Brännskador
Svåra brännskador ger stora
vätskeförluster genom vätskeläckage från blodbanan ut i
brända vävnader och avdunstning från huden. Vätskeförlusterna
minskar blodvolymen och ger uppenbara chock- och infektionsrisker. Den
skadade är sällan i stånd att själv inta vätska, som i regel måste
tillföras intravenöst. Även om hon kan svälja vätskan, kommer den i
regel upp genom kräkningar eller blir kvar i magen utan att absorberas.
Situationen kan bli mycket svårbemästrad i ödemarken och kräver ett
snabbt och kvalificerat omhändertagande och en omedelbar evakuering.
Svåra brännskador är dessbättre ovanliga i friluftslivet, möjligen
med undantag av tältbränder efter en ovarsam spritkökshantering.
Skadetyper
Brännskador delas in i tre
grupper efter svårighetsgraden:
Större brännskador
är:
•
Alla fullhudsskador.
•
Alla elektriska brännskador.
•
Alla brännskador på känsliga ställen
med komplex anatomi: ansikte, hals, händer, fötter, över leder, runt
könsorgan. Ansiktsbrännskador kan åtföljas av skador i luftvägarna.
Brännskador i underlivet är svåra att hålla rena och ger ofta svåra
infektioner.
•
Alla djupa delhudsskador med en utbredning
av minst 15 procent av kroppsytan. Ytliga delhudsskador räknas inte in.
Utbredningen kan uppskattas med enprocentregeln (handflatan utgör 1
procent av kroppsytan) eller med nioprocentregeln: 9 procent utbredning
har huvud och vardera arm; 2×9 procent har vardera bålens framsida,
bålens baksida och respektive ben. Återstående 1 procent reserveras
för könsorganen. Enprocentregeln har fördelen att även vara
tillämplig för barn (nioprocentregeln stämmer inte med barns
proportioner).
Mindre brännskador
är alla övriga.
Åtgärder, behandling
Begränsa skadeeffekterna:
flytta drabbade från skadeplatsen (observera att brännskadad hud är
mycket skör, varför skadade om möjligt bör dras på en matta, en
filt eller liknande), släck klädbränder, bryt strömmen, vattenbegjut
snarast etc. Klädbränder släcks med en filt eller motsvarande från
ansiktet och nedåt. Klipp bort omgivande kläder om nödvändigt.
Fastbrända kläder avlägsnas inte. Avlägsna ringar, armband och
klockor om svullnad kan förväntas. Lämpliga släckningsmetoder anges
i tabellen.
Vatten leder ström och kan orsaka ångexplosioner på smält metall. Pulversläckare
är godkända för alla områden. Skumsläckare godkänns inte för
elektrisk utrustning (skum är vattenbaserat).
Mindre brännskador
Spola med svalt vatten i minst tio minuter eller tills smärtan minskar
vid mindre brännskador. Utnyttja bäcken eller snö i en plastpåse,
klädesplagg indränkta i kallt vatten etc om rinnande vatten saknas.
Kylan lindrar smärta, motverkar svullnad och kan hämma blåsbildning.
Rengör området runt skadan med rent vatten och eventuellt tvål. Håll
skadad del i högläge och täck skadan med skyddsförband, särskilt en
skada med blåsbildning. Förbandet kan vara ett brännskadeförband,
ett sårbäddsskydd, en kompress av non-woventyp eller renast möjliga
tyg om riktiga förband saknas. Oavsett förbandstyp bör ett yttre
absorptionsskikt läggas för att dränera ut överskottsvätska. Detta
skikt bör kunna bytas separat vid behov utan att påverka
grundförbandet. Täta förband av typen ocklusionsförband minskar
avdunstning och smärta men ökar infektionsrisken och bör inte
användas. Låt förbandet sitta en vecka. Blåsor bör inte punkteras
(infektionsrisken).
Större brännskador
Större brännskador spolas med svalt vatten – helst en spridd stråle
under lågt tryck till smärtfrihet eller minst tio minuter. Håll
övriga delar så varma som möjligt och avbryt nedkylningen vid tecken
på frysning. Mindre utbredda skador täcks med skyddsförband på samma
sätt som mindre brännskador. Vid utbredda skador sveps den drabbade in
helt i brännskadelakan eller foliefilt av aluminium och med filtar
utanpå för att hindra ytterligare avkylning. Ge konstgjord andning
eller hjärt-lungräddning vid behov. Förebygg chock (värme, vila,
varsamhet, benen i högläge). Lägg den drabbade i stabilt sidoläge
vid medvetslöshet om skadorna så medger. Tillför syrgas, om sådan
finns tillgänglig, vid skadeplatser på hög höjd.
Elektriska brännskador
Elektriska brännskador är av två typer: ljusbågeskada vid
kortslutning, framför allt vid högspänning med en kortvarig men
mycket het ljusbåge och med brännskadeliknande komplikationer, samt
genomgångsskada, där elektrisk ström passerar kroppen med intensiv
temperaturstegring och skador i de vävnader som genomströmmas.
