Diabetes
Insulin produceras i
bukspottkörteln och behövs för upptag av blodsocker i kroppens alla
celler utom hjärnans. En otillräcklig produktion innebär
otillräcklig sockerhalt i cellerna och förhöjd blodsockerhalt med
ökad utsöndring via njurarna och en ökad törstkänsla och sedermera
blodkärlsskador. Skador på de små blodkärlen är mer vanliga vid
diabetes typ 1 och kan påverka bland annat ögats näthinna, njurar och
nervsystem med synpåverkan, njursvikt och nedsatt blodcirkulation och
känsel i fötterna. Skador i stora blodkärl är vanligare vid typ
2-diabetes och ökar risken för kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke.
Sockerunderskottet i cellerna medför att fettsyror kommer att utnyttjas som
bränsle för cellernas förbränningsreaktion under bildande av
ketonkroppar i levern.
Ketonöverskott kan ge förgiftning (ketoacidos) med illamående och
kräkningar samt en ökad surhetsgrad i blodet med nedsatt funktion i
hjärnans celler och en tilltagande trötthet. I svårare fall inträder
diabeteskoma
med djup medvetslöshet.
Diabetes är en kronisk ämnesomsättningssjukdom till följd av
insulinbrist och kan uppträda i flera olika former.
Typ 1-diabetes
(insulinberoende ungdomsdiabetes) orsakas av successivt avtagande
insulinproduktion i bukspottkörteln på grund av en inflammatorisk
process efter autoimmuna reaktioner, vilket innebär att det egna
immunförsvaret angriper bukspottkörtelns insulinproducerande celler.
Sjukdomen drabbar allt fler barn och har gått ned i åldrarna. Den
debuterar i regel i åldern fem till femton år. Diabetesformen orsakas
sannolikt av en kombination av olika riskfaktorer, däribland arv,
psykisk stress, nedsatt immunförsvar, kroppsfrämmande ämnen och
virusinfektioner i tidig barndom.
Typ 2-diabetes
(vuxendiabetes) debuterar i regel efter fyrtioårsåldern. Den
kännetecknas av otillräckliga insulinnivåer på grund av nedsatt
insulinproduktion i bukspottkörteln eller ökad insulinresistens i
muskler, lever och fettvävnader. Diabetesformen är ärftlig och
kopplad till faktorer som övervikt, rökning, olämplig kost, högt
blodtryck, infektioner, inaktivitet och stress.
Ytterligare några diabetestyper förekommer, däribland LADA (latent
autoimmune diabetes in adults), som påminner om typ 1 men med senare
debut. Typ 1-diabetes svarar för 10 procent av alla diabetesfall, typ 2
för 80 procent och övriga former för resterande 10 procent.
Vid alla diabetestyper rekommenderas kostbehandling, motion och
begränsning av energiintaget, särskilt vid övervikt. Motion ökar
insulinkänsligheten, vilket ger effektivare sockerupptag i
muskelcellerna. Kostråden betonar en allsidig och balanserad diet
(frukt, grönt, fisk, fågel, fibrer etc) snarare än den gängse kolhydratkosten. De
kolhydrater som intas bör vara av den långsammare typen med lågt
glykemiskt index. Typ 1-diabetes behandlas dessutom med insulintillförsel,
vanligen i injektionsform, liksom vuxendiabetes i de fall där
kostbehandling, motion och läkemedel som stimulerar insulinproduktionen
eller insulinkänsligheten inte räcker för att reglera
blodsockernivån. Vaccin som stärker den egna insulinproduktionen har
provats med lovande resultat för typ 1-diabetiker med kvarvarande egen
insulinproduktion, men steget till verksamma preparat tycks ännu
avlägset.
Alltför hög insulintillförsel kan ge insulinkoma,
som är ett allvarligt tillstånd och uppkommer genom att
insulinöverskottet banar väg för ett snabbt sockerupptagande i
cellerna med sjunkande blodsockerhalt och avtagande glykosförsörjning
i hjärnan som följd.
Ett begynnande insulinkoma benämns insulinkänning,
med symtom som blekhet, kallsvettning, matthet, yrsel, oro, hunger,
darrningar, hjärtklappning och huvudvärk. Utebliven behandling, i form
av tillförsel av socker eller söt mat eller dryck, kan resultera i
insulinkoma, som innebär djup medvetslöshet, risk för hjärnskador
och livsfara. Vid medvetslöshet tillförs socker under tungan i brist
på utrustning för injektion.
Tabellen indikerar skillnader i uppkomst och behandling av diabeteskoma
och insulinkoma.
Vid tveksamhet ska behandling ges som om insulinkoma förelåg, det vill
säga socker ska tillföras. Ingen större försämring sker vid redan
förhöjd sockerhalt, medan motsatsen är livshotande.