senare
instabilitet och svaghet i axeln. Efter misslyckade korrigeringsförsök
bör armen fixeras i det minst smärtsamma läget och evakuering
förberedas.
Armbåge
Armbågsluxationer är också mycket svåra att diagnostisera. De kan
möjligen konstateras via felställningen – jämför med oskadad
armbåge. I sällsynta fall föreligger nerv- och kärlskador, något
som kan motivera repositionsförsök. Prova i första hand med ett
axialt drag (sträckning i ledens längsriktning), antingen med
armbågsleden i rakt läge eller i 90 graders böjt läge. Reponeringen
är ofta svår, och olika manövrer med traktion i de vinklar som känns
naturliga med tanke på luxationsläget kan prövas vid tveksam
distalstatus.
Armbågen ska kunna böjas i 90 grader och normal puls och handfärg ska
föreligga vid rätt utförd korrigering. Pulsen kan dock vara nedsatt
eller obefintlig på grund av kramper. Vid utebliven puls, blåaktig hud
och tilltagande smärta kan underarmsartären ha kommit i kläm vid
tillrättaläggandet. Anlägg på nytt ett drag i leden och vagga den
försiktigt fram och tillbaka för att frilägga kärlen. Fixera armen i
rät vinkel enligt armbågsfraktur och kontrollera puls, känsel och
hudfärg tills läkarundersökning kan utföras.
Knä
Knäluxationer är mycket ovanliga och svåra att diagnostisera, men de
kan uppstå efter kraftigt våld mot en böjd knäled och resultera i
svåra ligament- och senskador. Ett återställande är motiverat vid
påverkad distalstatus (puls och känsel i foten) och kan åstadkommas
via ett axialt drag i underbenet med knäleden lätt böjd. Avbryt vid
stora smärtor eller motstånd. Knät bör inte belastas och benet bör
fixeras. Evakuera vid utebliven puls eller känsel eller vid
kvarstående smärtor.
En felställning i knäskålsleden är ofta återkommande. Knäskålen
flyttas i regel mot utsidan och skadan medför att benet vanligen är
låst och lätt böjt i knäleden. Sträck i knäleden och skjut eller
lyft sedan tillbaka knäskålen i rätt läge. Efter reposition är
knät ofta stabilt och fixation inte helt nödvändig – möjligen kan
en stabiliserande elastisk binda motiveras.
Höft
Höftluxationer är sällsynta och svårdiagnostiserade. De
karakteriseras framför allt av benförkortning och kan uppstå efter
ett fall med böjd höft, resulterande i en ledseparation, i regel
bakåt och uppåt. En korrigering kan bli svår och smärtsam, men rätt
utförd ger den cirkulationsförbättringar, smärtlindring och en
underlättad evakuering.
Normalt krävs för reposition att höftleden vinklas i 90 grader,
liksom även knäleden. Man står grensle över den skadade, fattar tag
om underbenet vid knät och anlägger ett drag uppåt i lårbenets
längsriktning med den skadade som motvikt. Vid behov kan en
medhjälpare anlägga motdrag. Detta är emellertid en fältmässigt
grannlaga manöver, då den kräver en säker diagnos och ofta narkos. Det
kan därför övervägas att i fält endast försöka dra benet i axial
riktning utan att böja höftleden. Fixera därefter benet till det
andra benet (oavsett om korrigeringen lyckats eller inte), och utför
eventuella transporter på bår.
Fingerled
Urledvridning i en fingerled inträffar i regel i någon av de två
yttre lederna. Greppa på vardera sidan om leden, drag försiktigt ut
leden i längdriktningen och lägg den tillrätta. Leden går ofta på
plats med ett klick och är sedan stabil. Fixera till ett angränsande
finger (tvillingförband) med hjälp av en hårt rullad gasbinda eller
liknande mot fingrarnas insida. Rörelse i fingret kan tillåtas så
snart smärtan medger. En tumme eller ett pekfinger som hoppat ur led
vid basen blir i regel omslutna av omgivande senor och ledband och bör
inte tillrättaläggas, annat än på sjukhus. Spjäla leden i befintlig
ställning. Tummen kan fixeras med ett stadigt tumförband (figur 19.16).
Fotled
Luxationer i fotleden är förhållandevis lättdiagnostiserade och en
relativt vanlig skada, som ofta kombineras med frakturer i angränsande
ben (luxationsfraktur). Reponering är därför befogad vid grava
felställningar. Den utförs via ett axialt drag i hälen. Ett lyckat
tillrättaläggande förbättrar avsevärt läkningsbetingelserna.
Fixera som vid fraktur.
Käke
En käke som hoppat ur led är i regel en följd av ett slag, en
gäspning eller en djup avslappning i sömn, och medför att den
drabbade varken kan stänga munnen eller svälja. Greppa underkäken med
båda händerna och med tummarna över kindtänderna. Pressa rakt nedåt
med hygglig kraft för att övervinna muskelkramperna och följ med
käken inåt-uppåt när käkens bakparti börjar glida i rätt läge
(akta tummarna). En nyare metod går ut på att greppa benen framför
örsnibbarna nedanför kindbenen från utsidan och föra käken nedåt-inåt-uppåt
på ett motsvarande sätt. Kvarvarande smärta i
käkleden indikerar ett brott i käken.