Friluftsskador och första hjälpen – Traumatiska skador – Skelett-, muskel- och ledskador

Muskel- och ledskador

Ledskador, särskilt urledvridningar, kan vara svåra att särskilja från frakturer och behandlas som fraktur vid tveksamhet. En fixering ska omfatta leden och benen på vardera sidan. Mjukdelsskador ska omgående bandageras med ett tryck mot skadeområdet för att motverka blödning och svullnad och hålla skadan orörlig. Linda en elastisk binda hårt från extremitetens yttre ända till och med skadeområdet och låt bindan sitta 20–30 minuter. Håll skadad del orörlig under denna tid. Proceduren kan upprepas några gånger för att förstärka effekten. Lätta förbandet några minuter med skadan i högläge vid smärta. Lägg därefter ett stödförband – hårdast möjligt utan att kännas besvärande – och låt det sitta i två tre dygn och därefter endast under dagtid så länge svullnaden kvarstår. Den första bindan syftar framför allt till att begränsa blödningen och den senare ytterligare svullnad.

Skadade extremiteter bör fixeras med förband, även om fraktur inte föreligger, och hållas i högläge. Högläget, liksom stillhet i 15–20 minuter direkt efter skadetillfället, underlättar absorption av blod och vävnadsvätska och motverkar blödning och svullnader. Skadeområdet kan kylas ned med kalla omslag eller vatten, snö eller is i en plastpåse för att ytterligare begränsa blödning och svullnad. Nedkylningen drar ihop blodkärlen och ger smärtlindring, men når i regel inte tillräckligt långt ned för att påverka djupare skador. Nedkylning kan också ge köldskador. Nödvändiga förflyttningar bör genomföras innan behandlingen sätts in, eftersom muskelstelhet och smärta annars kan försvåra eller omöjliggöra förflyttningen. En nedkylning tenderar också att påskynda muskelstelheten. Rörelseträning eller aktivitet under smärtgänsen påskyndar läkningen och motverkar stelheten.

Vrickning

Vrickning (stukning) innebär översträckt eller delvis avslitet ledband, vanligen i ett knä eller en fotled, med inre blödning, svullnad, smärta och ibland missfärgning som följd. Ett större våld kan medföra att ledbandet helt slits av med kraftigare smärta och instabilitet i leden. Ibland kan bristningar även uppstå i ledkapseln.

Blödning och svullnad i en fotled kan motverkas med hårt lindade elastiska bindor enligt beskrivet förfarande. Börja vid tårna och linda hårt i små turer hela vägen längs foten och upp till halva underbenet. Lindningen kan upprepas en eller två gånger innan stödförbandet läggs. En viss lindrande effekt erhålls också med foten i högläge och nedkylning av skadeområdet, men huvudinsatsen görs via bindorna. Eftersträva att fixera foten i funktionsläge, det vill säga i rät vinkel. Efterföljande stödförband kan läggas enligt figur 19.12. Skon kan också ge ett bra stöd och kan behållas på vid mindre skada och fortsatt färd. En Sam Splint kan läggas i en stor åtta runt vristen som förstärkning om skon blir otillräcklig (figur 19.9). Fäst med tejp.

En vrickad knäled behandlas på likartat sätt, det vill säga med elastiska bindor, högläge, vila och eventuellt nedkylning. Leden får olika grad av instabilitet beroende på skadans svårighet. Ett stödförband bör läggas om knät måste belastas, exempelvis enligt knäfraktur, figur 19.7. Förbandet bör gå från vristen till halva lårbenet.

Svårare vrickningar kan särskiljas från frakturer eller urledvridningar genom att ledfunktionen finns kvar.

Muskelskador

Muskelskador kan yttra sig som bristningar eller sträckningar i muskulaturen eller omgivande hinnor och senor. Muskelbristning innebär en större eller mindre avslitning av muskelfibrerna, vanligen i vad-, lår-, överarms- eller axelmuskler. Bristningen orsakas av överbelastningar eller direkt våld och ger blödningar med svullnad, tryckökning, missfärgning och smärta samt funktionsnedsättning i varierande omfattning. Bristningar kombineras ibland med skadade senor eller senfästen och kan då ge ett större funktionsbortfall. Behandlingen i fält omfattar i samtliga fall tryck- och stödförband enligt tidigare beskrivna principer samt högläge och vila. Nedkylning kan ge effekt vid ytligt liggande skador. Svårare fall bör evakueras.

Kroniska besvär

Senbesvär kan drabba senorna i hälen (akillessenan), armbågens ut- eller insida, knäskålen eller skuldran och är en följd av överansträngning eller överanvändning av senan. Besvären kan i det akuta skedet på någon eller några veckor omfatta smärta, svullnad, ödem och inslag av inflammation. Efter denna period saknas i allmänhet inflammatoriska effekter, och långvariga senproblem bör inte behandlas med antiinflammatoriska medel eller kortison.

