Förgiftningar

Förgiftning innebär en kemisk skada i ett kroppsorgan eller störningar i viktiga biologiska system orsakade av ett utifrån tillfört ämne. Vid alla förgiftningsfall är det vitalt att behandling sätts in snabbt innan giftet får allvarliga effekter. På sjukhus finns bland annat möjlighet till ventrikelsköljning (tömning av magsäcken) eller insättande av motgifter (antidoter). Medtag om möjligt ett prov på förgiftningsämnet. Förgiftningar kan delas in i fyra grupper beroende på förgiftningssättet:

Via svalda ämnen

Ämnen som svalts ska spädas ut med vatten eller mjölk och kastas upp genom framkallande av kräkning (två fingrar i halsen eller kräksirap) om de är avsedda att intas genom munnen, till exempel förorenad föda, en överdos medicin eller bedövande gifter (sömnmedel, opium etc).

Ämnen som ger frätskador, brännsår eller missfärgning runt munnen ska enbart spädas ut, inte kastas upp. Detta gäller för frätande ämnen som starka syror och alkaliska medel (lut, ammoniak, rengöringsmedel, maskindiskmedel etc) eller petroleumdestillat som bensin, fotogen och lacknafta. Petroleumprodukter är förhållandevis ofarliga i magsäcken men kan bli livsfarliga och skada lungor och matstrupe vid uppkastning. Ju flyktigare substans, desto större är risken för inandning. Frätande ämnen ger omedelbara skador på slemhinnor i munhåla, svalg, matstrupe och magsäck med risk för genombrott i väggen. Vid medvetslöshet får varken uppkastning eller utspädning tillgripas.

Medicinskt kol binder ett stort antal gifter och motverkar absorption i magtarmkanalen. Det är därför ofta lämpligt att tillföra i akuta förgiftningssituationer, dock inte efter tillbud med frätande ämnen eller petroleumprodukter. Krossat träkol kan utgöra ett substitut. Giftiga ämnen tas i huvudsak upp i tunntarmen och gravitationen kan fördröja upptaget någon timme om den drabbade placeras liggande på vänster sida (innebär att tarmutgången ligger rakt upp).

Svampförgiftning kan ge allvarliga effekter. De giftigaste svamparna angriper bland annat lever och njurar, med symtom fördröjda flera dygn och i vissa fall uppemot en vecka (toppig giftspindling). Besvären kan variera från kräkningar och diarréer efter cirka tio timmar till värk i kroppen, inre blödningar och påverkan på magtarmkanal, lever, njurar, nervsystem, hjärna (bland annat hjärnödem) efter några dygn. Symtomdebuten varierar annars i regel från några få timmar till fyra fem dagar beroende på svamptyp. Skivlingar är en stor och svår grupp; för att sortera ut de giftigaste, undvik vita eller grönaktiga svampar med vita skivor (vit flugsvamp, lömsk flugsvamp, bolmörtskivling) och bruna svampar med bruna skivor (toppig och orangebrun giftspindling, gifthätting). Orangebrun giftspindling kan ha en blekgul fot. Behandling: framkalla kräkning, tillför aktivt kol (helst som suspension) och uppsök omgående sjukhus tillsammans med svampen.

Via inandning

Inandning av giftiga ämnen ger i regel mycket snabba förgiftningssymtom och behandlas med frisk luft och andningshjälp vid behov. Starkt giftiga gaser (cyanväte, nervgaser) kan ge förgiftningsrisker för räddaren och behandling genom mun mot mun-metoden bör därför inte ges. Vissa ämnen angriper andningsvägarnas slemhinnor och ger ett försämrat gasutbyte (ammoniak, klorgas, nitrösa med flera gaser). Andra ämnen verkar först sedan de tagits upp i blodet. Så verkar exempelvis svavelväte och cyanväte genom blockering av cellandningen och kolmonoxid genom blockering av hemoglobinets syretransport. Kolmonoxid (CO) bildas vid ofullständig förbränning av bensin, ved, kol etc och är en giftig, luktfri gas, tyngre än luft. Symtomen omfattar huvudvärk, yrsel, dåsighet, illamående, hög puls, andningsbesvär och senare kramper och medvetslöshet. Koldioxid (CO₂) bildas vid normal förbränning och kan ge besvär som andnöd eller hyperventilering i täta utrymmen.