Skadornas omfattning blir större genom våt än genom torr hud och kan
inte bedömas genom yttre undersökning. Elektrisk energi kan också
orsaka kraftiga muskelkramper, kammarflimmer eller andra
hjärtstörningar samt hjärn- och njurskador. Muskelkramperna kan
resultera i frakturer eller muskelskador. Elskador behandlas som större
brännskador. Se först till att bryta strömmen eller att frigöra en
drabbad som fastnat på grund av kramperna med ett torrt, helt oledande
material. Frigör med ett hastigt ryck eller en snabb stöt och parera
ett eventuellt fall på bästa sätt. Observera risken att högspänning
slår en ljusbåge eller hoppar över till personer som står alltför
nära ledningen. Säkerhetsavståndet är minst tjugo meter, och
strömmen måste således brytas före ett frigörande. Håll behörigt
avstånd om strömmen inte brutits. Marken kan också bli ledande upp
till ett trettiotal meter från en nedfallen ledning.
Lungbrännskador
Lungbrännskador kan uppstå vid inandning av heta brandgaser
(vanligtvis koloxid eller cyanid) och vid flammor eller brännskador i
huvud-bröstregionen. De uppkommer i regel efter brand i kläderna samt
vid inomhus- eller bilbränder, ibland utan synliga brännskador. En
svart, sotig hosta indikerar lungbrännskada. Misstänk också
lungbrännskada vid andningsbesvär, heshet eller smärta i
luftvägarna. Angrepp på de övre andningsorganen kan ge svullnad och
tilltäppta luftvägar. Om rökgaserna når lungorna kan brännskadorna
ge livshotande vätskeansamlingar i lungorna (ödem) och senare även
infektioner eller lunginflammation. Den skadade kan snabbt drabbas av
kvävning när luftvägarna svullnar och måste under kontinuerlig
kontroll av andning och cirkulation utan fördröjning komma till
läkarvård.
Frätskador
Frätskador i form av kemisk energitillförsel, vanligen av lut eller
syra, kan ge vävnadspåverkan av brännskadetyp. Frätande ämnen i
fast eller flytande form ger främst hudskador, i gasform såväl
hudskador som skador i andningsvägarna. Första åtgärd blir att
avlägsna den drabbade från utsatt område utan att själv utsätta sig
för skada; skyddsmask och skyddsklädsel kan krävas. Hudsanering görs
först sedan kläder, ringar och liknande avlägsnats – utan att
beröra den drabbade om skyddsklädsel saknas – och utförs genom
vattensköljning i minst tio minuter; tiden kan dubbleras vid alkaliska
ämnen. Skydda öppna sårytor med aluminiumfolie, plast eller liknande
under saneringen och skölj därefter själva sårområdet försiktigt i
rikligt med vatten. Effekterna av frätskador blir allt allvarligare i
takt med exponeringstiden och saneringen bör igångsättas snarast
möjligt. Avsköljningen blir effektivare i ljummet eller varmt vatten
och utförs om möjligt uppifrån och ned i stående ställning.
Frätskador i ögonen är synnerligen allvarliga och saneringen utförs
omgående med den drabbade liggande. Ögonsköljningen ska pågå i
minst tio minuter och utförs så att vattnet får falla av egen kraft
från 5–10 centimeters höjd (tryck på vattnet kan skada ögonen)
från exempelvis en dusch (kran, flaska, kanna). Vid skador från
alkaliska ämnen kan sköljningstiden gärna dubbleras. Se till att den
drabbade rör ögonen så att hela ögat sköljs ur och att
sköljvattnet rinner bort från ansiktet.
Frätskador i luftvägarna är i regel allvarligast vid mindre
vattenlösliga gaser, eftersom de ger svagare varningssignaler via
irritation i ögon och slemhinnor. Symtomen kan uppstå från flera
timmar till flera dagar efter exponeringen.
Efterbehandling
Smärtorna efter en brännskada motsvarar i regel inte
förväntningarna. Ytliga skador smärtar initialt, men i takt med
nedkylning och hindrat lufttillträde genom förband avtar smärtorna.
Djupare skador förstör nerver och ger känselbortfall i området.
Chockeffekter dövar också smärtan. Smärtstillande medel kan därför
i regel begränsas till ett milt analgetikum där så anses befogat.
Kraftiga analgetika kan ge negativa effekter på skadeutvecklingen och
är sällan befogade. Alla brännskador är infektionskänsliga efter
något dygn och öppna sår hålls rena och så skyddade som möjligt.
Blåsor underlättar läkningen, minskar infektionsrisken och lämnas
orörda.
Alla större brännskador bör snarast möjligt evakueras till
sjukhusvård. Eftersom gränsdragningen ofta är svår bör även
allvarligare mindre skador evakueras. Evakueringen är avhängig skadans
svårighetsgrad och möjligheterna till omhändertagande, framför allt
i fråga om intravenös vätsketillförsel. Orala vätskeintag tolereras
i regel vid brännskador under tjugo procent, ibland uppemot trettio
procent. Ju allvarligare skadan är och ju mindre kvalificerad
utrustning som finns, desto mer brådskande blir evakueringen. Svårare
brännskador kan ge chock med dödlig utgång inom 12–18 timmar om
möjlighet till intravenös vätsketillförsel saknas. Orala intag ger i
regel kräkningar och ytterligare vätskeförluster. Efter det inledande
dygnet bör chockrisken vara mindre. Vätskebehovet blir då endast
något förhöjt och huvudintaget kan i regel ske oralt. En svagt
gulfärgad urin indikerar tillräcklig tillförsel. Vätskeförlusterna
beror på avdunstning genom skadat hudparti.