För hälseneproblem rekommenderas numera successiv träningsanpassning, excentrisk träning ("bromsträning"), stretching, vid behov individuella fotinlägg och i sista hand operation. Bromsträningen utförs stående på en upphöjning med höjd häl och belastning på främre delen av foten: sänk hälen långsamt med belastning på den onda foten, gå upp på tå enbart med den friska foten, sänk problemhälen igen. Upprepa 10–15 gånger, några gånger om dagen (även om träningen smärtar).

Tennisarmbåge kännetecknas av smärta i seninfästningen i armbågens utsida och kan behandlas med excentrisk träning, stretching, armbågsbandage, akupunktur och ibland med lokal kortisoninjektion för att minska inflammatorisk reaktion.

Blodutgjutningar

Ett slag kan, utan att ge direkta skador på ben, muskler eller leder, orsaka svullnad eller blödningar (blodutgjutningar). Skadan kännetecknas av smärta eller ömhet, rodnad och svullnad och behandlas med elastiska bindor, högläge, vila och eventuellt nedkylning.

Urledvridningar

Urledvridning (luxation) innebär att leden har hoppat ur sitt läge och ledytorna separerat, med upphävd funktion, deformitet, svullnad, missfärgning och smärta som följd. Ledband och ledkapsel skadas alltid, ibland även närliggande nerver och muskler. Skadorna kombineras ibland med frakturer. Urledvridningar kan drabba axel, armbåge, knä och höft samt finger-, hand-, fot- och käkleder. De kan ofta vara svåra att skilja från frakturer. Funktionsbortfall erhålls i båda fallen. Utgå från fraktur vid osäkerhet.

Lekmannamässiga korrigeringar av felställningar är kontroversiellt men bör utföras när läkarhjälp är avlägsen. En rätt utförd korrigering lindrar smärtan, reducerar risken för cirkulations- eller nervrubbningar och underlättar fixering och en eventuell avtransport, en felaktig kan förvärra läget och ge nerv- och kärlskador. En felställning som inte tillrättaläggs bör fixeras på samma sätt som en fraktur eller i det läge som känns bäst. Håll leden varm och i stillhet.

Om beslut om korrigering fattas bör den utföras omgående innan smärtorna ger muskelstelhet och kramper. Cyanos eller blekhet, domningar eller stickningar och nedsatt puls bortom skadan indikerar en störd cirkulation. Ett sträck i längsriktning bör anläggas jämnt och stadigt utan ryck eller våld. Fixering (som vid fraktur) bör läggas även efter en lyckad korrigering.

Axel
Luxation i en axelled kan uppkomma vid starka ryck när armen roteras i ett utsvängt läge och kan ge återkommande besvär för vissa personer. Luxationen sker i regel framåt (bakåtluxation är mycket ovanlig) och resulterar i smärta och funktionsbortfall. Domningar eller krypningar i fingrarna eller nedanför axelmuskeln tyder på nervskada. En förstagångsluxation är ofta mycket svår att diagnostisera. Diagnosen underlättas i hög grad om den drabbade tidigare varit utsatt för axelledsluxationer, och hon kan då ofta själv ange bästa sättet att återställa leden.

Korrigeringen kan göras med aktivt eller passivt drag. I båda fallen bör den drabbade slappna av axeln mest möjligt. Passivt tillrättaläggande är skonsammast och innebär att den drabbade får inta magläge på ett bord eller en klipphylla med armen hängande lodrätt utanför kanten. Fäst en tyngd på fyra–fem kilo runt handleden med ett brett tygstycke och låt gravitationen verka. Efter en stund tröttas musklerna, som slappnar av och kan tillåta leden att glida tillbaka i rätt läge. I regel krävs en behandlingstid på minst 20 minuter, ibland uppemot 45–50 minuter. Tyngden kan ordnas med hjälp av en hink, säck eller påse fylld med sten, sand eller vatten. Låt inte den drabbade själv hålla i hinken eller säcken på grund av den muskelspänning som då skapas.

Aktivt drag anläggs axialt, det vill säga längs kroppen, och helst med motdrag i armhålan med hjälp av en assistent. En person kan utföra manövern, men detta är betydligt svårare och kräver viss vana. Förklara för den skadade hur repositionsförsöket ska utföras och arbeta lugnt och metodiskt. Fatta tag om den skadades handled och anlägg ett stadigt drag i armens längsriktning längs kroppen. Behåll detta drag och försök att få den skadade att slappna av och lägga sig ner på rygg. Med assistentens motdrag i armhålan förs sedan armen med bibehållet drag över bröstkorgen. Leden borde då glida i läge med ett lätt klick om den skadade kan fås att slappna av muskulärt. Kontrollera känsel i armen före och efter repositionsmanövern.

Efter ett lyckat tillrättaläggande bör armen fixeras med två mitellor på samma sätt som efter en axelfraktur (figur 19.5) och behållas i detta läge upp till 10–14 dagar för att undvika senare instabilitet och svaghet i axeln. Efter misslyckade korrigeringsförsök bör armen fixeras i det minst smärtsamma läget och evakuering förberedas.