Via huden

Förgiftningsmedel som verkar direkt på huden (starka kemikalier, insektsmedel, syror, starka rengöringsmedel etc) ska grundligt sköljas bort i rinnande vatten åtminstone under femton minuter. Tvätta eventuellt med tvål och vatten. Se också Brännskador.

Via penetrering av huden

Förgiftning via penetrering av huden (injektioner, bett, stick etc) kan kräva specialbehandling och vid behov andningshjälp.

Ormbett
Besvären vid huggormsbett kan variera från helt uteblivna vid ringa eller ingen giftavgivning till mycket allvarliga vid kraftiga giftinjektioner då ormen hugger för att slå ut bytet. Reaktionen kan bli kraftig i akutskedet med blodtrycksfall, cirkulatorisk chock, kramper och andningspåverkan. Besvären kan föregås av smärta, blånad och svullnad i bettområdet och förgiftningssymtom som yrsel, illamående, kräkningar, diarré och feber. Bettsvullnaden kan sprida sig till kroppen i övrigt. Barn får i regel kraftigare reaktioner på grund av den mindre kroppsvolymen. Håll den bitne i stillhet för att minska giftupptaget i blodet och biten del i högläge och i fred utan att suga ut, snöra av, skära, kyla eller värma bettet. Eftersom giftmängden inte kan bedömas i förväg och de allvarliga besvären kan komma först efter 6–8 timmar, bör alla huggormsbitna uppsöka sjukhus för observation och intensivvård i förekommande fall. Gående evakuering kan göras kortare sträckor vid milda symtom och bör ske i lugnt tempo. Huggormsbett kan effektivt behandlas med serum. Kortison används ofta för att dämpa eventuella allergiska reaktioner.

I genomsnitt rapporteras cirka tre hundra ormbitna årligen, tio procent med allvarliga symtom (men dödsfall bara undantagsvis). Huggorm är i regel grå, ibland svart, och har ett tydligt sicksackmönster på ryggen. Svarta huggormar saknar ibland sicksackmönstret och kan då förväxlas med den vanliga snoken, vattensnoken, som dock är slankare och längre (upp emot en meter mot huggormens sextiofem centimeter). Vattensnoken har också i regel ljusa nackfläckar. Grå huggormar kan förväxlas med hasselsnoken, vars dubbla längsrader med bruna fläckar kan likna huggormens sicksackmönster.

Insektsstick
Stick av getingar, bin och humlor ger sällan förgiftningssymtom, möjligen med undantag av flera samtidiga stick på små barn. Stick i munhåla eller svalg kan dock ge svullnade slemhinnor och akuta andningsbesvär. Ett påverkat allmäntillstånd med svåra utslag eller svullnader, andningsproblem, yrsel, illamående och blodtrycksfall indikerar en allergisk reaktion (anafylaktisk chock) och kan kräva livräddande behandling och omedelbar evakuering. Besvären, som normalt kommer inom 15–20 minuter, kan bli allvarliga och behandlas med adrenalininjektioner. Antihistaminer och kortisontabletter är också användbara. Antihistamin motverkar hudutslag, klåda och svullnad. Kortison motverkar effekterna på kroppens kontrollsystem av den allergiska reaktionen.

Biets gadd är hullingförsedd och bör snabbt avlägsnas tillsammans med en eventuell vidhängande giftsäck för att motverka infektionsrisken och ytterligare giftintag.

Däggdjursbett
Däggdjursbett ger infektions- och stelkrampsrisk men knappast rabiesrisk i Sverige. Rengör bettet noggrant med rent vatten. Håll såret öppet, lägg på ett förband och uppsök sjukhus inom ett dygn vid mer omfattande skador eller bristande stelkrampsskydd.

Fästingbett
Fästingar kan överföra vissa sjukdomar via bettet, i svårighetsordning: tick-borne encephalitis (TBE), borrelios och anaplasmos.

