Skallskador

Skallskador kan ge svårbedömda komplikationer, där den drabbades tillstånd snabbt kan försämras och bli livshotande. Kraftiga slag eller våld mot huvudet påverkar hjärnans rörelser och kan trycka hjärnan mot skallbenet och ge upphov till olika skadetyper. Nervskador med tillfällig kortslutning i hjärnvävnadens nervtrådar kan uppkomma vid måttligt våld och ge kortvarig medvetslöshet (hjärnskakning). Blödningar i form av artärblödning mellan skallben och yttre hjärnhinna (hårda hjärnhinnan) eller venös blödning mellan yttre och inre hjärnhinna (mjuka spindelvävshinnan) kan orsakas av kraftigt våld och ge upphov till ett successivt ökat tryck mot hjärnvävnaden och kraftigare medvetandepåverkan (hjärnblödning). Vävnadsskador med skador på blodkärl och nervceller i hjärnan kan ge funktionsbortfall och tryckstegring i skallen genom vätskeansamling (ödem) och vävnadssvullnad. Större vävnadsskador kräver avsevärt våld och prognosen blir mycket negativ. Skallfrakturer kräver stort våld och ger vanligen även svåra hjärnskador. En öppen fraktur kan ge utstående benvävnad men kan samtidigt utjämna en tryckökning i skallhålan. Tryckökningen kan annars trycka hjärnan mot skallbotten och påverka nervcentra för andning, blodtryck och vakenhet i förlängda märgen. Infektionsrisken blir dock större.

Symtom

Symtomen på skallskador är ofta svårtydbara. Medvetandegraden är viktigaste indikator för bedömning av skadans art. Ett successivt sänkt medvetande, som inträder en tid efter skadetillfället, är tecken på en svår hjärnskada med tryckstegring i skallen. Medvetandesänkningen föregås vanligen av medvetslöshet i direkt anslutning till skadan, i regel med en halv till en timmes varaktighet. En svårare hjärnskada bör alltid misstänkas om medvetslösheten varar över tio minuter. Andra och senare symtom kan vara långsam och kraftig puls, förstorad eller ljusokänslig pupill på den sida där tryckstegringen skett, andningsbesvär, kramper, förlamning i hel eller del av kroppshalva med tal- och sväljsvårigheter, successivt tilltagande huvudvärk och ihärdiga kräkningar. Förvirring, irritation och aggressivitet tillhör också symtombilden, liksom minnesförluster, synrubbningar och koordineringssvårigheter. Förloppets utveckling beror på omfattningen av blödningen eller vävnadssvullnaden. I extremfallet kan symtomen börja uppträda flera veckor efter skadetillfället. Vid uteblivna symtom kan balansproblem vara ett tecken på begynnande hjärnskada eller skadade balansorgan – kontrollera balansen genom att låta den skadade stå med slutna ögon. Lindrigare hjärnskador av typen hjärnskakning kännetecknas av kortvarig medvetslöshet, reaktion på nypningar, huvudvärk i kombination med illamående och ibland kräkningar, minnesluckor och ljud- och ljuskänslighet. Återfall i medvetslöshet eller annan försämring tyder på en svårare skada. Symtom på skallfraktur kan vara ojämnt eller instabilt skallben, hjärnvätska ur såret, blod eller vätska ur öron eller näsa, blånader runt ögonen eller bakom öronen.

Behandling

Behandlingen vid svåra skallskador med tryckökning i skallen får inskränkas till ett varsamt omhändertagande, säkerställande av fria luftvägar (syrgasbrist i hjärnan påskyndar tryckökningen) och förberedelse för snabbast möjliga evakuering. Prognosen blir gynnsammare om evakueringen kan inledas redan innan symtom på en allvarligare skallskada utvecklas. Ge konstgjord andning eller syrgas vid behov. Kontrollera kontinuerligt medvetandegrad, andning, puls, känsel och rörlighet, och skydda huvudet vid kramper. Öppna skallskador behandlas med stor varsamhet. Främmande föremål som trängt in i hjärnan bör inte avlägsnas. Försök i stället att fixera föremålet, liksom utskjutande benvävnad, med sterila kompresser eller en polstrande tygring och förband. Skydda blödningar och sårskador med sterila täck- eller tryckförband och bandagera enligt beskrivningen nedan. Antibiotikatillförsel kan övervägas vid skallfrakturer.

Lägg medvetslösa personer i stabilt sidoläge och övriga på rygg i planläge. Huvudändan kan höjas något för att motverka tryckstegring och svullnad. Huvudet bör i alla händelser aldrig ligga lägre än hjärtats nivå, frånsett vid tillfälliga dräneringar av munhålan efter kräkningar. Alla förflyttningar av skallskadade blir bårburna i beskriven ställning och genomförs med stor försiktighet. Notera fortlöpande medvetandegrad, puls, andning etc med angivande av klockslag. En skallskada kombineras ofta med nackskador. Lyft eller vändningar måste därför göras med stabiliserad nacke även vid skallskador. Fixera huvudet och hela kroppen till båren med bindor och eftersträva en helkroppsfixering i möjligaste mån.

Huvudförband kan behöva läggas vid blödningar eller andra skador i skalpen (över täck- eller tryckförbandet). Lägg några rundturer runt panna och nacke, gå diagonalt ned över nacken, under hakan, upp över hjässan, lägg några turer runt haka och hjässa, gå ned under hakan och diagonalt bakom nacken mot pannan (figur 19.18). Växla vid behov några gånger mellan pann- och hakturer och avsluta med några varv runt pannan. Börja och avsluta med den rundtur som bäst skyddar skadan. Ett bandage som även täcker hjässan kan ordnas av en mitella. Vik basen några gånger till en fem centimeter bred kant, lägg spetsen bakom nacken, för fram basen till pannan, gå med flikarna till nacken, för upp spetsen över flikarna, korsa flikarna över spetsen, för dem tillbaka och knyt med en råbandsknop över pannan (figur 19.19). Mitellan kan också användas som ett vanligt bandage om den viks samman helt. Bandaget kan läggas runt panna-nacke, skalle-haka eller diagonalt beroende på skadans lokalisering. Korsa tamparna när de möts och knyt dem över tryckkudden om sådan lagts. Om mitellan korsas i nittio grader på motstående sida kan den kopplas över såväl panna-nacke som skalle-haka (figur 19.20). Knyt över skadan.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]