Armbåge
Armbågsluxationer är också mycket svåra att diagnostisera. De kan möjligen konstateras via felställningen – jämför med oskadad armbåge. I sällsynta fall föreligger nerv- och kärlskador, något som kan motivera repositionsförsök. Prova i första hand med ett axialt drag (sträckning i ledens längsriktning), antingen med armbågsleden i rakt läge eller i 90 graders böjt läge. Reponeringen är ofta svår, och olika manövrer med traktion i de vinklar som känns naturliga med tanke på luxationsläget kan prövas vid tveksam distalstatus.

Armbågen ska kunna böjas i 90 grader och normal puls och handfärg ska föreligga vid rätt utförd korrigering. Pulsen kan dock vara nedsatt eller obefintlig på grund av kramper. Vid utebliven puls, blåaktig hud och tilltagande smärta kan underarmsartären ha kommit i kläm vid tillrättaläggandet. Anlägg på nytt ett drag i leden och vagga den försiktigt fram och tillbaka för att frilägga kärlen. Fixera armen i rät vinkel enligt armbågsfraktur och kontrollera puls, känsel och hudfärg tills läkarundersökning kan utföras.

Knä
Knäluxationer är mycket ovanliga och svåra att diagnostisera, men de kan uppstå efter kraftigt våld mot en böjd knäled och resultera i svåra ligament- och senskador. Ett återställande är motiverat vid påverkad distalstatus (puls och känsel i foten) och kan åstadkommas via ett axialt drag i underbenet med knäleden lätt böjd. Avbryt vid stora smärtor eller motstånd. Knät bör inte belastas och benet bör fixeras. Evakuera vid utebliven puls eller känsel eller vid kvarstående smärtor.

En felställning i knäskålsleden är ofta återkommande. Knäskålen flyttas i regel mot utsidan och skadan medför att benet vanligen är låst och lätt böjt i knäleden. Sträck i knäleden och skjut eller lyft sedan tillbaka knäskålen i rätt läge. Efter reposition är knät ofta stabilt och fixation inte helt nödvändig – möjligen kan en stabiliserande elastisk binda motiveras.

Höft
Höftluxationer är sällsynta och svårdiagnostiserade. De karakteriseras framför allt av benförkortning och kan uppstå efter ett fall med böjd höft, resulterande i en ledseparation, i regel bakåt och uppåt. En korrigering kan bli svår och smärtsam, men rätt utförd ger den cirkulationsförbättringar, smärtlindring och en underlättad evakuering.

Normalt krävs för reposition att höftleden vinklas i 90 grader, liksom även knäleden. Man står grensle över den skadade, fattar tag om underbenet vid knät och anlägger ett drag uppåt i lårbenets längsriktning med den skadade som motvikt. Vid behov kan en medhjälpare anlägga motdrag. Detta är emellertid en fältmässigt grannlaga manöver, då den kräver en säker diagnos och ofta narkos. Det kan därför övervägas att i fält endast försöka dra benet i axial riktning utan att böja höftleden. Fixera därefter benet till det andra benet (oavsett om korrigeringen lyckats eller inte), och utför eventuella transporter på bår.

Fingerled
Urledvridning i en fingerled inträffar i regel i någon av de två yttre lederna. Greppa på vardera sidan om leden, drag försiktigt ut leden i längdriktningen och lägg den tillrätta. Leden går ofta på plats med ett klick och är sedan stabil. Fixera till ett angränsande finger (tvillingförband) med hjälp av en hårt rullad gasbinda eller liknande mot fingrarnas insida. Rörelse i fingret kan tillåtas så snart smärtan medger. En tumme eller ett pekfinger som hoppat ur led vid basen blir i regel omslutna av omgivande senor och ledband och bör inte tillrättaläggas, annat än på sjukhus. Spjäla leden i befintlig ställning. Tummen kan fixeras med ett stadigt tumförband (figur 19.16).

Fotled
Luxationer i fotleden är förhållandevis lättdiagnostiserade och en relativt vanlig skada, som ofta kombineras med frakturer i angränsande ben (luxationsfraktur). Reponering är därför befogad vid grava felställningar. Den utförs via ett axialt drag i hälen. Ett lyckat tillrättaläggande förbättrar avsevärt läkningsbetingelserna. Fixera som vid fraktur.

Käke
En käke som hoppat ur led är i regel en följd av ett slag, en gäspning eller en djup avslappning i sömn, och medför att den drabbade varken kan stänga munnen eller svälja. Greppa underkäken med båda händerna och med tummarna över kindtänderna. Pressa rakt nedåt med hygglig kraft för att övervinna muskelkramperna och följ med käken inåt-uppåt när käkens bakparti börjar glida i rätt läge (akta tummarna). En nyare metod går ut på att greppa benen framför örsnibbarna nedanför kindbenen från utsidan och föra käken nedåt-inåt-uppåt på ett motsvarande sätt. Kvarvarande smärta i käkleden indikerar ett brott i käken.

Föregående ] Start ] Uppåt ] Nästa ]