TBE, fästingburen hjärninflammation, är en besvärlig men sällsynt sjukdom. Antal fall ökade successivt under 00-talet från cirka 100 årliga fall i början till över 200 fall mot slutet, för att sedan falla tillbaka till 174 anmälda fall 2010, sannolikt väderbetingat. Förloppet utvecklas ofta i två steg och inleds efter en till två veckor med influensaliknande symtom som feber, huvud- och muskelvärk, därefter tillfrisknande efter några dagar och slutligen kan den drabbade insjukna igen efter en knapp vecka med kraftig huvudvärk, kräkningar, hög feber, nackstyvhet, nedsatt allmäntillstånd och spridning till hjärnan med hjärninflammation. Ibland förekommer även kramper och förlamningar. Sjukdomen ger livslång immunitet mot återfall, även den lindrigare formen, men uppemot trettio procent av fallen ger långdragna eller till och med bestående besvär, som rörelse-, minnes- och koncentrationsbesvär, trötthet, hörselnedsättning, ljud- och ljuskänslighet.

Borrelios, som orsakas av borreliabakterien, är vanligare än TBE och drabbar cirka 10000 personer årligen. Bakterien ger som vanligaste symtom en röd hudirritation i bettområdet eller en ringformad, blåröd rodnad (som breder ut sig och blir större än en femkrona) efter en till fyra veckor. Kvinnor får i regel en helröd rodnad, ofta med ett mörkare parti i mitten. Spridningsrisk finns till leder och nervsystem i ett i förhållande till TBE långsammare och mindre dramatiskt förlopp. Symtomen kan vara trötthet, illamående, lätt feber samt huvudvärk, muskelvärk och ledinflammation. Symtom från nervsystemet (cirka 500 fall årligen) kan uppkomma 1–3 månader efter smittotillfället och även orsaka hjärnhinneinflammation och ansiktsförlamningar. Ledbesvären uppträder företrädesvis i större leder och kan återkomma periodvis även om bakterien är bortbehandlad. En infektion ger ingen senare immunitet.

Ehrlichia är en bakterie som kan ge anaplasmos (fästingfeber, tidigare benämnd ehrlichios). Bakterien kan ge nedsatt immunförsvar och influensaliknande besvär med hög feber, trötthet, huvudvärk och muskelvärk. Symtomen uppträder inom en månad och är i regel lindriga. Följdverkningar, till exempel lever- eller hjärtpåverkan, kan förekomma.

TBE finns i fästingens saliv och överförs direkt vid bettillfället, medan borrelia, som finns i magtarmkanalen, i regel överförs tidigast ett dygn efter bettet. Fästingen bör avlägsnas så snart som möjligt för att minska riskerna (inspektera exponerade hudpartier noggrant efter vistelse i riskområdena). Ta tag i fästingens mundelar med en spetsig pincett eller fästingplockare så nära huden som möjligt och dra försiktigt rakt ut. Fett eller annan smörja över fästingen ger ingen effekt och ska inte påföras. Tryck åtminstone inte så att bakterierna överförs. Fästingarna brukar trivas i skuggiga, fuktiga miljöer med gräs- och buskvegetation, och långbyxor och skor med höga skaft ger ett gott skydd.

TBE är ett virus och kan endast behandlas förebyggande genom vaccination, vilket rekommenderas vid frekvent vistelse i riskområdena. Borreliabakterien, vars struktur kan variera från plats till plats, behandlas med antibiotika för att undvika spridning till nervsystemet. Den ringformade rodnaden är annars i regel självläkande. Försöken att framställa vaccin mot borrelia har ännu inte gett resultat. Ehrlichiabakterien behandlas med antibiotika.

Fästingburen TBE är lokaliserad till vissa områden (ostkusten söder om Dalälven ned till och med Öland och Gotland med förtätning runt östra Mälaren och vissa delar av Stockholms, Södermanlands och Upplands skärgårdar), medan borrelia finns överallt där fästingar finns, det vill säga i Götaland, Svealand och efter södra Norrlandskusten. Till följd av pågående klimatförändring sker spridning norrut efter kusten och efter varmare älvdalar. Snart är i stort sett bara delar av Norrlands inland fästingfritt. Även TBE verkar spridas i landet – bland annat har flera fall förekommit på västkusten och runt Vänern och Vättern.

Beroende på område bär mellan en och tre procent av fästingarna på TBE-virus och 1 bett av 600 ger statistiskt sett TBE i riskområdena. Cirka tjugo procent av alla fästingar bär på borrelia och 1 bett av 200 ger borrelios. Fästingförekomsten och mängden samvarierar med utbredningen av värddjuren, där framför allt rådjur men även skogsgnagare och fåglar kan vara betydelsefulla.

[ Föregående ] [ Start ] [ Uppåt ] [ Nästa ]